Den tvättande optimisten

Sista uppgiften innan jullovet var att skriva ett kåseri, dvs en kort och oftast rolig text om någonting i vardagen vi observerat och funderat kring. För mig var mina ständiga strider med skolans tvättstugor och värdelösa torkrum ett givet ämnesval.
Den här typen av texter ligger inte helt avlägset från mitt vanliga sätt att skriva. Jag kommer nog vilja skriva mer kåserier i framtiden, förhoppningsvis i nån tidning!

Den tvättande optimisten

Ja, det är väl så klart bara jag som är negativ igen. Men det är ju tusan att en hederlig ung man inte ska kunna beklaga det usla skick våra tvättstugor är i utan att få mothugg. Jag stänger munnen och lämnar några bittra spår i snön på väg mot tvätten som säkerligen inte är renare än när jag lämnade den för en timme sedan. Men det är väl bara jag som är negativ igen. En tröst är att det är svalt och skönt så här års, men säger jag det högt tror de andra eleverna att jag är galen. Kyla får man nämligen klaga på, men inte tvättstugor.

I torkrummet är det outhärdligt varmt. Jag tittar bakom de fladdrande handdukarna för att se om Sankte Per har skickat några okristna syndare hit, ty som helvete för evig leda hade den här platsen dugt gott och väl. Men som torkrum?

Nähä! Fortfarande plaskvått, men det är förstås bara jag som är negativ, hör jag mig själv säga medan jag går och tafsar på de arma plaggen. Mina linneskjortor och tunna pantalonger svettas i ångest och blir bara blötare ju längre de hänger. Det är min teori.

Hemma i Skåne har vi något som heter ”torkskåp”. Häng upp tvätten, stäng dörren och tryck på knappen. ”WHOOOW!!!” säger skåpet och så är kläderna snustorra. Jag antar att den uppfinningen inte kommit till Småland än. Kanske bara jag som är negativ igen, men inte till torkskåp i så fall. Bara som ett tankeexperiment testar jag att föreställa mig hur jag öppnar tvättmaskinen och hittar mina kläder hela och rena för en gångs skull. Kanske maskinen fungerar som den ska om jag har lite fantasi.

Men nej, i tvättrumman möts jag av en grå, luddig röra. Det påminner om havregrynsgröten vi serveras varje morgon, men jag lockas inte av att smaka. De enda färgerna på kläderna som är sig lika är de fläckar jag försökte tvätta bort. Men det är väl bara jag som är negativ igen. Alternativt färgblind.

Fråga mig inte varför jag sedan lägger dem i torktumlaren. Jag är kanske lite trött på strumpor och kalsonger, eller så försvann förståndet i torkrummets hetta. Jag vet nämligen att när jag öppnar luckan igen om en timme väntar mig enbart ett nätverk av trådar, en tragisk antydan till vad för slags beklädnad det var innan det hamnade i centrifugens domedagsgap. Resten av kläderna har fastnat i luddfiltret. En tanke kommer flygande genom rummet. Kanske kan jag göra något med luddet. Jag bör ha tillräckligt för en rejäl hög att karda, spinna till trådar och sticka en mössa som jag kan ge bort i julklapp. Inget ont som inte har något gott med sig, tänker jag och samlar alltihop i en påse och går hem.

Det är ludd till en mössa, förklarar jag för en person på vägen som frågar mig vad det är för nått äckligt jag bär omkring på. Sen får jag höra att det kan man ju inte göra en mössa av. Ludd ska man slänga, allt annat är hysteriskt.

Nä, nu är du bara negativ, svarar jag.