Ninjor på
tåget
Toaletten
på tåget var förstås upptagen, men Ilaria hör inte till dem som
gnäller. Hon hade åkt mycket tåg den senaste tiden, hon var van.
Vid ett av vagnens fönster såg hon det största kameraobjektiv hon
någonsin sett. Det tog upp halva gången som var trång nog redan
som det var. Bakom kameran fanns en gubbe från Japan. Han tryckte av
bilder som om han trodde att han hade en kulspruta i handen och
varenda träd utanför fönstret var en fiende. Allt i vagnen skulle
också skjutas på. Troligtvis hade Ilaria redan under sin första
halvminut i gubbens sällskap kommit med på ett flertal bilder i
alla vinklar man kunde få från det lilla hörnet han stod i. Det
gjorde henne inte någonting. Hon
log in i linsen, men linsen hann knappt le tillbaka.
Europa susade förbi men han var för upptagen med att få det på
bild för att faktiskt uppleva det. Hon skrattade för sig själv och
hörde det efterlängtade ljudet av någon som spolar i toaletten.
Låset gick från rött till grönt och en människa smet ut genom
dörrspringan. Nu var det äntligen hennes tur.
Utan att hon förstod hur stängdes dörren igen mitt
framför hennes näsa och låset sa KLICK. Gubben med kameran stod nu
på insidan. Med en ninjas smidighet hade han lyckats tränga sig
förbi henne. Det enda hon hann uppfatta av hans rörelser var
fartränderna och med tanke på all utrustning han hade i händerna
var det en sensationell bedrift. Hon såg förstummat på dörren.
”Vad
har du lärt dig av den här upplevelsen?”
Ilaria Legnani sitter på andra sidan bordet och tittar ner i ett
glas varm choklad.
”Jag kollar efter ninjor på tåget”, säger hon och skrattar.
Hon berättar att hon tycker om att resa, men att hon aldrig varit
utanför Europa. Kanada är hennes drömresemål. Av de resor hon
gjort är studietiden i Edinburgh hennes favorit. Med tanke på att
hon nu bor i Sverige under en termin börjar jag misstänka att hon
dras till platser med kyligare klimat än hennes italienska
hemtrakter.
”Vad studerade du i Edinburgh?”
”Skotsk litteratur, Sir Walter Scott bland annat”, svarar hon och
ser på mitt ansiktsuttryck att jag inte känner igen namnet.
”Skottlands svar på Strindberg, kan man säga”, förklarar hon
och
himlar med
ögonen på skoj.
”Läste du någonting annat?”
”Ja, jag läste lite lingvistik. Hur språket fungerar och påverkar
samhället. Vi pratade mycket om hur vissa uttryck vi använder
ligger till grund för rasism, homofobi och andra dåliga saker.”
Hon dricker upp den sista droppen choklad som segar sig nedför
glasets vägg och ställer det på bordet. Sen sträcker hon på sig
och rättar till hatten som sitter ovanpå hennes voluminösa hår.
Hon ler när jag frågar henne hur hon hamnat här i Nässjö.
”Jag fick ett stipendium som gav mig möjligheten att åka till en
svensk folkhögskola och studera svenska under en termin. Det är en
del av programmet jag går hemma i Milano.”
”Så du lämnar Nässjö i december?”
”Jo, så är det. Hem och fira jul och förbereda mig för
sluttentamen.”
”Hur kan det komma sig att du blev intresserad av just Sverige?”
”Jag blev nyfiken på Sverige när jag läste Stieg
Larssons Millenniumtrilogi. Hela Italien fascinerades av
Skandinavien. Det var under gymnasiet som det började på riktigt.
När jag var liten läste jag Emil, eller Emil
Il Terribile som det heter på italienska.
Intresset för Astrid Lindgren och andra skandinaviska författare
har jag haft länge.”
”Kan man säga att du hittade hit via böckerna?”
”Ja, det och naturen! Jag har länge velat se Sverige med mina egna
ögon.”
”Jag har lite svårt att förstå vad som är så speciellt med den
svenska naturen.”
”Man blir nog hemmablind”, föreslår hon.
”Jag har bara en fråga kvar och den är lite fånig ...” Hon
lutar sig framåt i stolen som om hon förväntar sig en riktigt
jobbig fråga. ”En i klassen ville att jag skulle fråga dig hur du
fått ett så stort och fluffigt hår!”
”Jaha, du”, säger hon och skrattar. ”Det är
märkligt, hemma i Italien får jag aldrig höra något fint om
håret. Inte förrän jag kom hit har någon berömt mig för det och
nu får jag massor med beröm. Jag gör inget speciellt, det bara är
så här.” Hon svänger med håret och låtsas som om hon är en
hårmodell i en schamporeklam. Vi skrattar när vi lämnar
biblioteket, det känns som att det är det enda vi gjort i två
timmar och jag inser hur tom skolan kommer kännas utan henne.
"Tror du att du kommer träffa några tågninjor
på vägen hem till Milano?"
"Jag vet inte. Men den här gången är jag
beredd!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar