Dikter från Glimmerbro

Vi läste dikter från Edgar Lee Masters antologi "Spoon River". De handlade om kyrkogården i en fiktiv stad och de som låg begravna där. De diktade från andra sidan graven om sina liv då och hur det var att vara död. En del dog lyckliga, andra blev brutalt mördade. Mycket spännande diktsamling.
     Vår uppgift var att gemensamt skapa en stad och sedan skriva från stadens kyrkogård. Vi skrev om Glimmerbro, en stad någonstans i Sverige. En gång i tiden var det en blomstrande stad med en populär tågstation, ett livfullt torg och framförallt Herr Hjortlunds blomstrande gruvindustri. Men gruvan rasade igen med arbetarna instängda inne i mörkret. Framgångarna övergav Glimmerbro och nu är det ingen som vet att staden ens funnits. 
     Vi fick ihop ganska mycket bakgrund till staden innan vi började skriva. Jag publicerar inte mina kurskamraters dikter, men kanske en dag kommer författarlinjens samlade Glimmerbro-dikter i en antologi och läsaren får se de olika livsödena sammanflätas så som det är tänkt. 

Första dikten handlar om en av gruvarbetarna och vad som hände med arbetslaget när maten och förståndet tog slut.

Allan Engkvist

När jag såg era lysande hungrande ögon

galna av det omslutande mörkret.

Då var jag inte längre där.

Jag var på stranden med min syster.

Jag var nio år

och hon var fem

när ni tryckte ner mig i gruvgången.

Hon log mot mig

och sjöng

när ni visade era rovdjurständer

och vrålade.

När ni satte knäna mot mina armar

för att jag inte skulle slå tillbaka,

då kände jag hennes hand i min

för att hon inte skulle springa bort.

Och jag hade lovat min mor att komma hem igen snart

precis som jag lovade mina barn innan jag gick till jobbet.

Jag hade redan flytt

när era kalla fingrar slet av mina kläder.

Jag var inte där

när era tänder hämningslöst borrade sig ner i mitt kött.

Jag flätade min systers blonda hår,

frågade henne vad hon såg bland molnen.

När ni slog hackan genom mitt skallben

var jag lycklig.

På vars en sida av kyrkogården ligger ett olyckligt kärlekspar begravet. Jag skrev Antons rop efter den han höll kär innan hans liv fick ett olyckligt slut.

Anton Andersson

Nu vet du

för jag har viskat det

mot ditt kistlock.

Varje natt

sitter jag vid din sten.

Jag lämnade dig inte.

Jag lovar.

Vi skiljdes mot

vår vilja.

Det spelar ingen roll längre

att jag har fel kläder.

Att jag har fel uppfostran.

Att jag har fel blod.

Blodet som färgade

din fars händer.

Du kan vila ditt huvud

där mitt hjärta brukade vara.

Ingen kommer säga

att det inte är passande.

Du kan stanna för evigt

i det som var min famn.

Ingen kommer säga

att vi måste släppa taget.

Sista dikten handlar om byns outsider, den där galningen man skrattade åt på stan. Vem skrattar nu?

Hulda i dungen

Galning galning på väggen där

säg vem som ensammast i världen är?

Är det herr Hjortlund, Hjortgren, Hjort vad han vill?

Nu är han ensam när hans gruva står still.

Är det pastorn som står framför tomma bänkrader

och hoppas nån svarar när han ber till sin fader?

Är det fröken som drömmer om en ljusnande framtid

men skolan är tom i hennes egen samtid?

Jag har ingen grav, jag ligger ensam här hemma.

Men över Hulda i dungen kan ingen bestämma!

Jag har bara mig själv och har alltid haft!

Inga gruvor, inga hus! Jag är min egen kraft!

Över Glimmerbros fall jag skrattar varje dag.

Ensammast i världen är i alla fall inte jag!