18

Vi fick i uppgift att skriva en dikt om ett årtal som har varit betydelsefullt för oss och namnge den efter åldern vi hade då. Jag valde att skriva om sommaren 2005, sommaren jag ägnade helt åt jonglering med mina vänner Erik, Einar och Patrik. Med vår jongleringsgrupp Lemon Lickers blev vi världsberömda i hela Lund och tog Revinge med storm. Det var en lyckligt ovetande tid då världen fortfarande kretsade runt oss!
     Detta är troligvis det mest abstrakta jag skrivit hittills. Jag valde fyra minnesbilder från sommaren och försökte beskriva dem så målande jag kunde utan att ge läsaren för mycket förklaringar. Jag tycker den blev ganska vacker :)

18

På de gröna vidderna
står tyngdkraftens betvingare.
Allsmäktiga skapare.
Klockorna i högsta tornen
slår för vår skull.
Under träden finns skönhet.
Beundran.
Vi är odödliga.

Mörkret omsluter flygande flammor.
Öar i natten.
Skuggor i vattnet
är fara för den
som simmar.
Liv blir till tystnad
och skratt.
Solen går upp när vi går ner.
Vi är fria.

Himlen glittrar.
Vildmarkens fylgior
sjunger för månen.
Vajande hav
under svart välvning
och en frisk rymd.
Vi står på toppen
och blickar ner.
Vi är små.

Bland dödliga
finns ingen tid.
Tomma steg ekar högst.
Gudarna är osynliga här.
Mynten också
om de ens finns.
Här skiner aldrig solen.
Urindimma.
Kaos.
Vi har varandra.
Vi är ensamma.

Optimisten (svar till Tu Fu)

Vi fick ett gäng dikter av den kinesiske poeten Tu Fu skrivna på 700-talet. Han var en bitter man som skrev mycket kritiskt om samhället och sin monotona tillvaro. Vår uppgift var att skriva en svarsdikt till honom om hur det är att leva i vår tid. Den fick gärna vara sur och sarkastisk.
    Jag har tidigare haft svårt att skriva poesi utan att strukturera sönder raderna, peta med stavelser och krysta fram fåniga rim. Kanske är det därför jag känner mig extra nöjd med den här anarkistiskt kaotiska dikten. Den är spontan och riktigt kul att läsa!

Optimisten (svar till Tu Fu)

Jag stirrar in i mörkret
eller ut i ljuset, beroende på hur jag vänder mig.
Det spelar ingen roll,
jag sitter huggen i sten
trots att ryggen är torrt fnöske.
Tiden rann ut
medan annat rann ner.

Och nog fryser jag om baken
när jag sitter här halvnaken.
Månen bor på taken.
Endast jag är vaken.

Jag trampar damm
och hopskrynklade idéer.
Allt fastnar mellan tårna och kliar nåt djävulskt.
Jag skulle dammsuga nu, då hade grannarna fått höra.
Istället:
Glasen vinglar synkroniserat.
Nåt roligt får jag väl ändå ha?

Jag har det rätt bra.
Frukosten serveras om fyra timmar
och förtiotre minuter.
Jag behöver bara närvara
rent fysiskt.
Torrt bröd lär vara bra för moralen.
Har jag tur är molnen ljusgrå imorgon
och frosten får mig att vakna.

Bitande kyla
får benen att yla.

Tänk vad jag har att se fram emot.
Tur att det bara är några timmar kvar
innan jag ska få stiga upp
och mötas av ännu en dag med nya härliga omöjligheter.
Jag ska ha samma skjorta som jag hade igår.
Gud så lyxigt.
Jag ska sluta dricka igen.
Det gör jag varje dag.
Hurra.
Och jag tror bestämt
att det börjar bli dags
att byta rulle på vårt mysiga dass.

Och jag ska läsa en dikt
som jag skrivit kvickt.
Om poetens samhällsskikt
ty sådan är min plikt.

Hela rimmar inte än
käre Tu Fu,
men när jag är där du är nu,
då ska du få se på poesi.
Jag ska skalda så att molnen trillar ner.
Men du har väl glömt vid det här laget vad du skrev.
Det var ju ett tag sen.

Du har säkert hunnit dö några gånger till sen sist.
Du har säkert vant dig och tycker efterlivet är trist.
Du har säkert hunnit beklaga himmelens bostadsbrist.
och när jag kommer upp
tänker du säkert; Åh va kul. Här kommer ännu en optimist.

Fisketuren

För drygt en månad sedan skrev jag om Hans Carstensen, en fenomenal gästföreläsare med galna workshops i att skriva karaktärer och skapa konflikter mellan dem. Hela klassen blommade ut i lycka när han kom tillbaka för fler inspirerande övningar. En av övningarna handlade om gestaltning.

     Vi skulle skriva en scen om Zahra på fisketur med sin pappa. Vi fick några händelser som skulle vara med i vår text: De skulle börja bråka för att Zahra försöker bevisa för pappa att hon kan trolla och scenen skulle sluta med att han trillar i vattnet. I övrigt fick vi fria händer. Jag fann snart att jag skrev en långt mycket djupare historia än jag trodde när jag började.

Fisketuren

”Pappa, kolla! Fiskespöet kommer snart flyga!”

     ”Zahra, sluta nu. Jag är trött.”

     ”Jag kan trolla fram kaffe!”

     ”Hjälp mig lasta ur fikan och fiskegrejerna nu.”

     Zahra är sju år och är en trollkarl. Hon är bara i början av sin karriär och har inte lärt sig alla trollformler än. Hon kan trolla så att mamma blir glad och skrattar. Pappa är svårare, det är som att han är resistent mot magi. Idag har hon ”kvalitetstid” med honom så att han ska känna sig ”tryggare i sin papparoll”, men efter en timme i bilen verkar han mest vara intresserad av sin fika. Zahra är minsann inte så dum för att vara en sjuåring. Trollar hon bara fram lite bullar kommer han bli en glad och trygg pappa.

     ”I burken finns inget mer än en äcklig snigel, men...”

     ”Snälla Zahra!”

     ”Men hokus pokus har den blivit...” Längre hinner hon inte på sin trollformel innan pappa vänder henne ryggen och börjar leta efter en gräsplätt att bre ut picknickfilten på.

     ”Kom och sätt dig nu!”

     ”Pappa, kolla vad jag trollat i burken!”

     ”Ett par bullar, va?” säger han och himlar med ögonen. Han häller upp en kopp kaffe från termosen och andas in ångorna. Han har näsan så djupt ner i koppen att Zahra nästan tror att han ska drunkna. Pappor är knepiga. De kan bli sura för så små saker och har nästan inget tålamod. Bara kaffe och öl hjälper, men öl fick han inte ta med sig trots att han ”kör lika bra på en 3,5:a.” Efter en stund ser han ledsen ut. Zahra tittar honom djupt in i ögonen, som om han är en bok skriven med dålig handstil och hon försöker se vad det står.

     ”Pappa, hur mår du?”

     ”Va? Nä, jag mår väl bra. Det är bara...” Det blir tyst en stund. Hon lägger sin hand på hans panna och gör ett hummande ljud.

     ”Du tänker mörka tankar. Jag ser inte vad...”

     ”Zahra! Snälla, låt mig va!” ryter han. Hon blir rädd och sätter sig ner på filten. Hon fäster blicken på en bulle. Den ser inte alls lika god ut längre.

     ”Kommer du ihåg vilket agn du använde sist vi var och fiskade?” frågar han efter en stunds tystnad. Hon förstår nog att det bara är för att rädda situationen. Egentligen vill han inte att hon ska vara där alls.

     ”Jag behöver inte något agn nu när jag är trollkarl!”

     ”Måste du vara så problematisk, unge!” Zahra blir ledsen, så där säger han alltid när han är trött på henne. Hade mamma varit här hade hon skällt ut honom efter noter och det vet han. När hon gråtande drar sin rutiga tjocktröja över huvudet och går mot bryggan ropar han ”förlåt” efter henne. Det hjälper inte. Hon har hört när pappa och mamma pratat om att skicka henne till en psykolog. Det är snarare pappa som skulle behöva hjälp, han blev helt knäpp när hennes storebror dog. Det var ett år sen nu och hon saknar honom. Om hon bara får mer träning kan hon kanske trolla honom till liv igen. Pappa tror inte att det går, han tror inte på magi alls. Han och Max brukade fiska ihop förr, han älskade att fiska. Nu vill väl pappa att hon ska bli en ny Max. Det funkar inte så.

     Hon sitter på bryggan och är arg, kastar stenar i vattnet. Hur ska hon få honom att förstå att hon visst kan trolla? Hon hör något som prasslar bakom sig. Det är pappa, hon vänder tillbaka blicken mot sjön. Jävla pappa, nu ska han försöka trösta henne genom att gånga en fisk åt henne. Precis som vanligt. Det är allt han tänker på! Hon önskar att han trillade i vattnet och lärde sig en läxa. Kanske finns det en formel för att knuffa ner honom? Vågar hon prova en? Han ler mot henne medan han fäster ett stort äckligt agn på kroken. Hon blänger tillbaka.

     ”Dumma pappa röt, låt honom bli blöt”, säger hon tyst och svänger med handen. Då händer det. Med ett skrik faller pappa i vattnet! Hon ställer sig fort upp och stirrar på honom. Det funkade! Han ligger i vattnet! Men han skulle nog bli rasande om han fick veta att det var hennes verk. Hon kniper ihop munnen och hjälper honom upp. Resten av dagen sitter han på filten, blöt och ledsen. Men nu är det bevisat, hon kan trolla! Nu ska hon fixa så att familjen blir bra igen!  

Som en viskning

 En hel vecka ägnade vi åt deckare och hur de är uppbyggda. Det känns mer matematiskt och fabricerat än de flesta genres, men ändå är det något med dem jag tycker mycket om. Kanske är det tanken på att få berätta om en genomond karaktär med så drabbande motiv att det vänder sig i magen på en läsare. Mord är kul att skriva om, så enkelt är det.

       Det första vi gjorde var att skriva en inledning, i mitt fall mördarens monolog. Andra steget var att skriva början på första scenen, vilket var minst lika roligt som att skriva monologen. Som en bonus fick vi också snickra ihop ett tänkbart bokomslag och en baksidestext. Jag tycker resultatet blev ganska gulligt faktiskt. En vacker dag kanske jag fortsätter på min handborr-beväpnade galning och den intet ont anande journalisten som egentligen bara ville ha en bra story.

SOM EN VISKNING

Imorgon kommer de hitta din son förvriden av skräck, hängande med armarna i de romerska ringarna som en Jesussymbol. Han dog för dina synders skull. Kommer du ihåg de romerska ringarna, Rickard? Du var en stjärna, så bra att idrottsläraren aldrig såg vad du gjorde mot mig. Hur du och ditt gäng hissade upp mig mot taket och kastade basketbollar på mig. Du gjorde så mycket mer, men de romerska ringarna såg du väl som en verklig bedrift, någonting att berätta om på skolgården. Om några timmar kommer du sätta skrattet i halsen och jag hoppas innerligt att du inte dör av det för jag är långt ifrån klar med dig.

       Ingen har brutit upp dörren, det är vad utredarna kommer se. Med tanke på att det bara är du och din son som har nyckel till ert hem kommer du få en hel del att förklara imorgon. Det samma gäller din bil, hur kunde den hamna på skolans parkering om inte du låste upp den och körde den dit. Utredarna kommer vara ganska säkra på att du inte var ensam i bilen, jag har sparat varenda blodfläck. Frågan är om någon mer än du kommer tro att du har sovit hela natten. Vad som kommer att förbrylla utredarna är såren innanför örat, den penetrerade trumhinnan och den söndertrasade hjärnan. De kommer nog gissa på att du använt en skruvmejsel, men innerst inne kommer de känna att det är något som inte stämmer. De kommer vara alldeles för äcklade för att bry sig om detaljerna. De kommer fråga sig vilket typ av monster du är, Rickard.

       Varför ta ut det här på en pojke jag inte känner, det är inte honom jag är arg på. Han hade bra betyg i skolan, alla lärarna älskade honom. Troligtvis hade han samma fantastiska chanser som du att bli nåt stort, men nu har jag satt punkt för hans liv.

Ljudet från en förkrossad mor skar genom den svala morgonluften. Inte ens Albin Gadh kunde med handen på hjärtat säga att han var oberörd, även om han gjorde så gott han kunde för att se så ut. Han stod gömd under ett träd, som en gam som väntar på rester. Han var tyst och observerade allt med anteckningsblock och penna i händerna. Alla dagens lektioner var inställda och eleverna fick stanna hemma, ändå var det fullt tumult på skolgården. Fem polisbilar hade kommit till Hagalidskolan, idrottssalen var avspärrad och det stod snutar och vaktade i varenda hörn. Ändå hade mamman lyckats ta sig innanför polistejpen och kämpade som ett panikslaget djur för att ta sig in i byggnaden också. Hon hade fortfarande pyjamas under kappan och håret var nyduschat. Vad hon än hade haft för planer för dagen var de nu bortblåsta i stormen.

     För Albin hade detta redan varit en dålig morgon innan han fick det heta tipset om kroppen som hittats på en högstadieskola i Örsjö. Han var självlärd journalist som specialiserat sig på brutala mordgåtor utan lösning, en egenvald princip han gärna hade övergett om han varit den typen av man som övergav principer. Det var inte länge sedan han åkte fem timmar med bil för att titta på en gran i vildmarken som någon hängt en människa i. När han tittat färdigt på granen var det fem timmars hemfärd mellan honom och skrivbordet. Det var aldrig något huvudbry att få en nyhetsartikel skriven, problemet var att ingen tidning ville publicera dem. Mest för att de var äckliga men också för att de verkade osannolika. Fallen Albin skrev om var det aldrig någon mer än han som hört talas om, det var som om han själv hittat på dem. Det är så det går till, när fallen är omöjliga tystas de ner istället. Så förklarade han situationen för nyhetsbyråernas döva öron, men en vacker dag skulle han få rätt.

       Han log för sig själv, men som vanligt tog det inte lång tid innan verkligheten gjorde sig påmind. Kvinnan hade börjat skrika på nytt, hon försökte klösa sig fram genom muren av poliser som blockerade ingången. Albin förstod henne, men inte skulle hennes son komma till liv bara för att hon kom in och glodde på honom. Hennes tjut hade förvisso kunnat väcka de döda, men just nu såg det mest ut att ge utredarna huvudvärk. Varför hon överhuvudtaget var på skolan var obegripligt. Förmodligen hade de dåliga nyheterna gjort henne hysterisk och poliserna hade inte lyckats hindra henne från att åka hit. Man blir mörkrädd bara av att tänka på det.

       Han tittade upp i lövverket ovanför huvudet och såg ett äpple. Det växte bara precis för högt för att nås om han stod på tå. Snutarna var upptagna med att svepa in den stackars kvinnan i handdukar, de skulle nog inte märka om han tog ett skutt. Han tog sats med knäna och hoppade upp mot äpplet. Det hade varit så smidigt om han bara hade räknat med den tjocka grenen precis bredvid äpplet. Han såg den inte förrän han satt på marken med handen på vad som snart skulle vara en bula i pannan. Det regnade löv omkring honom. Han tittade generat mot idrottssalen, men de hade inte märkt någonting.