Goliat i ansiktet / Destilleri-tragedi

Som fortsättning på vår collagedikt (se förra inlägget) fick vi välja en rad därifrån och bygga en hel dikt ifrån. Den första handlar om mitt deformerade ansikte och är en poetisk redogörelse för en traumatisk händelse från min barndom.

Goliat i ansiktet

Mitt ansikte är deformerat

sen vintern nittonhundranittiofem.

Året då David sprang in i Goliat.

BAAAM!

Leken tog slut.

Det emotionella hällregnet och

vrålet tog åskådarna med sig

och sprang till lärarna.

Det var bara Goliat

som inte förstod vad som hänt.

Hur många fingrar?

Kan du stå?

De kontrollerade och

diskuterade och

konstaterade

att jag inte brutit några ben.

Hjärnskakning?

Nej, men liten bula

är att vänta.

Vila nödvändigt.

Senare.

Ensam i kylan.

I snön.

Jag byggde en ny och mjukare vän

då solen förmörkades.

Synen försvann

på mitt vänstra öga.

Bulan växte av kölden!

Snabbt!

Hänsynslöst!

MAMMA!!!

Det var mystiskt

men nog skulle den vara borta om några dagar,

sa de.

Tjugo år senare vet jag bättre. 

Nästa dikt, som jag faktiskt aldrig läste upp för klassen, är en tokig prosadikt som bygger på en bild jag fick när jag pratade whisky och poesi med min vän Erik i julas. 

Destilleri-tragedi

Ute på daggprydda grässtrån går en tunna och betar sig stor och rökig. Glufs! Slafs! Skräckslagna maskrosballerinor tar till flykt från tuggtumult, svävar genom luften mot nya trakter att slå rot på. 

Inomhus, kaffesvett och lutande torn av veckans koppar. Kökssoffan rymmer bara en halv kropp, ändå finner jag ingen ork att stiga upp. Tunnan romar hest och rullar sig i solens första kaskader. Knappast glad, snarare i plågor! Jag känner henne väl. Längtande blickar mot mitt fönster, hon vill bli mjölkad. 

Stående framför den vällagrade, jag smuttar på det rinnande guldet. Va falls? En eländig smak! Hur? Citronmolnen och gurkträden längst bort i ängen, de är gnagda och smakade! Skyldiga ögon vittnar, tunnan har varit olydig. Whiskyn är fördärvad, förgiftad!

Stackars dumma tunna, utslagen på en bädd av kalla vindar. Flåsar långsammare. Tröttare. Magen smärtar, sur och vattnig. De sista hjärtslagen ekar där inne, ensam trumma av sorg. Jag sjunger för den, om gryningar i dimmiga höglandet, om dagar på oändliga bärnstenshavet och om skymningar vid glittrande maltberget. Hon ser att det är vackert på andra sidan och reser. Trumman tystnar.