Ett dun i vinden (Poesi inspirerad av Wislawa Szymborska)

När jag började på Sörängen hade jag en fördom om poesi, att det skulle vara en konstform för pretentiösa och låtsas-intellektuella. Svårt, krystat och förbannat tråkigt helt enkelt. Att jag innan mitt år på folkis knappt läst en halv dikt kan ju ha haft något med fördomen att göra. Min lärare slog ihjäl mina fördomar snabbt och smärtfritt. Skulle jag skriva en lista över alla häftiga diktsamlingar jag knaprat i mig sen i höstas skulle ni få sitta och läsa hela kvällen.
    Men om just DU har samma bild av poesin som jag hade har jag dagens bästa tips: Wislawa Szymborska. Oftast skriver hon mycket roligt, sarkastiskt och simpelt. Det är lättläst poesi för den ovane läsaren. Hennes bok "Kolon" svalde jag med hull och hår.
    Några veckor fick vi en tjock bunt med dikter av Szymborska. Vi tittade på olika grepp som är typiska för hennes poesi. Uppgiften blev att välja ett av greppen och skriva en egen dikt. 
    I den här dikten väljer jag en själlöst föremål och talar till det. 

                                    Ett dun i vinden

                                    Lilla svävande fjöfs

                                    Har du blivit av med ditt hem

                                    eller är du bara på upptäcktsfärd?

                                    Snälla

                                    landa inte i mitt kaffe

                                    Härstammar du från växtriket?

                                    Jag ser en nätt kärna

                                    genom ditt tunna vita fluff

                                    Men du ser otäck ut att ta på

                                    Är du kanske ett frö

                                    som fångats av vinden?

                                    Du irrar runt i luftrymden

                                    utan planer eller mål

                                    som en fe på lyset

                                    Behöver du en karta?

                                    Eller är du kanske en bit fågel?

                                    Ett dun som slitit sig loss

                                    Hur känns det

                                    nu när du får pröva dina egna vingar?

                                    Om jag letar i buskarna

                                    tror du att jag hittar

                                    platsen du kom ifrån?

                                    Tror du att jag hittar

                                    ett kadaver?

Drakguld

Med ryggsäckarna fyllda med vattenflaskor och anteckningsböcker åkte vi ut i det vackra vädret för att skriva poesi från järnåldern. Torsa stenar, ett väldigt gammalt gravfält, var resmålet och där satt vi och sög in atmosfären i en timme. Försökte få kontakt med våra förfäder eller se om vi kunde hitta spår från draken som sades bo där.

    Resultatet blev en dikt om folktro och vidskepelse. Ganska kul dessutom, om jag får säga det själv.

                     Drakguld

                     Akta dig för natten

                     Ondskan glimmar

                     under irrblossens timmar

                     Akta dig för natten

                     Min syster gick bort sig i blossande dans

                     Nu träffar jag henne blott under seans

                     Se upp för skuggorna

                     Du slukas till sist

                     i trollens hemvist

                     Se upp för skuggorna

                     Av mor finns endast benrester kvar

                     sen hon förväxlade trollet med far

                     Stör ej den sovande

                     Inget kan släcka hans bränder

                     Inget rår på hans klor och tänder

                     Stör ej den sovande

                     Far hade fest invid drakens rös

                     så numera är jag föräldralös

                     Vänta in solen

                     Lyssna till min sorgsna sång

                     nattlig vandring gör du bara en gång

                     Vänta in solen

                     Men skaffa inte någon onödig skuld

                     Jag är på flykt sen jag stal drakens guld

Fotografisk tolkning av Letter from Home av Russell Edson

Nu är jag återigen skåning och sitter i min lägenhet i Dalby. Turligt nog smittade det av sig på min käraste Anna som jag numera har glädjen att bo ihop med. Men även om jag inte längre bor på Sörängens Folkhögskola har jag skapelser jag inte lagt upp på bloggen än. Skönt för mig, jag kan skjuta upp mitt farväl av folkis-bubblan ett litet tag till.

Ibland lämnade författarlinjen sina skrivbord för att hitta nya estetiska uttryck. En av de roligaste övningarna var att välja en dikt vi tycker om och sedan illustrera den med foton. Russell Edson har kommit att bli en inspiration till mitt eget skrivande, så det var inte svårt att bestämma vilken poet jag ville illustrera.

    Bakom keramiksalen finns en liten bit skog som jag kallar keramikkyrkogården. Där ligger trasiga krukor, skulpturer och annat som keramiklinjens deltagare inte velat spara. Där hittade jag också denna ansiktsavgjutning. Sen lät jag min surrealistiska hjärna jobba på högvarv bakom kameran.

    Jag valde "Letter from Home" från samlingen "The Tormented Mirror". Det kan inte sägas för många gånger: Läs Russell Edson! Just denna samlingen och "The Rooster´s Wife" är särskilt rekommenderade för de som vill läsa mer surrealistisk poesi eller vill hitta en kul väg in i lyriken.

A letter from home

by Russell Edson

One night a man´s shadow died. Slumping, it groped its heart and dripped down the wall into a dark stain on the floor in the shape of a man who died in his bedroom alone …

The man writes home: Dear mom, my shadow is dead. I may have to be reborn, if you and dad are up to it, and have a new shadow attached …

His mother writes back: Dear Ken, please don´t count on it. In truth, dear, given another chance I think I would ask for an abortion …