Mina memoarer

Av vår galna reportagelärare fick vi i uppgift att skriva inledningen till våra memoarer. Spännande uppgift för någon som inte ens fyllt 30 år. Var ska historien om mig börja? När kom jag på att jag är jag, eller snarare vem jag ville bli? Från början tänkte jag börja 2009, när min pappa dog. Men jag kom fram till att min egen historia började långt innan dess. Jag övervägde att börja oktober 1987, men det känns som att det är en större milsten i mina föräldrars liv än i mitt eget. Nej, min historia började i lågstadiet som missförstådd konstnär i en skola fylld av grabbiga fotbollsspelare. 

    Det roligaste med uppgiften, och hela poängen med den, var att vi skulle skriva den på tre olika sätt: 

    1 Ett korthugget sätt, korta meningar och ord. Inte en massa kommatecken och adjektiv. 

    2 Ett mer "litterärt" sätt med längre formuleringar.

    3 Ett experimentellt sätt med ännu längre formuleringar. Gärna poetiskt.

   Även om det är precis samma berättelse blev versionerna mycket olika. Jag personligen tycker bäst om den första och den tredje versionen, men alla tre har en egen styrka. Det har väckt mycket tankar om hur jag ska berätta historier på ett effektfullt sätt genom att blanda de olika sätten att skriva. 

1 Den korthuggna versionen

En sjuårig pojke vandrar längs grusplanen. Längs pölarna. Han stirrar på sina skor, men inte för att han inte vet hur de ser ut. Han vet vilken färg skorna hade när de var nya. Vilken färg de har nu. Han vet precis var hålet i sidan på högra skon finns. Det väller in grus och vatten. Han vet hur fotspåren ser ut. Hur de vandrar i en rak linje efter honom. Inte som på fotbollsplanen där spåren är fler och mer kaotiskt utplacerade. De fylls ständigt på och trampas bort till förmån för nya spår. De skapas av de andra barnen. De som leker och skrattar. De som vågar. De som inte skräms av flygande fotbollar. Hans klasskamrater. Han hade inte vågat vara med ens om han hade fått vara med.

    Bara rättvist. På grund av honom hade de förlorat tre krig. Han ville alltid vara fältpoet och skriva dikter som soldaterna kunde lyssna till. Inte skjuta folk. Men i kriget behöver man muskler. Inte dikter. Nu går han och pratar med sig själv. Kastar en hastig blick mot de blivande fotbollsstjärnorna. Är han mobbad? Nej, bara utfryst. Ovälkommen. Det intalar han sig själv. Det är bäst för alla om han fortsätter gå. Förbi planen och bort till brunnen där han kan sparka ner smågrus. Bort till trädet som skyddar mot regnet. Bort till gungorna som tar honom närmre himlen.

    Hagalundskolan 1994 är inte till för pojkar som inte kan spela fotboll. För pojkar som inte gapar och tar plats. Det var ingen plats för mig. Ändå var det där allt började.

2 Versionen med längre meningar

Hur många varv runt fotbollsplanen måste en sjuårig skolpojke gå för att inse att han aldrig kommer bli erbjuden att få vara med och leka? Hur många minuter av förnedring bland utkantens gyttjepölar innan han förstår att de andra barnen inte vill ha med honom att göra? Hur många deciliter vatten ska fylla hans skor innan de blivit för tunga för att alls spela fotboll, om någon mot förmodan skulle fråga? Svaret får vi aldrig, innan han gett upp kommer läraren hinna kliva ut på skolgården med sin klocka och meddela att rasten tagit slut. Troligtvis hade han redan gett upp när han närmade sig fotbollsplanen, det var inte en sport för pojkar med huvudet bland molnen. På Hagalund ska alla pojkar spela fotboll, så egentligen borde han ha gett upp redan på väg till skolan.

Skolbyggnaden är en kloss i brunt trä och svart plåttak med fönster ut mot skolgården, perfekta observationsplatser för lärare som intresserar sig för vad som händer under rasterna. Några sådana lärare finns det inte, bara en bitter rastvakt som släpar sig runt området och försöker hålla pojkarna isär när deras lekambitioner kolliderar. Det kan smälla högt när pojkar är pojkar, ensamvargen tar sin flykt till ett träd där han vet att ingen vistas. Här, med utsikt över fotbollsplanen som blivit ett slagfält vid det här laget, hittar han sig själv. Pojken som är utanför och konstig, men ville han någonsin vara innanför och normal? Under det ensliga trädet hittade han en konstnär.

3 Den experimentella versionen

Här, i de översvämmade skyttegravarna, omgiven av outbildade, arga soldater, bland slagfältets skrikande explosioner och granater, bland himmelns störtande droppar och soldaternas fallande kroppar, bland grus och lera och blod och tårar, bland det förlorande lagets beska, hätska förbannande, bland spott och kvistar och knytnävar, skriver poeten ett av sina viktigaste verk. Inte för att raderna och rimmen är väl sammansatta, men för att han har något att säga. Det är ett skrik ingen kommer att höra, en bön om en annan tid och plats. I pölar som växer allt eftersom rastens minuter avdunstar, och med en pinne som pensel, skapar han sin mest vitala målning, just för att han gör det i ensamhet och ingen, inte ens lärarna, finns där för att beskåda det färdiga konstverket. Bilden av ett träd med oförstörbara rötter och en krona som sträcker sig mot molnen, mot solen, mot en annan verklighet, hade fått vilken pojke som helst att gråta, trots att pojkar inte ska gråta.

    Vit flagg, rastvakten är på väg hitåt och någon har hittat en boll. Soldaterna blir fotbollsstjärnor, men poeten förblir den samme, ingen man leker med, ingen man pratar med, ingen som inte ens vågar gråta för att då skulle intigheten växa sig ännu större. Han arbetar vidare i hällregnet, arbetar på sin portfolio, sin antologi av längtansfulla konstverk som sakta rinner iväg och försvinner ner i brunnens gap. De glöms bort på samma vis som himlens tårar, som hans tårar, men drömmen odlar han.

Förbjudet Paradis

Under en hel vecka fick vi lära oss om fantastik (Fantasy, Sci-Fi och Skräck). Det är verkligen inte enkelt att flytta dramat till en plats och tid ingen mer än jag som författare vet något om. Under veckan skulle vi få ihop ca 4 sidor fantastik och efter många om och men valde jag att pröva på sci-fi. Det blev en komisk historia som jag mycket möjligt kan ha som sidoprojekt i framtiden. Detta är bitter sci-fi för teknikhatare som jag. Mycket nöje!

Förbjudet Paradis Kapitel 1

Jag slår upp ögonen, flämtar till och sätter mig upp i sängen. Det var bara en dröm och jag är tillbaka i mitt sovrum. Det är kolsvart, jag kan inte ens se händerna framför mig så jag antar att det kommer vara natt ett bra tag till. Jag känner dropparna rinna ner för pannan och torkar av dem på min pyjamasärm. Den är genomsvettig, så jag blir bara blötare av det. Jag sträcker mig ner mot golvet efter mina tofflor, men de ligger inte där de borde.

“Lampa på”, säger jag så tydligt jag bara kan. Jag hör hur lampan i hallen tänds. Samma visa varje gång jag ska försöka få lite ljus i tillvaron… “LAMPA PÅ!” säger jag ännu högre. Sovrumslampan tänder sitt flimriga ljus och jag hittar ena tofflan liggande framför min garderob och den andra ovanpå skrivbordet. Ibland tror jag att de har ett eget liv, eller så går jag och placerar ut dem i sömnen. Golvet är iskallt, men så fort jag fått på mig tofflorna känner jag välbefinnandet sprida sig genom kroppen. De är varma och så mjuka att det är som att vandra på moln. Dessvärre hjälper de inte mot huvudvärk, jag måste byta batterier i dem först. Jag går ut till köket, beordrar också denna lampa att tändas (den senaste tiden har jag klurat på en uppfinning. En knapp man kan ha på väggen i varje rum och som tänder ljuset när man trycker på den. Undrar varför ingen tänkt på det förut.) och öppnar medicinskåpet. Jag har vaknat med svår migrän de senaste åren, hela skåpet är fullstoppat med Iprenförpackningar. Mitt glas står som vanligt på köksbordet.

“Vatten”, säger jag och glaset fyller sig själv. Det är ett bra glas när det funkar som det ska. Utanför fönstret är det fortfarande natt. Vägguret står på 31.43, så det är väl lika bra att jag går och lägger mig igen. Jag ska inte vara på jobbet förrän vid 4.30, men jag är inte säker på att jag kan sova i nio timmar till. Jag går till sovrummet och blänger på min säng. Den är designad för att se så bekväm ut som möjligt under natten, ändå känner jag ingen lust att lägga mig i den igen. Vad var det jag drömde egentligen?

Till en början hade jag bara två armar och ingen av dem höll i några handdatorer eller telefoner. De höll i en bok (en sån där med papperssidor som Knut säljer i sin gamla dammiga butik. Det är synd att ingen använder dem längre). Jag satt i lugn och ro under ett träd och läste, solen sken i bakgrunden och små vitgrå varelser på fyra ben, täckta av fluffigt ludd vandrade omkring och betade i ett hav av grönt gräs. Det oändliga vattnet syntes inte till! Runt gräsfältet löpte en stor skog, och ur skogen kom HON gående, eller snarare svävade fram. Jag vet inte, jag tänkte inte på det just då, men jag tror inte hon hade någon kropp. Bara en enorm vit klänning som flyter fram över marken. Ansiktet var fullt av ärr och sårskorpor, men leendet var så oförställt, det var som om hon bar på ett förflutet som inte spelade någon roll. Hennes klarblå ögon var spöklika och vänliga på samma gång. Det blå håret strömmade ner från huvudet och gav ifrån sig ett pulserade ljus, som ett elektriskt vattenfall. När vi fick ögonkontakt blev jag först rädd för henne, det var något med hennes gudalika uppenbarelse som gjorde mig obekväm, men så fick jag en känsla av att det milda leendet var riktat till mig och jag blev varm och trygg. Jag kunde inte släppa henne med blicken och innan jag visste ordet av stod hon alldeles intill trädet jag satt under. Hon la en hand på stammen och något som såg ut som elektricitet gick genom trädet, upp till grenarna och ut till bladen som började lysa. Det såg ut som att tusentals eldflugor slagit sig ner på grenarna för att vila. Hon böjde sig ner mot mig, blundade, och andades lugnt. Precis när hennes läppar skulle nå mina blåste en svart rök in över fältet. Gräset vissnade, varelserna som betade blev till aska och de lysande löven tappade sin lyster och vissnade till små bruna sköra knyten. När jag såg hur hennes blå ögon blev svarta av sorg ville jag omfamna henne, men när jag rörde vid henne föll hon i bitar, som att krossa en vas med en slägga. Sen kom tsunamin, en hel ocean på marsch rakt mot mig. Den dundrade fram genom skogen, slukade fältet på bråkdelen av en sekund och...

Det är det sista av drömmen jag kommer ihåg. Jag är van vid att vakna med konstiga bilder i huvudet och har ett rykte om mig att gå med tankarna uppe bland molnen, men det var något med henne som kändes bekant. Vem var det?

Efter att ha legat i sängen en halvtimme och vridit mig bestämmer jag mig för att stiga upp och sätta mig framför tv:n. Det är fortfarande åtta timmar kvar tills jag måste infinna mig i Dr. Dunges laboratorium. Får jag ingen mer sömn innan dess lär jag vara väldigt trött medan jag står och arbetar bland sladdar och vätskor. Det är tur att alla tv-kanaler så här dags bara visar program speciellt framtagna för människor som lider av sömnlöshet, problemet är snarare att min kropp inte mår bra av att sova i tv-soffan allt för ofta.

"Tv på!" säger jag och lägger mig så bekvämt jag kan i soffan. Gnisslet den gör varje gång man använder den vittnar om tio svåra år av slitage och tyget är nästan helt bortskavt på sina ställen. Det kanske börjar bli dags att hitta en soffa som är mer anpassad för sömn. Men med rätt tv-program spelar det inte någon större roll. "Hem till gården", muttrar jag. Jag har inte en susning om vad den handlar om. Den sänds bara så här dags och jag kan inte föreställa mig att det finns någon i vaket tillstånd som kollar på det. Det är billigare än sömntabletter. (Ett tag diskuterade politikerna huruvida det egentligen borde få heta tittarsiffror när det aldrig är någon som faktiskt tittar på programmet, utan bara sover framför tv-skärmen.) Jag slänger av mig tofflorna som landar snyggt bredvid soffan, rättar till kudden och stänger ögonen när vinjettmusiken börjar spela. Skönt, äntligen lite sömn.

"HALLÅ JIM!" Jag vaknar med ett ryck. Det känns inte som att jag hann sova speciellt länge innan jag vaknade på nytt. Klockan är bara 32.30 än så länge och himlen är fortfarande svart. Jag slänger en blick mot tv:n och ser att den har bytt kanal. Den här kanalen visar en vitflimrig irriterande bild. Det blinkande ljuset skär in i näthinnan, men hörde jag inte den säga mitt namn? Nä, jag måste ha hallucinerat.

"Hem till gården", säger jag och kliar mig i ögonen. När jag fått bort sömndimman ser jag en text på skärmen. BEGÄRD TJÄNST OTILLÅTEN. Vad tusan ska det här betyda? Jag upprepar "Hem till gården" om och om igen tills jag upptäcker att jag nästan vrålar sönder min hals.

"Ge mig en sekund bara, Jim, så ska jag förklara", säger plötsligt en elektronisk röst från tv:n. Har jag tappat förståndet? Den vet vad jag heter! De nervösa svettdropparna är tillbaka i min panna, men jag vågar inte röra mig. Jag bara stirrar på skärmen som fortfarande blinkar.

"TV AV!" kastar jag ur mig i panik.

"Jag kan inte låta dig göra det än", svarar rösten med ett obehagligt lugn.

"TV AV! Hör du inte vad jag säger, skrälle! TV AV!" Då slutar skärmen att blinka och ett ansikte dyker upp i rutan. Det är hon!

"Jim, du måste lugna dig!" säger hon. Hon ser ut precis som i min dröm, de klarblå ögonen, håret som skimrar i blått och det vackra leendet. Det är bara en sak som är sig olik.

"Vad har hänt med dina ärr?"

"Mina ärr?"

"I min dröm hade du en massa ärr och sårskorpor i ansiktet."

"Det där vet jag inget om, är jag rädd. Det finns kanske en förklaring till det också, men nu måste du lyssna på mig, för vi har ont om tid."

"Har vi?"

"De kan komma vilken sekund som helst!" Hon ler inte längre.

"Vilka då? Var är du?"

"Det kan jag inte säga! Det enda du ska veta nu är att världen inte alltid har sett ut som den gör nu! Havet du bor i är inte oändligt, det finns några landmassor kvar! Och flodvågen dödade inte allt liv, många finns..." En dörr bakom henne slås upp och ett nattsvart mörker väller in.

"Vad är det som händer?"

"De är här! Jag måste gå NU! En sista sak: Dr  Dunge är inte att lita på! Jag kommer kontakta dig igen så snart som möjligt!" Hon försvinner ur rutan och sen slår tv:n över till Hem till gården igen. Två karaktärer som jag aldrig sett förut är mitt i en häftig konflikt. Jag har tankarna på annat håll. Jag nyper mig i armen och inser att jag inte drömde den här gången. Fan.

Romanveckan: "Jonglören" kapitel 2

Under romanveckan lyckades jag få ihop inledningen på andra kapitlet också. Detta är egentligen en starkare start på romanen än den jag i nuläget kallar kapitel 1, så jag kommer troligen kasta om dem.
Jag känner också ett behov av att påminna er om att detta inte är personer från mitt liv. Min farfar är en snäll och söt farfar som drar roliga skämt och inte äger något hund. Farfar i den här berättelsen däremot är en helt annan person. Jag har fått ihop en obehaglig gubbe.

2

“Du har snålat med saltet”, säger farfar. “Men det är vi å andra sidan vana vid nu. Svartpeppar däremot verkar vi ha ett överflöd av i det här hushållet. Ja, det var då jädrar va svartpeppar det var i maten idag.”

     Jag blänger ner i tallriken, vänder på steken som enligt mina smaklökar var helt okej. Jag ritar små figurer i brunsåsen med min gaffel, tittar överallt utom på min farfar.

     “Det är mig en stor sorg, kvinna, att du inte förstår bättre än att salta ordentligt.” Jag hör på det klickande ljudet i hans gamla stela nacke att han vänder huvudet åt mitt håll. Om jag håller andan kanske han inte ser att jag sitter där.

     “Va du håller på och petar runt i maten, pojk! Letar efter en flyktväg under brunsåsen?”

     “Nej, jag…”

     “Det kan jag gott förstå! Men den här maten har jag inte kunnat fly ifrån på femtio år.”

     “Femtiotre och ett halvt …” säger farmor knappt hörbart.

     “Vad sa du nu?”

     Farmor sitter stelt på sin stol och stirrar ner i knät.

     “Ja, jag tänkte nästan det. Nåväl, det är väl en välsignad tur att du har gift dig med en godhjärtad man, annars hade du fått gå och göra om den här maten.”

     Det är samma sak varje gång. Jag, pappa och farmor sitter helt tysta runt matbordet och pratar bara om vi blir tillfrågade, eller om det är absolut nödvändigt. Exempelvis om Artur skulle börja brinna. Ljuva tanke, jag hatar den där hemska byrackan. Inte för att det är Arturs fel egentligen, han blir bortskämd mer än vad som är hälsosamt. Det är farfars ögonsten och det finns inget han inte skulle göra för sin “lilla ängel”. Inte ens de gånger den lilla ängeln har kissat på den finaste mattan i det finaste rummet kommer det några konsekvenser för jycken. Farmor får snällt rulla ihop mattan, ta ut den på uteplatsen och tvätta den för hand, sedan moppa golvet noggrant medan Artur ligger hoprullad i farfars knä i finmöblerna. Men farmor moppar gärna i finrummet, det är bara då hon får lov att vara där inne.

     Jag hör det klickande ljudet igen, den här gången har han vänt sig mot sin son.

     “Vad tycker du då Kjell, visst är de lite sönderkokta, de här potatisarna”

     “Kanske lite, men…”

     “Dagmar, hämtar du en sked åt vår son. Så han kan få i sig nån mat. Hämta en åt mig också, när du ändå är där borta och ränner bland lådorna.” Farmor reser sig ur stolen och går bort till bestickslådan. “Så Kjell, hur går det på fabriken?”

     “Bara bra, tack. Jag har blivit utsedd till månadens anställde”, säger pappa och reser lite på sig. Han ler brett mot sin far.

     “Jaså, hur gick det till?”

     “Jo, jag har väl…” stammar pappa och snubblar med besticken över sin tallrik, kanske i ett försök att hitta det där lilla självförtroendet han hade för en halv sekund sedan, men som farfar såg till att få ur honom. “Jag har nog mest varit trevlig”

     “TREVLIG?” urbrister farfar som om det var rent skitsnack.

     Det enda som hörs är farmor som skramlar i en låda. Det och farfars nacke. Tre klick som ekar ödesdigert i det luftiga köket. Han tittar på henne och skakar på huvudet.

     “Hur går det med den där skeden egentligen?”

     “Ja, jag har faktiskt ett ganska gott rykte”, fortsätter pappa.

     “Och hur långt tror du att jag hade kommit på att vara trevlig? Va? Har du förresten bett om en löneförhöjning än?”

     “Nä, jag har inte fått tillfälle än.”

     “Visst är det fortfarande Arvids pojk som håller i verksamheten? Han är skyldig mig en tjänst och kan gott ge min grabb en löneförhöjning. Det drabbar ingen fattig!”

     “Nä, för all del…”

     “Eller ska du gå runt hela livet och låta folk köra med dig hur som helst?”

     “Nej, det är väl klart att jag…”

     “Kjell Bredfält, se på dig själv! Snart femtio år gammal och kan inte ta vara på dig själv än!”
     Pappa ser på mig med blanka ögon, som om han ber mig om hjälp, och det är klart att jag borde stå upp för honom. Framförallt för farmor. Stackars människa. Men sanningen är att jag är livrädd för farfar, det har jag alltid varit, och jag vet inte vad jag ska göra.

     “Har jag uppfostrat en Bredfält eller EN FÖRBANNAD LUS?” vrålar farfar och ställer sig upp och hytter med näven som om han är mitt i ett urartat brandtal. Sen slår han den i bordet.

     “VAR ÄR MIN JÄVLA SKED NÅGONSTANS?”

     Då hör vi ett välkommet ljud, Artur har börjat skälla på ovanvåningen. Förmodligen för att han undrar varför det låter så mycket här nere. Farfar går ut från köket med stora bestämda kliv och vi som är kvar i köket kan andas ut, även om luften har blivit tung av rädsla och svår att andas. Farmor hasar mot bordet med en skakande sked i handen och lägger den rakt och snyggt bredvid farfars tallrik. Hon gråter inte. Inte på utsidan i alla fall.

     ”Jag tycker maten var väldigt god!” säger jag till henne så glatt jag förmår.

     ”Tyst, pojk!” svarar hon dämpat men bryskt. ”Vet hut!”

     Jag försöker få i mig lite mat. Bredvid mig kastar pappa i sig maten, han hinner knappt tugga mellan de fullastade gafflarna. Det är ett under att han inte sätter steken i halsen, men så är det kanske just det han försöker göra. Ett pling ifrån min ficka påminner mig om att det faktiskt finns en verklighet utanför den här mardrömmen. I alla fall för mig. Jag tar upp telefonen och ser att det är ett sms från Hanna.

     Vi har fått ett gig nästa onsdag! Är du ledig?

     ”Ta ner den där mobilen”, säger pappa.

     ”Ja, vänta lite bara”

     ”Gör det nu!”

     ”Vad bråkar ni om?” frågar plötsligt farfars iskalla röst och jag inser att han står mitt i köksdörren med Artur i famnen. Den lilla Jack Russel-hunden ser på oss som om han hjälper farfar med ett polisförhör. Jag stoppar snabbt tillbaka telefonen för att undkomma en verbal avrättning. När ingen svarar sätter han sig ner och börjar mata Artur med stek direkt från ugnsformen. Han gullar med hunden som ser tillbaka med de sötaste av ögon.

     ”Så Jonathan”, säger han medan Artur smaskar på. ”Hur går det med arbetssökandet? Har du hittat något du vill sysselsätta dig med än?”

     ”Jodå, jag vet vad jag...”

     ”För inte håller du väl på med de där apkonsterna längre?”

     Jag sjunker i ett hav av ångest. Jag skriker, men inte ett ljud kommer ur min mun. En snabb död, här och nu! Varför kan inte taket rasa in? Varför kan inte farmor ställa sig upp och dra ur sprinten ur en handgranat hon har i fickan? Varför...

     ”Nå? Har du varit på din fars arbetsplats än och frågat om lediga platser? Så som jag har föreslagit de senaste fem åren.”

     ”Nej ...”

     ”Du står fortfarande och skämmer ut dig på Lunds gator och torg, alltså?” Klick klick klick. ”Vad är det med din son egentligen, Kjell?”

     ”Det går faktiskt ganska bra just nu”, säger jag mer uppnosigt än jag hade tänkt mig. Gubbens blick känns som ett spjut mot mitt bröst. Han gör inte ett ljud, han vet att han inte behöver göra det. Hans breda kropp, vältränad för en man i sjuttioårsåldern, tornar upp sig som ett berg på andra sidan bordet. Hade de långsmala ögonen suttit i ett annat ansikte hade de nog upplevts som kloka och rätt söta. Farfar använder dem snarare som ett vapen mot den han talar med, som två strålkastare under en fängelserymning. Det går inte att fly.

     När jag som fjortonåring för första gången visade honom att jag lärt mig jonglera frågade han bara hur matteprovet hade gått. Resultatet som hade kunnat vara MVG istället för VG, skyllde han på att jag distraherade mig själv med löjliga apkonster. 

Romanveckan: "Jonglören" kapitel 1

Under vår romanvecka fick vi testa på hur det är att planera en samtidsroman och vad som ska hända i de olika kapitlen. En del av oss (bland annat jag) fick igång något vi skulle kunna tänka oss fortsätta på även efter romanveckan. Min historia kommer handla om (som det verkar just nu) en deprimerad jonglör och hans kamp för att inte skaffa "ett riktigt arbete", som hans sadistiska farfar vill. Detta inte baserat på verkliga händelser. Karaktärerna är inte porträtt av folk jag känner, trots att det finns komponenter i deras personligheter som jag hämtat från vänner och familj. Så om DU känner dig träffad - gör inte det ;)

Detta är (just nu i alla fall) början på första kapitlet av min roman som heter "Jonglören" i väntan på bättre förslag på namn! 

1

Hur många gånger kan en människa dunka huvudet mot ett bussfönster utan att få hjärnskakning? 162, 163, 164... Hanna visar inga tendenser på att vilja sluta. Känner jag henne rätt kommer fönstret vara den första att brista. 169, 170, 171... Tjugo minuter kvar innan vi ska av. De lär få byta fönster.

    ”Tre, fyra eller fem bollar gör ingen som helst skillnad”, säger Lukas i sätet framför henne och gestikulerar upprört. ”Kommer de ner igen tycker publiken fortfarande att det bara är jonglering. De vet inte bättre än att de frågar sig vad det skulle vara för märkvärdigt med det. Kasta upp bollar, fånga dem och kasta upp dem igen.”

    ”English please! Do you know English?” säger Lukas ofrivilliga samtalspartner för tionde gången. Det är en liten tunnhårig man i tätt åtsittande t-shirt och en portfölj som han håller i knät med ett krampaktigt grepp, som om han tror att Lukas är kriminell och när som helst ska stjäla den ifrån honom. Att döma av turistbroschyren som sticker upp ur hans ficka är han turist på upptäcktsfärd, men det är nog sista gången han åker 5:an genom Lund. Längst fram finns ett ledigt bussäte som han inte släpper med blicken och hade kastat sig mot om det inte vore för att han satt längst in mot fönstret och Lukas verkar inkapabel att vare sig lyssna eller släppa ut honom. Han bara fortsätter i sin monotona röst.

    ”Kan du inte något trolleritrick istället? säger de. Ser jag ut som en pajas kanske? Jag är ju jonglör! En konstnär! Men folk vill inte ha konst, de vill ha underhållning.” Hannas dunkande eskalerar och jag inser att jag glömde hålla räkningen medan jag följde samtalet. Vi har sagt åt Lukas tusen gånger att inte börja prata med de andra passagerarna, det blir alltid lika pinsamt. Det är ett under att han aldrig åkt på stryk. Jag är övertygad om att Hanna mer än gärna skulle ändra på det om jag lät henne.

    ”Visst händer det att jag lessnar på otacksamma människor som inte inser det storslagna med konstformen, men jag brukar tänka på…”

    ”Please, sir! For the last time!”

    “Men för helvete Lukas! Han förstår ju inte vad du säger!” fräser Hanna.

    Lukas blir tyst för första gången på tjugo minuter medan han dyker ner i sportväskan han har framför fötterna. Nu ler den tunnhåriga mannen som om solen skiner in genom fönstret på just honom, vilket är långt ifrån sanningen. Utanför öser regnet ner, så jag antar att han bara njuter av tystnaden. Snart tittar Lukas upp igen med en jongleringskägla och visar upp den på samma vis som en liten pojke visar upp en smörkniv han gjort i träslöjden för sina föräldrar.

    “Aha, I see! Thats great! You´re a clown, huh?”

    Det var fel ord. Jag vet det för jag känner Lukas. De andra på bussen märker också att något gått fruktansvärt fel, även om de aldrig hade gissat att det var just ordet ”clown” som fick den känsliga konstnären att stelna. Turisten verkar mer förvirrad för var sekund han tillbringar på bussen. Hade jag inte stått inklämd mellan alla våra väskor med redskap, musikanläggningar, utklädnader och annat som är bra att ha på en jongleringsshow, så hade jag gått och hjälpt honom ur situationen med min enfaldige kollega. Jag hade förstås kunnat ropa åt Lukas att lämna honom ifred, men då hade jag fått ropa över hela bussen.

    Det fanns en tid då jag brydde mig, då jag hade gjort allt för den här jongleringsgruppen. Vi var fler på den tiden, en talangfull akrobat som specialiserat sig på rockringar och en fakir som kunde sluka brinnande svärd. Den jag saknar mest är Felicia, en trubadur som kunde improvisera fram texter med rim ur tomma luften. Med sin ukulele kunde hon få hela bussen att klappa händerna och sjunga med. Idag har de alla lämnat underhållningsvärlden för mer lönande karriärer och kvar är jag, Lukas och Hanna, tre bittra jonglörer som börjar få slut på anledningar att fortsätta försöka slå igenom i den här värdelösa branschen. Vi börjar få slut på anledningar att inte slå ihjäl varandra också. Jag kanske borde köpa en ukulele...

    Dunkandet har upphört. Jag ser från min vrå hur Lukas har rest sig upp från sin plats och står och knäpper sin jacka.

    ”Vi ska inte av än”, säger jag till honom, trots att jag är säker på att han redan vet det. Men hans känsliga konstnärssjäl har blivit kränkt inför en buss full av människor och ämnar inte stanna i den trots att det är femton minuter kvar innan vi ska av. Han trycker på stoppknappen.

    ”Hallå! Va fan håller du på med?” skriker Hanna och ställer sig upp. Jag stänger öronen och ser ut genom fönstret. Ett äldre par är ute på promenad. De tar skydd från hällregnet under ett paraply, men det ser knappt ut att hjälpa dem att hålla kläderna torra. Jag förstår att även jag kommer bli tvungen att promenera där ute snart. Fast utan paraply. Och tre kilometer, om jag hittar rätt genvägar genom stan vill säga.

    ”Sitt kvar du”, säger jag till Hanna. ”Jag får gå med honom, annars hittar han inte dit. Vi ses på förskolan. Du vet va stationen heter va?” Bussen stannar och öppnar dörrarna. Lukas är ute på nolltid och jag kastar mig efter honom.

    ”Men hur ska jag få av alla väskor själv?” hör jag Hanna säga precis när jag sätter ner foten i Lunds största vattenpöl. Bussen stänger dörrarna och allt jag kan göra är att rycka på axlarna åt henne. Hon visar upp sitt längsta finger som svar. Det är nästan två centimeter längre än de andra fingrarna, knotigt och missfärgat sen hon klämde det i ett fönster när hon var liten. Jag har sett det förut, men jag vänjer mig aldrig. Jag följer det med blicken när det åker iväg med resten av Hanna och bussen.

    I samma pöl som mig står även Lukas. Han har inte stått där mycket längre än jag, men ser redan ut som att han valde att simma hit istället för att åka kollektivt. Vi ser på varandra länge, jag med armarna i kors och han med händerna i fickorna. Han ger mig ett snett leende och sparkar i vattnet. Jag stirrar på honom, som om han är en insekt jag försöker mosa med blicken. Hans skjortkrage har åkt upp och står som ett stolt segel mitt i resten av hans uppklädda yttre. Även seglet försöker jag fälla med blicken i väntan på att fähunden ska hitta på något bra att säga.

    SPLUSH!!! En flodvåg slår emot oss när en elak bil kör genom vattenpölen vi står i. Mina kläder är tunga och kalla, klistrade som en våtdräkt mot min genomfrusna kropp. Jag ser på Lukas igen, han försöker få bort en cigarettfimp som låg i pölen och nu skvalpat upp på honom, utan att ta i den för mycket. Han märker att jag tittar på honom.

    Sen skrattar vi rakt ut. Jag håller mig för magen och drunknar nästan regnet som väller in i mitt gap under de ostoppbara skrattsalvorna. Lukas står vikt på mitten och garvar ner på sina vattentäckta fötter. Vi skrattar högt och länge, som om förståndet runnit av oss. Som om vi mådde lika bra som vi gjorde för tio år sedan.

    ”Nä men, seriöst Joppe. Förlåt!”, säger han och ger mig en blöt kram. ”Ska vi kolla när nästa buss går?”

    ”Den går inte förrän om en timme.”

    ”Aj fan”, säger han och vi skrattar i nån minut till innan vi beslutar oss för att vi är trötta på att stå i vattenpölen. Vi har minst en halvtimmes promenad till förskolan där vår föreställning ska äga rum. Lyckligtvis har jag som vanligt planerat för katastrofer som denna och vi ska inte stå på scen förrän om en timme.

    Efter tio minuters marsch bryter jag tystnaden.

    ”Vad har du emot clowner egentligen?”