Monolog

Vår första "riktiga" lektion hade vi med vår prosalärare, en lustig typ vid namn Jan 'Sigge' Sigurd. Det var en rolig introduktion där jag fick lära mig vad prosa var för något och att det tydligen var det jag skrev exempelvis på min blogg. Vi fick vår första skrivuppgift: Vi skulle skriva en monolog. Karaktären som läste monologen skulle vara så OLIK MIG som möjligt, det var de enda restriktioner vi hade. Fantastiskt kul tyckte jag och tryckte igång den elaka biten av min hjärna.

MONOLOG

Men seriöst, vad är det för billig skit de slänger upp på väggarna på det här stället? Jag har varit på många värdelösa utställningar i mitt liv, men det här tar nog priset. Kommunala utställningshallar är ju verkligen bara fulla med fattig lodis-konst, fattar inte vad jag gör här alls. Men vad gör man inte för att verka lite folklig ibland. Farsan säger att det är fint att synas ute bland pöbeln nån gång ibland och visa att man visst inte sitter på någon hög häst. Vilket dumt jävla uttryck förresten, sitta på en hög häst! Vem fan behöver en häst när man har en splitter ny Ferrari 504... eller var det 503... Ja, den var splitter ny i alla fall och jävligt dyr. Fin som fa-an. Ser fram emot att bli 18 så jag kan köpa mig ett körkort och börja köra omkring med den! Då kan vi börja snacka om att åka på konstrundor och sån skit, då kan man ju glida in som värsta kungen. Alla bah, shit här kommer en som är tät. Det blir najs!

     Men asså, jag fattar inte varför det måste vara så svårt med konst. De här nakenbilderna till exempel hade kunnat vara riktigt najs om de haft lite fräschare biffar att plåta bara. Inte för att jag ser ner på kvinnor och sånt eller så, men de borde ju vara noggrannare med hur de väljer vilka de ska fota. Och så behövs det mer närbilder! Hade jag fått bestämma så hade det sett mycket bättre ut! Jag hade haft bättre fotografer också, som min gamla vapendragare Nalle exempelvis. Han kan asmycket om kameror och har sjukt dyra prylar. Han visade ett ashäftigt kamerasubjektiv som hans farsa skaffat till honom, det kunde fota saker upp och ner och ut och in och riktigt fett. Det blev sjukt häftiga bilder med det. Något sådant subjektiv hade de inte den här fotografen, det märks. Folk borde satsa mer pengar på sina grejer, helt klart.

     Fast den här modellen var ju rätt fräsch, synd att bilden är så konstig. Fast det är ju sånt de tycker om här ute, obegripliga bilder så de kan få klia sig i skägget och säga åh så bra och meningsfullt. La la la, jag är så jä-ävla djup. Själv kollar jag på den där lilla röda lappen till höger om tavlan, det är ju det enda som betyder nått. Ju högre siffra det står på lappen ju bättre är tavlan. De här tavlorna går ju loss på bara nån hundring, det är ju ingen riktig konst. Farsans konstsamling, ja där är det annat minsann! Svindyra godbitar av både Picasso, Chopin, och Edvard Munch. Munch var ju han som gjorde den där skräckfilmen, Scream. Sjukt ball. Visste inte att han målade också, men där ser man.

     Fan, jag blev lite sugen på att titta på nån najs rulle nu. Tror jag ska ringa Dicken och Pierre och se om de är sugna. Eller så tjackar jag en pensel och går hem och målar lite så de får nått vettigare att hänga upp på väggarna här. Undrar vad en tub pastejfärg kostar nu för tiden.  

Söta drömmar om giraffer

Livet som författarstudent på Sörängens Folkhögskola är tufft. Det är ett ständigt presterande med inlämningsuppgifter som ska bli så bra som möjligt och idéerna som aldrig kommer förrän det bara är en halvtimme kvar till redovisning. Med det sagt har jag aldrig haft så roligt som jag haft de senaste veckorna. Som butiksarbetare har jag alltid försökt hålla mig så nära sanningen som möjligt:

     ”Är den här nyttig?” frågar en kund och pekar på en kexchoklad.

     ”Jadå, mycket”, svarar jag och ler på det där sättet bara en ultraärlig dörrförsäljare gör.

     Som författarstudent däremot får jag ljuga hur mycket jag vill, det är faktiskt att föredra om historien blir bättre. Jag har ljugit ihop så många historier nu att jag knappt hunnit med att skriva på min blogg, Batmans Badkar. Många har frågat var mina historier om Nattens Väktare tagit vägen, om det är så att jag inte skriver så mycket längre. Inget kunde vara längre från sanningen.

     Den här nya bloggen hade jag tänkt skulle fungera som ett bevis för att jag aldrig skrivit så mycket som jag gör nu.

     Giraffdrömmar tillägnar de som är nyfikna på hur det går för mig i skolan. Här kommer jag lägga upp alla de texter jag producerar. Jag har bara rättat lite stavfel eller bytt ut nått ord här och där, annars är de precis som när jag lät klassen läsa igenom dem. Det innebär att en del av texterna gör mig stolt, kanske till och med nöjd, medan andra snarare ska betraktas som renoveringsobjekt. Utrymme för rätt så mycket förbättring, för att säga det milt.

Så här har ni det, texter jag skrivit mitt i natten i mitt rum på Sörängens Folkhögskola, i sällskap av min giraff Juanita som står i fönstret, blickar ut i skogen och drömmer.

Som bonus: Här är en bild på mig och Juanita som min fantastiska fotografkompis Rebecka Wandt tog till ett skolarbete. Visst syns det hur bra vi har det? Järnspikars va avundssjuka ni är nu!