Reportage: Okänt Nässjö

Vårt sista reportagearbete gjorde vi författare tillsammans med foto-linjen. Temat var "Det här visste du inte om Nässjö." Jag återbesökte Nässjö kontorsmuseum för att göra ett mer "seriöst" reportage om det, eller snarare Kennert Josefsson som ansvarar för museet. Det senaste besöket resulterade i den galna flanörprosan "Elsies Konditori 08.35" (om du missat den historian, läs! Jag är mycket nöjd med den!)
    Med mig hade jag superbegåvade fotografen Celine Haakon. Jag har plockat ut några av alla de bilder hon tog. Klicka här: https://500px.com/celinehaakonpetterrson om ni vill se vad hon fotograferar när hon inte hänger med mig på kontorsmuseet.

Livet är alldeles för kort för att inte ha roligt varje dag

”Allt jag kommer berätta nu kan jag styrka”, säger Kennert Josefsson. Han och hans besökare, en student utrustad med block och penna, befinner sig i ett rum med enbart antikviteter. Några stolar och en soffa i trä som inte längre ser ut att orka bära en kropp. Två påtagligt tickande klockor. Kartor över den fiktiva staden Önnemo och en bokhylla proppad till bristningsgränsen med manualer och kataloger. Rummets centralpunkt: ett gammalt skrivbord Kennert Josefsson fått från Kungliga Göta ingenjörregemente. Det är dekorerat med reservoarpennor, fotografier, mekaniska räknemaskiner och brev från en svunnen tid. Ovanför hänger porträtt av fyra kostymklädda män. Helhetsintrycket påminner om ett offeraltare. Kennert Josefsson har tagit upp en pekpinne och hänvisar sin besökare till en av stolarna.

”Dessa fyra män, Hugo Agrell, Elof Ericsson, Hemming Hammarlund och Wilgot T. Odhner, la grunden för Sveriges industri av kontorsmaskiner.” Han avbryter sig själv. En kort stund hörs enbart studentens penna som arbetar i blocket. Det och klockorna som tickar frenetiskt i bakgrunden, som om de inte har någon tid att förlora. "Jag vet inte hur mycket tid du har, jag kan ju köra den korta genomgången."

Under fyrtiofem minuter håller Kennert Josefsson en föreläsning om de fyra männen och vad deras företag betytt för Sveriges kontor. Wilgot T. Odhner byggde en tidig typ av räknemaskin, Elof Ericsson grundade Facit som byggde kalkylmaskiner och Hemming Hammarlund skapade Halda skivmaskiner. Hugo Agrell grundade företaget Addo som tillverkade räknemaskiner.

1957 fick Kennert Josefsson anställning hos Hugo Agrell. Efter att ha fullföljt företagets tekniska utbildning visste han allt som fanns att veta om deras produkter.

”Jag blev erbjuden en tjänst som tekniklärare i både Nairobi och London. Men Sverige dög gott för mig.”

De sista åren var han internchef för Addos kontor i Nässjö. När företaget upphörde med sin verksamhet i mitten av 90-talet flyttade han så mycket kontorsmaskiner som möjligt till ett privat förråd.

”Det fanns inte en tum i förrådet där det inte stod en maskin. Då insåg jag att jag måste sätta ihop en utställning.”

Nu står de flesta av hans maskiner här på Nässjö kontorsmuseum. Väggarna är täckta med skrivmaskiner och kalkylatorer. Det är Nordens största samling, komplett med alla modeller som gjorts av företagen Addo, Halda och Facit. Kronan på verket, Addo nummer 1, står i en glasmonter. Den producerades 1918 i endast tvåtusen exemplar. Kennert Josefsson plockar fram den och håller den i famnen som ett nyfött spädbarn.

”Jag har letat efter den här maskinen i många år. När min son ringde och berättade att en Addo 1 låg till försäljning på Blocket var det självklart att jag skulle vara med och buda.”

Han visar att den är komplett med originalask, bruksanvisning och den lilla pinnen som används för att reglera siffrorna.

”Vad kan den ha kostat?” frågar studenten.

”Den var inte billig, men när man tävlar med de stora auktionshusen får man vara beredd att betala. En sådan här chans får man bara en gång.”

Han visar honom runt i rummet. Maskinerna står sorterade efter årtal för att visa industrins utveckling. Dessutom har de dekorerats med informationsskyltar för den vetgirige. De stannar vid en svart skrivmaskin.

”Halda 6 var vanligtvis grön, men ett fåtal producerades i svart färg”, säger han och pekar på den med pekpinnen. ”Den är så ovanlig att det ringde några entusiaster från Svängsta som hört talas om att jag ägde en svart Halda 6. De ville komma och kontrollera att jag inte bara målat om den."

En av de äldsta skrivmaskinerna har ett reglage istället för knappar. Det tar studenten en stund att klura ut hur han ska vrida fram rätt bokstav och trycka på en knapp för att skriva. Kennert Josefsson fick den som en gåva från en vän. Med den fanns en lapp: ”Livet är alldeles för kort för att inte ha roligt varje dag”.

”Jag tänkte få det tryckt på ett större pappersark och ha i entrén”, säger Kennert Josefsson.

”Skriver du något själv?” frågar studenten.

”Nej.”

”Läser du mycket?”

”Mest manualer.”

”Är det inte lustigt hur någon med så många skrivmaskiner inte skriver själv?”

”Det där med språk har aldrig varit min sak. Teknik och matematik däremot”, säger han och öppnar en låda. Den är full av reservdelar till maskiner. ”Det här brinner jag för.”

”Reparerar du maskiner också?”

Han nickar. ”Dessutom har jag fotografiskt minne, så om jag ser en reservdel på trottoaren vet jag precis vilket maskin den är till!”

Utöver maskinerna har Kennert Josefsson en omfattande samling av manualer och tidskrifter om kontor. Han visar stolt en möbelkatalog från Facit AB.

Även den fullständiga produktförteckningen från Brivex cykelfabrik under 30-talet plockar han fram. Till och med tre bokmanus om Johan August Brinell har Kennert Josefsson i sin ägo. Författaren Sven Johansson dog innan böckerna hann bli utgivna. Han bläddrar fram ett uppslag med Brinells skolbetyg.

”Och det här har jag på film också”, säger han och slår igen boken.

Vad exakt han har på film får studenten inte veta, istället plockar Kennert Josefsson fram nästa bok. Han har mycket han behöver berätta om kontor.

”Samlar du på någonting mer än kontorsmaskiner?” frågar studenten.

”Motorcyklar”, svarar han. ”Men det kan vi prata mer om nästa gång du kommer hit!”

Snaran

Svårare uppgifter får man leta efter. Vi läste dikter av Ulla Olin (jag rekommenderar henne varmast! Läs vad som helst, det är sååååå bra!) som bodde på just Sörängen i många år tillsammans med rektorn som hon var gift med. Hennes specialitet var att med ett få tal mycket enkla rader fånga tunga känslor om stora ämnen. 

   Uppgiften vi fick var att skriva en dikt i hennes avskalade stil. Någonting personligt och gärna cyniskt. Jag satt under många timmar med svår prestationsångest, men tillslut fick jag ihop en dikt. Nu har jag strukit lite bland raderna och fått ihop ganska tät skildring av livet jag hade innan jag började studera. 

                                       Snaran

                                       Om tid är pengar

                                       har jag aldrig varit så fattig

                                       som när jag slet heltid på ICA

                                       När man är vuxen matar man vardagen med drömmar

                                       När man är gammal matar man svanarna

                                       med smulorna som blev över

                                       Jag kastade drömmarna i ankdammen

                                       och gömde livet i skivställ och bokhyllor

                                       bland nya möbler och lampor

                                       Jag steg upp när vännerna var på jobbet

                                       gick till jobbet när de åkte hem

                                       och kom hem när de sov

                                       Hjärtat grät bakom böckerna

                                       Ensamheten kliade under huden

                                       Jag hade råd att köpa ett prima rep

                                       men ingen tid att hänga mig

                                       Pappa ringde från andra sidan graven

                                       GÖR INTE SOM JAG GJORDE! JOBBA INTE BORT LIVET!

                                       Innan syret tog slut lämnade jag ICA

                                       för att leva bland drömmarna som aldrig blir verklighet

                                       utan min närvaro

                                        PS: Folk frågar mig

                                              Känner du dig inte otrygg utan fast jobb?

                                              Jag har aldrig mått bättre

Bävern och träskmobilen

Efter att ha läst två kapitel ur Piratens "Bombi Bitt och jag" fick vi i uppgift att leta i våra minnen efter något barndomsäventyr och göra en historia utifrån det. Dessutom uppmuntrades vi att krydda texten med "mörk humor", på samma vis som Piraten gjorde. 

    Jag är uppvuxen på Bondevägen, en gata där man förr i tiden (och fortfarande till viss del) placerade alkoholister, knarkare och psykopater tillsammans med barnfamiljer som till körde med "fri uppfostran". Kort sagt, jag är uppvuxen bland korkade ligister som pratade med knytnävarna. Just därför hoppas jag att mina kära grannkompisar inte läser det här, för då kanske jag åker på stryk, som på den gamla goda tiden. Men vad gör man inte för konsten? Det är som gjort för att skrivas om. Min lärare skrattade gott när han läste och sa åt mig att jag måste fortsätta på det här konceptet. 

    Jag har döpt om alla i historien för att de inte ska känna igen sig och ge mig stryk. Dessutom gav det mig självförtroende nog att överdriva alla händelser så mycket det gick. Den är baserad på en verklig historia, men bara vartannat ord är sant.

Bävern och träskmobilen

Jag var tio meter från himlen. Mina fingrar snuddade nästan vid molnen. Äventyrets vindar blåste genom håret när jag kittlade ett flygplan på magen. Idag skulle jag verkligen komma dit upp. Lämna Dalbys förortsidyll bakom mig. Alla vackra villor, syrenbuskarna, parkområdena och Nordens äldsta stenkyrka. Framförallt skulle jag lämna Bondevägen, Dalbys höghusområde. Här doftade inte av syren och kanelbullar. Här trängde lukten av alkohol, kiss och konstgödsel in genom fönstren man aldrig skulle drömma om att öppna. Det brydde sig inte Bondevägens byggnader om, de hade nämligen inget luktsinne. Stolt reste sig trevåningshusen mot skyn, som gigantiska sockerbitar av rött tegel med grönt plåttak. Högre hus fanns bara i Malmö och New York. Men allt detta skulle jag lämna bakom mig, om jag bara fick upp tillräckligt mycket fart på gungan.

På den tiden krävdes det inte någon exakt vetenskap för att ta sig till himlen. Allt som behövdes var en bra farkost; en skateboard med två hjul. Sen gårdagens misslyckande hade jag upprustat den med vingar av kartong. Dessa hade jag tejpat fast på brädans sidor, tillräckligt symmetriskt i mitt tycke. Vid fronten hade Tore, min lillebror, knutit fast ett snöre så att jag skulle kunna styra bättre. Dessutom hade jag fickan full med kexchoklad, om jag skulle bli hungrig. Allt pekade på en lyckad färd.

Farkosten placerade jag på gungan som fungerade som startmotor. Jag satte mig i mitt fordon och började gunga för att uppnå högsta möjliga hastighet. Tore stod bredvid gungställningen och grät. Han skulle sakna mig när jag inte längre bodde hemma. Jag lovade att vinka ner till honom när jag hade tid och skicka ett vykort.

När gungan var på sin högsta punkt släppte jag taget och flög. Nästan två meter rakt neråt. Ner i förödmjukelsens pöl av lera, grus och regnvatten.

”Albert! Hur gick det?” ropade Tore.

”Jaja, jag lever.”

”Behöver du hjälp?”

”Nej, stanna där du är och håll käften! Jag är deprimerad!”

Jag låg kvar i gyttjepölen tills gungan slutat fara omkring ovanför mitt huvud. Jag tänkte att om jag bara hade lite tålamod skulle jag nog svälta ihjäl. Medan jag låg där och spottade ut gruskorn hörde jag ljudet av en cykel som knastrade längs vägen bredvid lekplatsen. En pojke i min ålder. Blå gympaskor, blå jeans, blå jacka och en blond lugg utstickande från en rosa och gul cykelhjälm som nästan var större än honom själv. Förutom hjälmen hade han skydd på knäna, armbågarna och handlederna. Han såg ut som en plastriddare där han kom cyklande på sin trehjuling. Han log brett och blottade två omfångsrika framtänder. Om han lutat sig över styret, hade de fungerat utmärkt som stänkskärm. Han stannade invid lekplatsen.

”Hej! Jag heter Balthazarrrr”, sa han och såg till att jag inte missade r:et på slutet. Han log fånigt mot mig, som om han var ett irriterande skämt och desperat ville bli skrattad åt. Framtänderna stack ut ur hans mun även när den var stängd. Visste han inte att människorna på den här gatan gärna gjorde folk till åtlöje? Han behövde inte sköta allt åtlöjandet på egen hand.

”Jag heter Albert”, sa jag och reste mig ur min pöl med farkosten under armen.

Resten av samtalet handlade om hans cykel och de nya dyra kläderna han hade på sig. Dessutom hade han en helikopterplatta på taket och hans mamma var FBI-agent. Jojo, så var det! Honom gick det inte att mäta sig med.

”BALTHAZAR!” ropade en kvinna från balkongen ovanför oss.

”Ja, mor?” svarade han och tittade ner i marken.

”Vem är det du pratar med?”

”Bara Albert!”

”Retar han dig?”

”Nej, inte än, mor!”

”Tänkt på att inte lorta ner dina nya kläder! De var skitdyra! De pengarna hade jag kunnat lägga på vin!” ropade hon och slängde igen balkongdörren.

Han såg plötsligt ut som sju svåra år, trots att han inte kunde vara mycket äldre än åtta.

”Du Balthazar”, sa jag, ”Ska vi gå hem till mig?”

”Jag får inte gå så långt.”

”Jag bor bara två hus bort.”

När Balthazar väl fått lov av sin mamma gick vi hem till mig. Med jämna mellanrum tittade han sig över axeln. Hon stod på balkongen med en kikare och såg allt hennes lille son gjorde. Han vågade absolut inte följa med in till mig, men jag fick gärna känna på hans cykelstyre om jag ville. När vi stått utanför mig några minuter tröttnade hans mamma och gick in.

Det var nu områdets inofficiella överhuvud gjorde entré med en öronbedövande rap. Benny, killen med det muskulösa övertaget och därför också det intellektuella. Han var två år äldre än jag och kunde kissa i kors på egen hand, hade hånglat med tjugosju brudar, och hade en femtonväxlad cykel. Hos de vuxna blev han aldrig populär, men vi barn såg honom som en förebild. Han var ordentlig på sitt sätt. Tände han eld på en papperskorg såg han till att inget runt om kunde fatta eld. Klippte han till ett av grannbarnen försäkrade han sig om att det fanns en vuxen i närheten som kunde trösta. Dessutom kunde han trolla.

”Albert, titta här!”

Han rotade i ena byxfickan och drog upp sin snopp.

”Wow, hur gjorde du det där?” utropade Balthazar och började leta i sin ficka.

”Ska du skita i! Vem är du förresten?”

”Jag heter Balthazarrrrrrr!” sa han och lät r:en rulla genom gluggen i framtänderna.

”Och ful som stryk är du! Som en bäver!”

Jag tyckte synd om Balthazar, men jag kunde inte låta bli att skratta. Han såg faktiskt precis ut som en bäver.

”Här är det jag som bestämmer enligt demografisk ordning! Bävern heter du!”

Balthazar tittade efter sin mamma, men hon stod inte på balkongen. Så fick Benny syn på farkosten jag hade under armen.

 ”Men det där är ju min skateboard!” utropade han glatt.

”Den har pappa köpt till mig!” protesterade jag. Det hindrade inte gårdsgangstern från att knycka åt sig brädan.

”Ja, och nu är den min”, sa han och visade en knytnäve. ”Den har bara två hjul! Det blir en utmärkt träskomobil!”

”Vad för något?”

”Det får du snart se! Bävern! Gå och hämta en kartong i sophuset!”

”Jag får inte vara i sophuset för mor!” sa Balthazar. ”Då kan jag bli smutsig!”

”Vem tror du slår hårdast? Jag eller din jävla mamma?”

Utanför mitt hem fanns en stor gräsmatta som inte sög upp vatten så bra. Om det regnade en hel dag tog det en hel vecka innan vattnet var borta. Detta var vad Benny kallade för träsk. När Balthazar hittat en tillräckligt stor låda för att sitta i, fäste vi den på brädan. Så var träskmobilen född. Benny satte sig i lådan och Balthazar fick finna sig i att vara motor. Det innebar att traska runt i vatten upp till vaderna och dra träskmobilen i snöret, fram och tillbaka, tills Benny tröttnat på leken. Balthazars nya och dyra jeans verkade ha en betydligt bättre uppsugningsförmåga än gräsmattan. Byxbenen var bruna när träskmobilen plötsligt stannade.

”Dra!” skrek Benny ursinnigt.

”Det går inte! Den har fastnat!”

”BENNY! DET ÄR MAT!” ropade Maja, Bennys storasyster, från en balkong.

”JAJA!” ropade Benny tillbaka. ”Tur för dig att jag ska gå nu, Bäver.”

Han gav Balthazar en rejäl knuff så han föll ner i gyttjebadet. Jag hjälpte honom upp när Benny gått därifrån. Han började storgråta när han såg att hans kläder var helt täckta i lera. Han bölade så att ett grässtrå som fastnat mellan hans framtänder fladdrade som en vimpel i ljudvågorna. Jag följde honom bara upp till vägen, sen började det regna och jag vände hemåt igen.

”BALTHAZAR! DIN JÄVLA IDIOT, SE HUR DU SER UT!” hörde jag hans mamma skrika från andra sidan gatan.

Efter middagen skickade mina föräldrar ut mig för att hämta Tore. Han stod kvar på samma plats som förut och åt snorkråkor.

”Bävern hade sönder träskmobilen!” informerade jag min bror.

”Så synd”, sa Tore. ”Är det mat snart?”

Tre tingdikter

 En mysig poesiform är så kallade Tingdikter. Poeten väljer ett ting, det kan vara allt från ett gruskorn till en elefant, och skriver sedan en dikt om tinget. Beskriver det på ett finurligt sätt eller ger tinget en personlighet. Själv valde jag tre saker att skriva om; en mikrofon, ett par högklackade skor och en brun ring på bordet. Ingen storslagen poesi, men mycket tillfredsställande att skriva. Kul framför allt.

                                                       Talare utan röst

                                                       Du stackars sate

                                                       Vilken livsuppgift du fått

                                                       I din långsmala siluett

                                                       ser du nästan ut som ett mordvapen

                                                       Det är du också

                                                       Dräpande politiska poänger

                                                       och skadlig humor

                                                       Men har du själv någon makt?

                                                       Du har inga armar att försvara dig med

                                                       inga ben att fly med

                                                       Du har ett huvud

                                                       men ingen egen röst

                                                       Du har bara andras

                                                       och det kan vara vem som helst

                                                       Du får inte välja

                                                       Du är de svulstiga vetarnas stafettpinne

                                                       Från ett spottande ansikte

                                                       till nästa med dålig andedräkt

                                                       Du slavar för talarna

                                                       Men jag tyckte mig se dig le

                                                       när dina batterier tog slut

                                                       och du med framgång

                                                       stoppat föredraget

                                                       Social balans

                                                       Som en stylta

                                                       som inte lockar applåder

                                                       Som ett självklart tillbehör

                                                       i den fina tillställningen.

                                                       En konst som tas för givet

                                                       Klacken sjunger en vrickad sång i salen

                                                       Lägger sig platt på golvet

                                                       med akrobaten störtande

                                                       Den sociala balansen

                                                       blev ett fiasko

                                                       En lindansare utan lina

                                                       har fallit

                                                       Den bruna ringen

                                                       En markering:

                                                       Här behövs en disktrasa!

                                                       En minnesplats

                                                       för en forna fikastund

                                                       En symbol

                                                       för en ostädad vardag

                                                       eller

                                                       en trivsam morgonrutin

                                                       beroende på vem du frågar

Hannah Svenssons Kvartett

Vår lärare Sigge är rutinerad jazzpianist, det var bara en tidsfråga innan vi fick i uppgift att gå på jazzkonsert och skriva en recension. Musikrecensioner har jag skrivit förut, vilket kanske gjorde mig mer nervös än vanligt just för att jag "borde ju kunna det här". Dessutom hade jag aldrig hört talas om Hannah Svensson tidigare.

    Jag fick veta senare att Sigge läst upp våra recensioner för Hannah Svensson och hennes band. De hade särskiljt uppskattat delen i min text där jag berättar om musikernas olika uppgifter i bandet, hur de fungerar som grupp. 

Hannah Svenssons Kvartett

I Nässjö ska allting vara lagom. Lagom kul. Lagom vackert. Och om något ska gunga så är det tågvagnar, inget annat. Hannah Svensson och hennes jazzband verkar ha missat detta. Inte ens den torra presentationen av bandet, som snarare handlar om vädret och att skrapa vindrutor, tyckts kunna stoppa kvartetten från att sätta Pigalles stela konsertlokal i trans.

Vi bjuds på en blandning av jazzstandards från genrens stora sångerskor, Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Eva Cassidy för att nämna några. Musiken håller gärna ett högt tempo under låtar som ”Is you is or is you aint my baby” och ”Lover come back to me”. En jazzentusiast bredvid mig säger ”Den där pianisten är ett jävla svin” för att uttrycka sin beundran till Filip Ekestubbes fingrar som både skapar och dansar över pianot. I de långsammare låtarna tittar den store berättaren i Hannah Svensson fram, under låtar som ”Jag vet en dejlig rosa” och Joni Mitchells ”Both sides now”. Med eftertanke och respekt för texterna berättar hon om slott av glass i himlen. En av kvällens höjdpunkter är Michel Legrands vackra ”What are you doing the rest of your life?” Pianot spelas som en harpa, tonerna droppar ner som regn över en förtrollad publik. Ett kort bassolo som påminner om snyftningar. Hela arrangemanget står till tjänst för Hannah Svensson när hon sjunger, eller snarare längtar efter den stora kärleken.

Bandet består av rutinerade underhållare, det är riktigt roligt att se hur de leker med varandra och publiken. Hannah Svensson bemästrar scenen med till synes små medel, små gester och dansar hon så gör hon det med fötterna i golvet. Hon är en samlad kraft som låter sin unika röst tala för sig. Filip Ekestubbe har ett lekfullt och passionerat sätt, hans små glädjeskutt på pianopallen avslöjar att han njuter minst lika mycket som vi i publiken. Ibland när han drar igång undrar man nästan varför golf klassas som sport om inte jazz gör det. När han är extra nöjd med något han spelat sänder han en blick mot trumsetet. Där sitter Calle Rasmusson som har fått det spännande jobbet att hålla ihop bandets många karaktärer. Han bevakar sina bandkamrater som generalen bevakar ett slagfält, driver på och låter musiken blomma ut, stramar åt och skapar ett dynamisk låtarrangemang. Niklas Fernqvist håller i basen och får under kvällen många tillfällen att skina, både i solon och i arrangemang där bara Hannah Svensson och basen hörs. Att se dessa fyra snillen ihop gör det uppenbart att jazz egentligen är en musikalisk typ av kommunikation.

Det är bara i pauserna mellan låtarna som publiken blir påminda om att vi faktiskt inte sitter på en dimmig pub i New York. Detta är ett småländskt jazzunder, vi sitter i lilla grå Nässjö som för en kväll blir något spektakulärt!