Det var ett tag sedan jag skrev på min roman Jonglören, men jag tog tillfället i akt när vi fick i uppgift att skriva en "sensuell" scen. Jag återvände till min deprimerade jonglör Jonathan och lät honom prova på något han aldrig provat förut: Kärlekslivet.
Jonglören: Scenen med Felicia
”Kom igen, jag vill inte prata
bort hela kvällen! Jag behöver festa!”
Hannas grepp
om min arm lönar sig inte att försöka ta sig ur. Vill hon ha något får hon det
alltid, och det är väl just den självsäkerheten som killarna faller för. Jag
hade själv varit attraherad av henne om jag inte visste vilket spel det är för
henne.
”Ja, en drink
kan vi väl ta”, mumlar jag och hennes grepp lossnar.
Det finns
inget charmerande med nattklubbar och Debaser tar fan priset. Allt man säger
drunknar i dunkadunka-musik. Överallt står fulla människor som skrikande
diskuterar varsitt samtalsämne. De flesta är i min ålder, men jag vill inte
vara som de. Jag vill inte trängas med främlingar vid bord som luktar av öl
ingen hunnit torka upp. Jag vill inte skölja bort den värdelösa vardagen med
dyr äcklig öl varje helg. Jag vill inte ragga upp människor med något mer
patetiska liv än mitt, för att sedan ligga mig till en bättre självbild. Jag
vill inte…
”Jonathan!”
”Felicia! Det
var inte igår!”
”Min kompis
gick ut och rökte med nån snubbe för en timme sen”, säger hon och pekar mot
dörren till uteserveringen. ”Är du här själv?”
Jag ser mig
omkring. Hanna sitter vid ett bord längre in i rummet och ser ut att ha startat
en dricktävling med några främmande män. Om en halvtimme kommer tre av dem
ligga med huvudet i hennes knä. Det går på rutin för henne.
”Ja, jag är
själv.”
Felicia och
jag går till ett bord som nästan är ledigt. På en stol sitter en tjugoåring och
sover med en stor öl framför sig. Han har lite dregel i skägget. Vi flinar åt
honom och slår oss ner.
”Spelar du
fortfarande ukulele?” frågar jag och häller upp en öl.
”Den står mest
och samlar damm”, säger hon och ser ner i bordet. ”Det är mycket med företaget.”
”Vad var det
nu? Trädgårdsskötsel?”
”Nej, nu
jobbar jag med dammsugare.”
”Va? Säljer DU
dammsugare?”
”Jodå! Jag får
faktiskt sålt ganska många.”
Hon leker med
en lock i håret. Tvinnar den runt fingret, knådar den till en boll.
Ӂker du hem
till folk och visar hur man dammsuger?”
”Jadå, precis
som i filmerna. Jag ska gladeligen ge dig en privat demonstration nån gång!”
Vi förbrukar
45 minuter på inte mer än en kvart. Det var minst två år sedan jag pratade med
henne sist, och då var det över telefon. Nu samtalade vi som om vi aldrig varit
ifrån varandra. Hennes hår, hennes rörelser och hennes röst, allt är som förr. Jag
önskar att vi var någon annanstans så hon kunde sjunga för mig. Som på den
gamla goda tiden.
”Jag har
saknat dig”, säger jag och försöker att le naturligt.
”Och jag har
saknat dig. Umgås du fortfarande med Hanna och Lukas?”
”Ja. Vi
försöker slå igenom som jonglörer.”
”Går det bra?”
Antingen blev
det tyst runt bordet, eller så blev musiken högre. Hon flyttar närmre mig, så
att vi sitter axel mot axel. Jag kan känna
hennes andedräkt.
”Jag hörde om
din mamma”, säger hon. ”Jag är ledsen att jag inte hörde av mig. Är det bra med
dig?”
Nej. Jag orkar
inte prata om mamma. Nu är helt fel tillfälle att börja gråta.
”Det är helt
okej. Jag har hunnit bearbeta det rätt bra.”
Hon lägger sig
hand i min och ser mig i ögonen. Musiken, skrål och skrik smälter samman i en
ljudlös massa, allt ljus som inte faller på vårt bord tonar ut i svart.
”Jag har det
faktiskt ganska bra …” mumlar jag.
”När jag hörde
vad som hänt blev jag orolig”, säger hon utan att släppa mig med blicken. ”Jag
vet ju att du inte har det så lätt hemma.”
Hon stryker
mig på armen. Försöker hon trösta mig? Söker hon närhet?
”Det är bättre
nu …” säger jag.
En svallvåg av
öl landar i mitt knä och jag ställer mig upp med ett ryck. Den eviga stunden
med Felicia har tagit slut.
”Ööööhh!”
säger vår skäggprydde bordsgranne.
”Men herre
gud! Som du slaskar!” ryter Felicia.
Han ser vad
han gjort och rycker av sig sin tjocktröja. En tatuerad bild av Jimi Hendrix blottas
på hans sladdriga bröst. Med tröjan försöker han torka upp sin india pale ale.
”Förlåt förlåt
förlåt förlåt …” upprepar han för sig själv medan han kravlar runt på golvet.
”Ser ut som
att det blivit dags att gå hem”, säger jag och ser på mina öl-indränkta byxor.
Felicia tar tag i min haka och vrider upp mitt ansikte mot hennes.
”Vi går hem
till mig!” säger hon och ler.
Felicia lyckas smuggla ut en hel
flaska vin som vi delar på medan vi går genom Malmö. Hon tål det bättre än jag
som börjar känna mig full efter de första klunkarna. Vi går hand i hand och
sjunger ”Dina bröst är som svalor som häckar”. Det är precis som förr, det var
alltid hon och jag mot världen. Vi sjöng sånger vi aldrig skulle sjungit om vi
var nyktra. Men ikväll känns det annorlunda att hålla henne i handen.
”Min sköna! Vi
är hemma!” säger hon och kysser min hand. Jag är för berusad för att känna
hennes läppar. Som en rök svävar jag efter henne genom dörren.
”Tycker du om rom?” frågar
Felicia och räcker mig ett glas fyllt till bredden. Vi sitter i hennes enorma
soffa, mitt emot varandra.
”Vilken fin
lägenhet du har”, säger jag och försöker fokusera blicken på en neongrön
lampskärm på fönsterbrädan.
”Tack. Den är
bara lite stor för en person.”
Ӂh, himmel
vilken god rom!”
”Det är inte
Captain Morgan precis. Om man ens får kalla det för rom.”
”Jag lovar på
heder och samvete”, säger jag och sträcker på mig. ”Jag ska aldrig mer dricka
Captain Morgan!”
”Duktig
pojke.” Hon reser sig ut soffan och ger mig en puss på pannan. Efter en blinkning
försvinner hon in i rummet intill. Nog att jag har tänkt tanken på oss två
förut, men aldrig hade jag väl trott att denna kväll faktiskt skulle äga rum.
Vi har ju inte setts på så många år.
En busvissling
från andra sidan rummet. Där står Felicia med en ukulele i handen. Jag gapar.
”Ja, vad
trodde du? Sexiga underkläder?” skrattar hon och kastar sig i soffan. ”Har du
lärt dig hur man spelar än?”
”Jag kan nog
ta ett D.”
”Du som fick
en så fin ukulele av mig i present.”
”Jo, jag
minns.”
”Det var ju
meningen att du skulle träna, så vi kunde spela ihop”, säger hon och ger mig en
retsam knuff.
”Min farfar
slog sönder den.”
Orden bara
slank ur min mun. Det är sant. Felicia tittar förskräckt på mig.
”Jag hade med
den till farmor och farfar när den var ny. När jag gick på toaletten la jag den
på vardagsrumsbordet och när jag kom tillbaks låg den på golvet i bitar. Farfar
satt i fåtöljen med en hammare i handen. Musik är inget för dig, sa han.”
Det blir tyst
länge.
”Umgås du
fortfarande med din farfar?”
”Jag har inte
mycket annat val …”
”Man har
alltid ett val.”
”Det känns
inte så. Hur man än gör hittar han ett sätt att komma åt en”, säger jag och ser
ner i knät. Hon sätter sig intill mig och drar sina fingrar genom mitt hår.
”Jag var så
förälskad i dig, men du märkte det inte ens”, säger hon långsamt. Som om det gör
ont att berätta det.
”Jag är lite
blind ibland.”
”Se mig nu.”
Jag vänder
huvudet mot henne. Vi andas tungt och synkroniserat. Hennes händer når mina och
vi flätar ihop våra fingrar. Inget har någonsin känts så rätt som när våra
läppar möts.
PLING!
Jag vaknar i
soffan med huvudet i Felicias knä. Hon sover fortfarande. Telefonen ligger i
min byxficka. Det var GPs-applikationen som väckt mig.
”Just nu
skulle det ta ca 45 minuter att köra hem”, står det på skärmen. Obegripliga
telefon. Felicia snarkar tyst. Klockan är 04.32. Försiktigt reser jag mig ur
soffan och klär på mig. Jag hittar ett papper och en penna.
Innan jag
smyger ut genom dörren lägger jag brevet på vardagsrumsbordet.
”Det skulle
aldrig fungera. Förlåt.”
