Elsies Konditori 08.35

Flanörprosa-veckan fortsatte. Vi gick på två riktigt häpnadsväckande (tråkiga) museum - ett om Nässjö Tågstation och ett (håll i hatten nu) om kontorsmaskiner. Detta gjorde vi för att studera eldsjälarna bakom utställningarna. Det sistnämnda museet var en skräckinjagande samling skrivmaskiner och räknemaskiner. Det var nästan perverst. Kennert själv (ja, det ska vara ett R där) var en sympatisk gubbe som helt enkelt trivdes som bäst i sällskap av sina mekaniska vidunder. Han tycktes inte riktigt förstå hur ointressant vi andra tyckte att det var.

För att fånga människan bakom den nördiga kontorsmaskinssamlingen flyttade jag upplevelsen till ett café och lät samlingen och allvaret i den gestaltas genom... Ja, läs själva. 

Elsies Konditori 08.35

I Nässjö finns det alltid ett café i närheten, men bara på Elsies konditori byter de ut kaffet med jämna mellanrum. För ett halvår sedan köpte jag en egen bryggare, men då jag kom att sakna mina frukostar på Elsies konditori dröjde det inte länge förrän jag var tillbaka på. Jag saknade de röda väggarna och tavlorna av lokala konstnärer. Jag saknade det rutiga golvet och mackorna som säljs för halva priset om de legat över natten. Främst saknade jag människorna; det är något visst med att äta frukost med främlingar. Denna morgon unnar jag mig en macka med skagenröra som smakar förfärligt. Som vanligt på Elsies konditori tar det inte lång tid innan jag finner ett distraktionsmedel.

”God dag!” säger kunden som just stigit in, en ung kille med kavaj och portfölj i handen. ”Jag skulle vilja ha lite kaffe och en bit tårta.” Som vanligt är det konditor Sörensson som har morgonpasset, en äldre man med hårt knutet förkläde över sin rutiga skjorta.

”Hur många graders vinkel vill du ha tårtbiten i?” säger han. Kunden upphör med grävandet i kavajens innerficka och tittar på konditorn. Alla som någon gång beställt en tårtbit av honom har fått denna fråga och lärt sig vad man ska svara.

”Ursäkta?”

”Vilken vinkel vill du ha tårtbiten i?” upprepar konditorn. Han skjuter ner glasögonen på nästippen och placerar handflatorna på disken.

”Finns det mer än en?”

”Ja. Tårtbitar har inte alltid skurits i en 50 graders vinkel, den som vi idag känner som klassisk konditoritårtbitsvinkel. Det är, så att säga, ett modernt snitt."

”Jaså? Det visste jag inte …”

”På 1800-talet ansågs det ofint att frossa. Då skar man tårtbitar i 35 graders vinkel.”

”Oj.”

”Jag vet inte, det är bara spekulationer, men det går att anta att de åt mer än en tårtbit på den tiden. Det är ett rimligt antagande då tårtfaten inte förändrats anmärkningsvärt i storlek.” Konditorn lutar sig långt ut över disken, så att deras ansikten nästan rör vid varandra. Han stirrar kunden i ögonen. ”Hur mycket vet ni om tårtspadar?” viskar han.

”Ingenting”, tvekar kunden. ”Hur blir det med min tårtbit?”

”En sak i taget”, säger konditorn och fortsätter sin föreläsning. Han tar pekpinnen som hängt på en spik bakom honom och pekar upp på väggen. Där har han hängt upp delar av sin tårtspadesamling, eller som han själv uttrycker det: ”Milstenar i tårtspadens utveckling.”

”Oj”, säger kunden igen.

”Den första tårtspaden kan spåras ända till tidigt 1600-tal. På den tiden var själva bladet smalare och såg mer ut som det vi idag känner som en brevkniv.” Han vänder sig till kunden. ”Men nu är det inte brev som ska sprättas, eller hur?” Kunden följer oroligt spetsen på pekpinnen med blicken när den vandrar femton centimeter till nästa tårtspade. ”Vid 1800-talet hände något anmärkningsvärt! Man la på en halv centimeter på bladet…”

”Detta är verkligen intressant, men jag vill nog mest bara ha min tårtbit”, avbryter kunden.

”Utan historisk bakgrund?” frågar konditorn som om själva idén är bisarr.

”Vi kan ta den en annan dag.”

”Då frågar jag dig på nytt”, säger konditorn och pekar på kunden med pekpinnen, ”Hur många graders vinkel vill du ha tårtbiten i?” Kunden stirrar på pekpinnespetsen och torkar en droppe från pannan. Konditorn drar undan pekpinnen, vänder sig om och hänger upp den på spiken.

”Var det 40 grader som var vanligast? En 40 graders vinkel blir bra."

”Tyvärr! Någon sådan tårtbit har jag inte ...” säger konditorn och vrider sig mycket långsamt mot kunden. ”Men om du vill, och detta är verkligen ett undantag, kan jag gå och…”

”Nej, det behövs inte. Vad var det vanligaste?”

”Jag tror att du menar en tårtbit i 50 graders vinkel.”

”Ja, visst. Vilket som”, säger kunden och tittar på klockan igen. Konditorn stirrar på honom som om han återigen sagt något förbjudet. Han synar honom uppifrån och ner.

”Och vilken tårta skulle vederbörande vilja ha?” väser han.

”Den där med nötter på toppen”, viskar kunden och pekar in bland de färdigskurna tårtbitarna. Han sneglar sig nervöst omkring på de andra gästerna.

”Vilken tur för er! Det ser ut att finnas en tårtbit i 50 graders vinkel kvar.”

”Ja. Vilken tur”, säger kunden. ”Förresten, vad är det i tårtan?”

Konditorn stannar sig i sina rörelser och vänder blicken som två strålkastare mot kunden.

”Hur då i tårtan?”

”Ja, vad är det för fyllning?” frågar kunden. Konditorn tittar på honom som om han var en hästfluga i en exklusiv hummersoppa.

”Vad tror ni egentligen? Tårtfyllning såklart!”

”Ja, men är det vaniljkräm, eller hallonkräm?” Nu låter kunden desperat, som om han ber att få sitt liv skonat. Han fingrar på sin klocka.

”Om ni kan ge er till tåls ett ögonblick, min herre, så ska jag fråga min kollega. Ni kan ju under tiden fundera ut vilken tårtspade ni vill att jag använder”, fnyser konditorn och går in till köket. Kunden ser sin chans och lämnar Elsies konditori.

I Nässjö finns det alltid ett café i närheten, jag är säker på att han får en tårtbit någonstans.

En natt med främlingar

Flanörprosa kallar vår lärare denna konstform - prosa hämtad ur händelser ute i den äventyrliga världen. Det kan vara en observation på torget, ett tjuvlyssnat samtal med lustigt innehåll. Klassikern är författaren på café i Paris. Maten och drycken beskrivs noggrant, blicken vandrar mellan människor på uteserveringen och plötsligt är det kanske någon som snubblar på ett så spektakulärt sätt att författaren kommer på meningen med livet.

Vi fick i uppgift att skriva en flanörprosa utifrån en upplevelse där vi lärt oss något om livet/oss själva. Jag gjorde ett kollage av märkliga människor jag pratat med på nattklubbar och pubar. Resultatet blev kaotiskt och ganska tillfredsställande! Mycket nöje!

En natt med främlingar 

”Det är som att komma till himlen”, sa min vän och beställde den största ölen i puben. Bortsett från att lokalen gick i illblå färger kunde jag inte hålla med henne. Det lilla syre som fanns var förpestat av tankar och idéer som ingen förutom själva skaparna lyssnade till. En man med grå polisonger som möttes under hakan och militärjacka satt framför ett blött bord och berättade för sin kompis mittemot hur de två tillsammans skulle rädda världen. Kompisen var en hatt, men det tycktes inte störa honom i hans brandtal. Vid bordet bredvid vårt reste sig en affärskvinna med kavaj och tandkrämsbefläckade jeans. Hon vrålade i sin telefon samtidigt som hon knappade på sin dator. Gång på gång satte hon sig ner och ställde sig upp för att sedan sätta sig ner igen. Slipsen flängde som svansen på en lycklig hund. Fem tunnhåriga män skrålade om kärlek och gemenskap. Kvällen till ära hade de trätt blåvita supportertröjor över sina ölmagar. I kombination med sina rödflammiga ansikten såg de ut som färgglada snögubbar. De var så lyckliga över kvällens vinst att de var tvungna att rulla runt på golvet och utstöta höga testosterontjut. Jag vände mig för att fråga min kompis om hon hade en klase bananer vi kunde kasta till dem.  

”Jag älskar känslan av liv och folk när jag är ute”, sa hon innan jag fått tillräckligt med luft i lungorna för att kunna överrösta just det liv och folk hon älskade så mycket. Glaset höjde hon i en skål och tog en första klunk av ölen. Den varade länge. Under tiden hann bartendern riva ner åtta glas från bardisken, affärskvinnans äggmacka ramlade ner i hennes laptop och mannen med de grå polisongerna slog näven i bordet med en sådan kraft att en tavla ramlade ner från väggen. Detta skrämde tre tjugoåringar i rutiga skjortor så att de nästan tappade mustascherna ner i ölen. När allt detta hänt ställde min vän ner sitt glas på bordet.

”Aah! Vilken ale! Hovmästarn! En till av de här!”

”Men är här inte lite stökigt?” sa jag.

”Vad tycker du om stället då? Är det inte fantastiskt?” sa min vän.

”Nä, jag sa just att…” Hon vände sig till en man med stora överarmar.

”Vad tycker du om stället? Visst är det finemang!” sa hon till honom och vips var vi tre personer i den här konversationen. Han verkade lika förvånad som jag.

”Det är väl bra”, kunde jag uttyda av hans läpprörelser.

”Vad tycker du om Syrienkonflikten då?” fortsatte hon, varpå hon vände sig till mig. ”Det är så kul med folk på puben, man kan börja prata med vem som helst!” Resten av vår konversation missade jag. En tjej med tatueringar i ansiktet satte sig bredvid mig. Hon log.

”Hejsan”, sa jag och log tillbaka.

”Hej”, svarade hon och vände sig ifrån mig. Jag observerade att hon satt sig på min jacka, men då min vän beställde in ännu en öl förstod jag att vi skulle bli kvar här ett tag till. Hon hade nu fått med den muskulösa mannens nyanlända pojkvän i samtalet om Syrien. Det handlade visst om typografi nu. Deras läppar rörde sig, men jag kunde inte se vad de sa.

”Eller vad tycker du?” frågade min kompis och tittade på mig.

”Jo, allt är relativt”, svarade jag flyttade närmare henne för att lämna plats för den tatuerade tjejens vänner.

”Bra sagt! Mycket bra sagt!” svarade hon och skålade.

”Du, jag tycker här är lite jobbigt. Skulle vi kunna röra oss snart?”

”Äsch, vi har ju precis kommit hit! Hovmästarn! En lager tack!” Hon hällde lite öl i mitt knä och vände sig tillbaka till sina nya vänner. Affärskvinnan avslutade telefonsamtalet med ett skrik och försvann ner i ett vinglas. Fyra av fotbollssupportrarna grät till den femtes sång. Mannen med polisongerna spillde ut sin öl över bordet, men sopade ner den i glaset med baksidan av handen. Bartendern satte igång musik. I min fantasi, rullar vi runt bland mjuka kuddar! Fantasi …

”Åh! Min favoritlåt!” utropade min vän. ”För sjutton gubbar, här kan vi inte sitta! Nu ska vi dansa!” Och så släpade hon mig och mannen med de stora överarmarna till den största tomma ytan hon kunde se, framför bardisken där folk som skulle beställa stod och väntade på service. Mannens pojkvän följde med, han tyckte tydligen om att dansa.

”Jag vill inte!” ropade jag. Hon och de två männen började hoppa upp och ner till musiken och kasta med armarna som om de blivit omringade av arga myggor.  Jag försökte dra mig undan, men hon drog tillbaka mig.

”Va inte sån nu!” ropade hon och log. Låten malde på. Fantasi, du bort mina bekymmer suddar… Jag märkte med fasa att alla i puben tittade på oss.

”Jag har förresten piercat bröstvårtorna! Titta här!” sa hon och drog upp tröjan. Mycket riktigt, de var piercade.

”Ja, där ser man…”

”Äsch, du tittar ju inte!” ropade hon och tryckte ner mitt ansikte mellan brösten. Det blev tyst och mycket kvavt. När jag väl tagit mig loss läste jag på bartenderns stränga pekfinger att vi just blivit utkastade.

”Det finns en kul nattklubb längre neråt gatan”, sluddrade hon när vi kommit ut på gatan.

”Jag vill hem nu!” sa jag.

”Åh, kom igen! Det blir kul!” sa hon och vinglade iväg. ”Nu njuter vi av livet! Hovmästarn! Plocka fram whiskyn!” Jag vinkade hejdå till mannen med de stora överarmarna och hans pojkvän. De följde med henne till nästa klubb.

När jag låg hemma i sängen två timmar senare fick jag ett sms från henne.

”Var är du?”