En bra idé

Vi har haft några lektioner i reportageskrivande, vilket passar mig alldeles utmärkt! Litterära tolkningar utav saker som har hänt är ju precis vad jag sysslat med på min batman-blogg, även om jag tar mig vissa friheter med att tänja på sanningen där.

     Vår första reportageuppgift gick ut på att beskriva en miljö med ”levande ord”, verb som gav rörelser till även stilla och döda ting. Som vanligt hade jag storslagna planer, att glida ner till Nässjö City och dokumentera den höga stadspulsen. Det skulle bli ett fartfyllt och imponerande reportage minsann! Anteckningarna verkade väl bra när jag satte mig på cykeln hem igen, men väl tillbaka på mitt rum lyste inspirationen med sin frånvaro. De dåliga idéerna avlöste varande i takt med att jag blev vresigare och vresigare. Det blev inte mycket sömn heller. En halvtimme innan lektionen skrev jag det här reportaget:

En bra idé

Han ville inte delta, han orkade inte.

     De rutiga skjortorna vältrade sig över det dammgrå golvet, likt ungdomar som smitit från skolan för att ligga i solen en varm sommardag. Ett par kaffebruna byxor, som hade varit finbyxor om de varit upphängda eller åtminstone hopvikta på en stol, gjorde skjortorna sällskap, men de ville inte veta av de svettiga strumporna. De låg för sig själva i en vrå i rummet, de var klädsamhällets underklass, de där man inte pratar om eller ens tittar på. En färggrann trasmatta tittade fram under all kaos, en relik från bortglömd, städad tidsera.

     I det knappa morgonljuset gick det att ana ett skrivbord i rummets ena hörn. Det var fullastat med idéer, några bra och några dåliga. Det som skiljde dem åt var att de dåliga var hopknycklade till små bollar och utspridda osystematiskt över skrivbordsytan. Det såg ut att finnas fler dåliga idéer än bra, endast ett oskrynklat men blygsamt ark uppehöll sig i oredan, dekorerat med den enda bra textraden författaren verkade ha åstadkommit. ”NÄ, NU SKITER JAG I DET HÄR. FAN”, stod det längst upp på pappret. Ett urdrucket whiskyglas och en halvtom påse chips trängdes bredvid skrivbordslampan och en uttorkad krukväxt.

     Rullgardinen var nerrullad och tänkte så förbli ett tag framöver. Solens strålar bultade på fönstret, försökte ta sig in. Det var upplysningens tid, men han ville stanna i sin mörka tillvaro. Fågelsång och glada röster hördes utanför och lite längre därifrån brummade motorvägen enligt sedvanlig rutin. Väckarklockan vrålade om ny dag och nya möjligheter, men för åttonde gången på två timmar beslöt han sig för att han inte ville delta och tryckte på snoozeknappen. Det fanns planer från början, redan vid sex hade klockan ringt första gången. Nu var den nästan åtta och planerna hade fallerat. I korridoren utanför hans dörr slöjdade någon flitigt på duschen, i säkert en halvtimme spolades vatten. Steg i trappan, liv och rörelse. Det enda ljudet som kom ifrån hans rum var det där larmet. Luften var kall och ogästvänlig, en beskrivning som passade utmärkt även på mannen under täcket. Larmet ljöd en nionde gång och den bleka handen sökte sig ut ur det varma täcket och mot mobiltelefonen. Den här gången valde han att delta. Han steg upp och skrev ett reportage om sig själv och sitt rum.

Det gröna fingret

Vi hade en alldeles strålande gästföreläsare, Hans Carstensen, som bland annat introducerade oss till att ”våga vara dåliga”, vilket jag tycker verkar vara grunden för allt kreativt arbete. Experimentera, lek och tänk inte så mycket på att det måste bli bra. Av någon konstig anledning verkar det alltid bli som bäst när man bara leker med idéerna utan några tankar på att göra ett perfekt litterärt verk.

     Vi fick inga läxor av Hans, allt gjordes under lektionstid. Vi pratade om protagonister och vad som får oss att vilja följa dem i en bok. Under en övning fick vi en lång lista över ”personlighetsdrag” och situationer att välja från och skriva en inledning som får läsaren att vilja läsa mer. Jag skrev en text som fick både Hans och klassen av gapa och vrida sig av obehag. Kanske blir jag en skräckförfattare trots allt?

Två klick. Sedan var dörren öppen. Jag stack ner mitt fula finger igen. Det var långt och grönt, ett vanligt ämne för mobbning under min uppväxt. Efter att jag kom på hur jag kunde använda det har jag inte tagit åt mig när folk kommit med kommentarer, bara lagt till ännu ett namn på listan över de som ska få smaka på fingret!

     Frans var en äcklig typ uppvuxen med rika föräldrar, det var förvånande att han inte kostat på sig ett bättre lås. Inte för att det hade stoppat mig. Mitt finger kan få upp ALLA lås. Jag stod i hans hall, det var mörkt och jag kunde anta att han låg och sov så här dag. Jag tog fram min omtalade defekt, använde den för att lukta mig fram till vilken sovrumsdörr som tillhörde Frans. Jag smekte väggarna, kände mig fram efter hans dofter. Fingret vibrerade när det kommit till rätt rum, jag öppnade och gick in. Där låg han, äcklet.

     “Fy fan, jävla missfosterfinger!” brukade han håna mig om jag råkade visa mig utan handske. Jag har inte träffat honom sen vi gick ut gymnasiet för tre år sedan, men fingret glömmer aldrig!

     Jag gick fram till hans säng och strök hans kind. Grönt sekret smetade ut över hans ansikte, men han sov djupt. Sen smekte jag hans öra och han suckade djupt av välbefinnande. Då stack jag in fingret i öronöppningen, lät det växa längre och längre in i hörselgången. Han vaknade när jag penetrerade trumhinnan, men då var det för sent. Innan han kunde skrika hade jag känt mig fram till den delen av hjärnan som bestämmer om det ska skrikas eller inte. Jag rörde omkring i substansen och njöt av att se hans ögon rulla runt i panik och hans kropp gjorde krampartade rörelser. Efter en stund slutade Frans röra sig och jag drog tillbaka fingret. Jag torkade av det på hans sängkläder innan jag lämnade rummet. 

Eld

Vår poesilärare tog med sig en samling inuitdikter som inspiration för nästa uppgift. Dikter från urbefolkningarnas repertoarer, de berör ämnen som gudar, vördnad inför djuren och naturen, konflikter i stammen och filosofiska tankar om livet. Mycket ligger så klart i språket och att översätta dem gör inte lyriken rättvisa, men vi fick ett hum om vad vi skulle försöka åstadkomma. Vi fick välja mellan olika teman och jag valde tema "Nattsång" och drömde mig bort till en stor brasa under stjärnorna.  

                                   Eld

Du värmer mig i natten

när stjärnhimmeln är klar

Aldrig skall jag frysa

när jag ditt sällskap har

Eld

Dina lågor är så starka

I skuggorna lurar faran

men med dig är jag trygg

I dina lågors sken

blir den stora besten skygg

Eld

Din dans gör mig galen

Du fyller min kropp

med rytmer och glöd

Utan elddansen

är människosjälen död

Eld

Dina flammor är fara

Du kastar dig mot väggen

och slukar mitt hus

Tar med dig allt jag äger

i ditt förödande ljus

Eld

Din aska är kall

Jag förlorade min rädsla

och tog dig för givet

En lärdom jag fått

för resten av livet

Björnen

Efter några veckor med prosa fick vi vår första lektion i poesi. Att gå från prosans tusentals regler till att skriva något som bara "känns bra" var en nyttig och inspirerande omställning.
     Vår första uppgift blev att gå ut i naturen, känna och skriva. Jag och ett gäng författare gick ut i skogen mitt i natten och stressade upp varandra över alla faror som kanske lurade bland träden.                                           
                                   Björnen

                                   Där ute väntar du

I det djupa mörkret så jag inte kan se dig

I dämpande mossa så jag inte kan höra dig

I barrdoft så jag inte kan känna dig

Och du vet

lika väl som jag

att någon av oss måste dö

Skogens lugn har du tagit från mig

Jag känner jämt din närvaro

Om jag vänder på huvudet ser jag din siluett

Dina ögon lyser blodröda

Dina klor blänker i månljuset

Det kommer rök ur ditt gap

Du slår undan grenar och hoppar över döda träd

för att nå mig

Mitt hjärta skriker SPRING

Men jag är fastfrusen i marken när du kastar dig ut på stigen

och över mig

Men sen ångrar du dig och förvandlas

till kvistar och löv igen

Du var väl inte färdig med mig

                                        Inte än

Kyssen

Vi åkte till Eksjö (30 min från Nässjö), en stad med gamla hus av trä och och kullerstenstäckta gator. Jag tyckte det påminde om Österlen, mysigt och långsamt. Det var nåt slags studiebesök med själva staden och livet i den som fokus. Av en ren händelse var det en stor marknad just den här dagen och torget vibrerade av liv. Uppgiften var att leta upp en person på stan, förfölja hen i ca 20 minuter och skriva ner allt om personens utseende, rörelser, händelser etc. och utifrån våra observationer skapa en karaktär och en historia om/med hen. Titeln skulle vara ”Kyssen”, resten var upp till oss. En övning i stalkning och empati, kan man säga.

      På sätt och vis är detta en av mina mer personliga texter då jag smugit in bitar av min far i min karaktärs skojfriska personlighet och skruvat upp den till galna nivåer. (OBS: Historien i sig har inget som helst med honom att göra!) Det resulterade i en tragikomisk text som jag tror att jag kommer utveckla till en längre historia i framtiden.

Kyssen av Axel Isakzon

Det man inte kan skämta om förtjänar sällan att tas på allvar, men det man inte kan ta på allvar ska man inte heller skämta om. De orden levde hon efter, bortsett från sista raden, den la jag till själv när jag stod framför hennes gravsten. Det där med empati förstod tanten aldrig. Hade hon inte varit död hade hon flamsat bort det med sitt hemska kärringaskratt eller valt ett annat samtalsämne. Fördelen med hur saker var nu, tänkte jag för mig själv där jag stod i ösregnet med en lilja att lägga på graven, var att hon inte kunde säga emot längre. Jag försökte skratta, det hade hon velat att jag gjorde, men istället grät jag. Jag slog vad om att hon själv låg där under buketter, gravljus och jord, och skrattade åt mig. Vidriga människa, jag älskade henne så förbannat.

Ironiskt nog var det på just en begravning jag träffade henne. Redan vid första anblicken var jag fascinerad, hon var nämligen den enda av de sörjande som inte såg ut att sörja alls. Hennes äggformade kropp var klädd i en rosa joggingjacka, röda golfbyxor och gummistövlar med blommigt mönster. Hon stack minst sagt ut ur mängden av svarta klänningar och kostymer. Jag roades av att se hur de andra i sorgetåget kvävde impulserna att rycka ifrån henne den fula konsumkassen som hon envist släpade på. Hon var sminkad på ett sätt som förde tankarna till pilska påfågelhannar och som garnering på en redan på tok för söt tårta log hon brett och vitt mot alla hon fick ögonkontakt med. Jag fann det hela hysteriskt roligt tills jag fick veta att det var hennes gubbe som låg i kistan.

     Efter begravningen kunde jag inte sluta tänka på henne. Hur hon stod ovanför graven och vände ut och in på konsumkassen. Det visade sig att den var full av rosor. Hon fällde inte en enda tår, ett enkelt ”adjö då!” var allt han fick, sen gick hon ifrån gravplatsen innan någon han säga så mycket som ”Gud, vår fader...”

      Hennes man, Börje, hade jag träffat många gånger förut. Vi brukade spela bridge tillsammans på dagcentralen, men hon var aldrig med. Han pratade aldrig om henne, jag visste inte att han var gift. Hur en torr gammal skinnbit som han kunde vara tillsammans med en sån som henne övergick mitt förstånd, men det gjorde henne bara ännu mer spännande i mina ögon. Jag var själv änka sen några år tillbaka. Män var aldrig min stil egentligen, jag klagade inte när jag blev ensamstående, även om jag hade vett nog att snyfta lite när de jordfäste min gubbe. Det var först efter Börjes begravning som jag började känna mig ensam och bestämde mig för att söka upp hans fru. Vi var båda änkor, vi borde ha någonting att prata om, tänkte jag.

      Börje hade berättat vilken ände av stan han bodde, därifrån fick jag hitta på egen hand. Det visade sig vara inte allt för svårt, det var den enda tomten som var dekorerad med fem skeva plastflamingos, ett illgrönt fågelbad och julbelysning på taket trots att det var mitt i sommaren. Mitt gamla hjärta slog på ett sätt det inte gjort på många år, jag hade nästan glömt hur det kändes att vara nervös. Planen var att gå fram till dörren, knacka och presentera mig och berätta att jag precis som hon förlorat någon jag länge levt med. En bra plan som gick i stöpet innan jag ens hunnit sätta käppen innanför grinden. Dörren slogs upp och där stod hon i bara nattlinnet.

     ”Det är ju du! Du som stirrade på mig under Börjes begravning! Vad gör du här?” ropade hon som om hon försökte få husen runt om att rasa. Jag rodnade och försökte fästa blicken på något på marken istället för att titta rakt på henne. Jag bestämde att vad jag än skulle säga härnäst så skulle jag säga det till en av de fåniga dekorationsfåglarna.

     ”Jag skulle bara vilja prata lite ...” var allt som kom ur min mun. Jag såg i ögonvrån hur hennes grannar stod i sina fönster och observerade scenariot.

     ”Vadå, är du lessen, eller? Jamen kom in då! Jag har både sherry, öl och kaffe om du vill!” Hon väntade inte på att jag skulle bekräfta hennes inbjudan, hon vankade tillbaka in och lämnade dörren öppen. ”Lyssnar du på country” frågade dörröppningen med hennes raspiga tantröst.

     ”Nej, helst int...” Längre hann jag inte förrän just denna gräsliga musik dånade ut genom husets samtliga öppningar.

     ”Åh, det är underbar musik! Kom så pratar vi om döden, det blir kul!” ropade hon som svar.

     Det var en udda första träff, men det var så jag såg det. Hon var en burdus människa, många gånger övervägde jag att helt sonika resa mig från köksstolen och bara lämna henne och hennes okänsliga lustigheter, men det var något i hennes oslipade sätt som attraherade mig och jag satt som fastnålad i stolen. Studerade de elaka skrattrynkorna som ständigt arbetade i hennes ansikte när hon pratade om Börje, eller hur hon ryckte på axlarna när jag tyckte att det var lite för snart inpå begravningen för att skoja om hur inkontinent gubben var.

     Det blev aldrig uttalat, men nog fanns det något mellan oss, ett visst sätt vi tittade på varandra. Så här på ålderns höst är det nog inte många som förväntar sig att hitta kärleken på nytt. Två år hade gått och vi stod vid den lilla sjön i stadsparken, precis som vi fått för vana att göra. Jag pratade om livet och hon pekade och skrattade åt alla som gick förbi. Just idag tyckte jag att hon var extra irriterande och frågade varför det var så svårt för henne att ta något på allvar.

     ”Farsan sa alltid att det man inte kan skämta om förtjänar sällan att tas på allvar”, svarade hon och visst låg det någonting i det, men vad betydde det egentligen?

     ”Skulle du skratta om jag sa att jag älskar dig?” frågade jag. Först blev hon helt tyst, sen såg hon på mig på ett sätt hon aldrig gjort förut och närmade sig mig.

     ”Slut ögonen”. Det pirrade till i hjärtat, jag kände hur hennes kropp stod intill min. Hon andades lugnt, hennes andetag slog som lätta luftvågor mot mitt ansikte. Rent instinktivt prutade jag med läpparna och jag blev svag i knäna. Då pressade hon in en stor prilla lössnus i munnen på mig och jag hann knappt förstå vad som hade hänt förrän jag stod och spottade i marken och hon garvade så hon nästan kissade på sig. Det var det närmsta kyss vi någonsin kom.

Vi fick fem år tillsammans innan hon dog lunginflammation. Jag har aldrig sett henne så ynklig, ändå envisades hon med att hon inte ville ha hjälp med någonting. Hon vankade omkring i sin fula joggingjacka och när hon såg att jag tittade bekymrat på henne frågade hon bara om jag var full och såg en rosa elefant. Hon somnade in en tidig novembermorgon med sin hand i min. Tårarna rann ner för mina kinder så som de gjort så många gånger under min tid med henne. Det var en omöjlig kärlek, en hon inte ville ta på allvar. Ändå älskade jag henne så förbannat. Hon sa det aldrig till mig, men jag tror hon älskade mig tillbaks. 

Fortsättning på Victoria Benedictssons Tvist

Victoria Benedictsson (känd under pseudonymen Ernst Ahlgren) har skrivit ett verk som heter Tvist. Vi fick läsa inledningen till novellen och sedan skriva en egen fortsättning. Det vi hade att tänka på var språket i historien, försöka få vår del att låta tidsenlig. Det var en svår uppgift, men jag blev stolt över resultatet. För att få något slags sammanhang till min text rekommenderar jag att ni först läser inledningen vi i klassen fick läsa:

De hade varit skilda två hela månader, och för första gången under sitt treåriga äktenskap. De hade i sina brev kommit överens om, att hon icke skulle komma ned till tåget för att möta honom, ty det var dem emot att främmande ögon skulle betrakta deras första sammanträffande. Nu var det ju alldeles som att vara nyförlovade igen; de hade tusen små barnsliga påhitt, tusen små hemliga trollkonster, för att riktigt raffinera sin förälskelse. Så skulle hon då icke gå ned till tåget. Nej. Och ”lillen” var skickad hem till mormor; han skulle icke få komma hem förrän efter middagen. De första timmarna ville hon icke ens dela med sig åt lillen; de skulle vara endast hennes. Och den lilla våningen stod fin, mjuk och varm som ett dunklätt fågelrede. Hon hade ordnat allt med små skickliga händer, hon hade provat och avpassat 168 169 allt. Det kunde aldrig vara vackrare! Det lilla matrummet med sina skulpterade möbler, sina dyrbara skåp, sina bronsfat på väggarna, strå- lade i full belysning. Ljuset föll ned på gnistrande glas; på vitaste damast; på nyputsat silver, än mattvits i färgen, än lysande blankt; på frukter i högfotad majolikaskål; på vinkaraffen med dess skarpa facetter, som glänste likt ädla stenar. Och i salongen med dess dess mjuka självsvåld, dess dubbla mattor, dess kringbonade lyx av varma tyger, långhåriga djurfällar, japanska parasollen, tavlor, stafflier och miniayrskulpturer, — ja, i salongen en rödaktigt varm dager, som dämpad simmade fram ur två konstgjorda blomkalkar, till hälften dolda bakom en grupp av storbladiga växter; en ljum, ren luft, genomandad av en hemlighetsfull doft, en atmosfär som gjord för viskningar och smek; och så tunga draperier, liksom sömndruckna ögonlock. I fruns sängkammare var det mörkt; endast en lång ljusstrimma fåll skrätt dit in och försvann i dunklet. Hon stod i matrummet och väntade, med ögonen fästa på pendylen. Nu kunde han komma, nu borde han komma, nu tyckte hon att han redan skulle varit där. Hon stod stilla med händerna stödda mot en stolrygg, vänd emot tamburdörren och spänt lyssnande efter ringklockans slag; pigorna hade fatt befallning att icke öppna. Var hon vacker? Nej, kanske inte. Det var ett sydländskt utseende: en låg panna; en böjd, liksom tillplattad näsa; en stor mun med röda läppar, liknande bär, och vita tänder, vilka glänste fram som en smal strimma var gång munnen halvöppnade sig med en lindrig krökning. Under det tjocka, klippta pannhåret glänste ett par blankbruna ögon, i vilka hela ansiktets liv tycktes koncentrera sig, ett par långsträckta, kupiga semitögon med svarta svängda ögonhår, som skuggade framåt över blicken, och som emellanåt sopade till ett tag, liksom för att göra dessa bruna ögon ännu blankare. Hon stod alldeles orörlig, men hela hennes varelse tycktes sträcka sig mot dörren därborta. Den stora spegeln mellan fönstren återkastade hennes bild, men hon såg ej dit ens. Det var en fin, stram växt, på en gång fyllig och fast; en fin, kraftig spänstighet, som uppenbarade sig till och med nu, då hon stod stilla. Plötsligt höjde hon 170 171 huvudet och näsborrarna vidgade sig. Det hade hörts ett ljud så omärkligt, att knappt en katt på rov skulle givit akt på det. Men det närmade sig, det var steg i trappan. Klang ... där ljöd klockan!

HÄR börjar min del av historien:

Klang … där ljöd klockan! Hon blev torr i munnen och det spröda hjärtat innanför hennes bröst slutade slå för en stund. Hallen som ledde fram till dörren tycktes plötsligt oändligt lång, som en ocean av mörkt furugolv. Hon ville rusa fram till dörren, öppna den med ett ryck och kasta sig i sin älskades armar, men hennes ben förmådde icke röra sig från matrumsmattan. En obehaglig känsla spred sig genom hennes kropp som en rysning, någonting var fel men hon visste icke vad. Hon fick ta stöd mot det robusta matbordet för att ej falla omkull medan hon såg hjälplöst mot ingången. Där utanför stod han, mannen hon var gift med och saknat så länge, ändå var hon icke i stånd att gå fram till dörren och slå upp den. Det var som om lyckan förtagits henne, lämnat henne med en orkeslöshet som av någon anledning var henne familjär. Det var någonting hon hade glömt.

     Klang! Klockan ringde igen. Hon såg hur Elsa, hushållets yngsta och således mest otåliga piga, gick ut ur köket och mot dörren för att trotsa ordern att icke öppna den. Hon slöt ögonen, förberedde sig för att förlora både kontroll över situationen och medvetandet. Hon försökte andas lugnare, försökte resa sig från matbordet, försökte hitta ett trovärdigt leende.

     ”Men hej Lillen! Är du hemma redan?” ljöd Elsas röst från hallen. Små fötter sopade väluppfostrat av sig smuts och grus på dörrmattan och hon andades ut. Det var nästan som en lättnad att det var Lillen som kom, varför visste hon ej. Hon rätade på sig, log så där milt som bara hon kunde och gick ut för att möta sin son. I hallen såg hon att det stod en främmande man i dörröppningen med en lång svart rock och en hög hatt. Ansiktet var vitt och hade ett bistert uttryck. Lillen var precis lika prydlig som när han steg på droskan mot mormors hem, men han var röd runt ögonen och fick icke fram ett ord ens när han såg sin mor.

     ”Linnea Erlandsson?”, frågade mannen med en myndig röst. Hon kände med ens att hon tyckte illa om den här mannen, att han snart skulle göra henne mycket ledsen.

     ”Ja? Vad är det som har hänt? Har sonen min varit stygg?”

     ”Det är min plikt att förmedla dessa tråkiga nyheter”, fortsatte han på ett sätt som fick henne att frysa, som om någon öppnat ett fönster och en iskall vind tagit sig in. Han dröjde en sekund innan han avslutade det han skulle säga ”Er mor, Maria Lilja, har avlidit.”

     ”Jag förstår inte”

     ”En plötslig hjärtattack ryckte bort henne. Det fanns inget vi kunde göra, hon var död redan när vi kom till platsen. Jag beklagar djupast” Hans ord hängde i luften som en tjock dimma som icke ville lätta, hon kunde ej förstå vad det betydde, allt kändes så overkligt. Elsa och Lillen började gråta och hon kände en stor klump växa i halsen. Evy och Stina, de två andra pigorna, kom ut ur köket och ledde dem till salongen där de fick sätta sig i soffan.

     ”Jag rekommenderar att ni stannar här en stund och samlar ihop er innan ni åker till sjukhuset och tar farväl. Var är din man, Gustaf?” frågade mannen.

     ”Gustaf borde vara här när som helst. Han har varit på resa”, svarade hon.

     ”Jag lämnar er ifred nu”, svarade han och Evy visade honom till dörren medan Stina gick ut till köket för att koka en kanna vatten. Från soffan såg Linnea matrummet som var prydligt och förberett för att ta emot sin älskade. Istället hade hon tagit emot döden själv. Lillen låg med huvudet i hennes knä och hon smekte hans hår med en skakig hand. Hennes mor var gammal men fullt frisk, de hade senast igår träffats över en kopp te. Hon var en hjärtlig människa och gladde sig så åt sin dotter när hon berättade att hennes älskade Gustaf skulle komma hem. Hon kunde fortfarande se sin mors glada ansikte framför sig, så fullt av liv. Att åka till sjukhuset och se henne ligga livlös på en säng var otänkbart. Nu kom tårarna. Hon kunde icke vara död.

Det var långt in på natten när hon vaknade med ett ryck. Lillen låg i hennes knä och sov, hon var fortfarande blöt av hans tårar. Det var mörkt i rummet men hon hade fortfarande sina finkläder på sig. Ett kraftigt bultande hördes från hallen och hon reste sig försiktigt ur soffan för att undvika att väcka Lillen. Det lät som stridstrummor, högt och aggressivt, och hon skyndade sig till dörren för att se vem det var som förde ett sådant liv så här sent. När hon låste upp for dörren upp av sig själv och in i hallen snubblade Gustaf utan att ta av sig vare sig ytterrock eller skor.

     ”Det var väldans vilken tid det skulle ta att öppna en sablar dörr, jag har stått här i en halv evighet och knackat! Har ni tappat hörseln, kvinna?” Han lämnade en frän doft av rakvatten och sprit i luften när han marscherade in i matsalen.

     ”Gustaf!” utropade hon förtvivlat och följde efter honom.

     ”Satan vad mörkt du har det här! Det är ju första gången på två månader vi ses, det måste vi ju fira! För bövelen!” svamlade han och trillade omkring bland möblerna som ett skadskjutet djur. En vas slog i golvet med en öronbedövande krasch, men det bekom honom ej det minsta.

     ”Vad tar du dig till, Gustaf? Varför är du så sen?”

     ”Jag är aldrig sen! Det är du som är tidig, fruntimmer!” ropade han bestämt och välte en stol när han stegade mot spritskåpet som stod i ett hörn av rummet. Han ryckte upp luckorna och stannade upp när han såg att det var tomt.

     ”Vi slängde alla rusningsmedel innan du åkte! Kommer du inte ihåg?” Han sjönk ihop framför skåpet, tittade skamset på de tomma hyllorna. ”Det här skulle ju bli en nystart för oss.” Hon kände att hon började gråta igen och satte sig på en stol vid matbordet.

     ”Förlåt mig, Linnea” sa han utan att titta på henne. En spänd stillhet infann sig, ett uppehåll i stormen. Klumpen i hennes hals var tillbaka och hon kunde knappt andas.

     ”Min mor är död”, viskade hon, men Gustaf hade somnat. Inget var förändrat.

För den som är nyfiken på hur originalet slutade: http://www.las-en-bok.com/folkliv.pdf