Stjärnorna faller, och vi med dem

Vi läste Adam Zagajewskis dikt “Antenner i regn” som till skillnad mot annan poesi bestod av lösryckta meningar, uppställda i en slumpmässig ordning utan att ha någonting med varandra att göra. Det fungerade som ett collage av tankar.

Vi fick i uppdrag att göra en liknande dikt med meningar som på något vis speglade våra liv och dess mångfald och motsägelser. Till en början lät det som en flummig och simpel uppgift, men att på en kort rad fånga en tanke, känsla eller bild visade sig vara svårare än väntat. Som en massa dikter i en och samma dikt!

Det här skrev jag tisdagen efter beskedet om David Bowies bortgång, en fruktansvärd händelse som skakade mig på djupet och i skalvet rörde upp andra känslor och minnen. Resultatet blev en personlig dikt med meningar som inte verkar ha något med varandra att göra, men ändå känns oskiljaktiga.  

Stjärnorna faller, och vi med dem

Du saknas mig.

Knappar som ögon i en sjukhussäng, le mot kameran en dag till.

Människor lever döende.

Jag ville bli ett med vintern, man förblev sommar.

Allt faller ner igen. Och igen. Och igen.

Han såg med skräck hur snoret gick från näsan, via fingret, till munnen. Smask!

Någonting hände den dagen vi dog. Med de sovande, de sittande, de som trodde att livet skulle komma till dem.

Spindlar från Mars och diamanthundar. De verkar så långt borta nu.

I soffan, bakom kuddarna, under filten, finns en dröm. Där simmar jag i skymningen och blåser bubblor att bo i.

Mitt ansikte är deformerat sen vintern nittonhundranittiofem.  

Om jag kunde flyga skulle jag samla ihop molnen och göra en smoothie till dig.

Älskade mamma, inte du också.

Det här trädet, tyst, högt, avsides, skall bli min vän.

Han är på akuten för hjärtat, men jag visste inte att han hade ett. Hoppas det klarar sig.

Någon rör sig över den grumliga bottnen. Rör mig. Berör mig.

Jag är inte negativ, bara klädsamt skeptisk.

Drakfiske på Galgebacken. Barnen gråta i stormig kör, det börjar regna.

Och du, du kommer vara drottning.

Jag smälter i en ocean av mitt eget gift.

Frågan är: Varför hittar jag inte något svar?

Ute på daggprydda grässtrån går tunnan och betar sig stor och rökig.

Han hade blixt i ansiktet innan det blev coolt.

Strumpor att gå vilse i och ögon att ha på fötterna.

Bortom drömmarna hoppas jag finna framtiden, aldrig rörd av mänskliga händer, utan av naturen underbar.

Jag skulle ta dig i getskägget, stirra dig i de uppsvällda ögonen och säga “Hörrödu vet du vad?”

Vi drog sällan jämt, du drog hellre ett skämt.

Stjärnorna ser väldigt annorlunda ut idag.

Vad hade du lastat tåget med? Och varför stod du på rälsen när det anlände?.

Du saknas mig.