Samhällshjälten

Veckans andra prosauppgift passade mig perfekt! Vi skulle skriva en komisk text om den där dagen på jobbet då vi fick en känsla av att bara vara en liten kugge i samhällets stora maskineri. Viktig på ett litet obetydligt sätt. Jag gned hungrigt mina händer och log som en varg i en obevakad fårhage: Nu jävlar skulle jag skriva om jobbet. Efter åtta år i samma butik har man ganska många händelser att skriva om, så jag slog ihop några och fick ihop ett riktigt surt äpple till historia.

Samhällshjälten

Bussen svettades och passagerarna brummade. Jag våndades i vanlig ordning. Varje gång jag tittade på de andra människorna som satt och trädde på sig leende masker för att dölja sitt egentliga mående, då förstod jag att det var så här det alltid skulle vara. Ingen är glad när man åker till jobbet. Det var inte meningen att jag skulle vara det heller, och om jag av någon idiotisk anledning skulle vara det, då visste chefen precis hur man slår personalen tillbaks ner i dojorna. Tanken är förvisso bisarr, men det är ändå lugnande att att veta att om jag skulle råka få i mig lite lustgivande svamp eller fått mitt första barn eller klappat rådjurskid på vägen, då kan jag vara helt lugn. När jobbskjortan och dess odör av tre dagars blod, svett och tårar sitter på min överkropp, då kommer den nödvändiga ångesten och känslan av fullkomlig sketen meningslöshet infinna sig. Gud va bra, tack ska du ha, kommer jag säga och le på samma sätt som resten av personalen. Tomt och kallt.

Bussfärden från Dalby till Lund var ett gissel, jag stångade mig blodig med andra buttra människor sex dagar i veckan i min kamp om att åtminstone få sitta på mitt stackars överansträngda arsle på väg till arbetsplatsen. Jag avskydde Skånetrafiken och jag är bombjävlasäker på att de hatade oss. Varför fanns det annars så lite platser att sitta varje morgon? Det satt säkert nån liten djävul i ett rum långt borta med för mycket rakvatten och ful slips och gråtrunkade medan han tittade på oss i övervakningskamerorna som de satt upp överallt i bussarna. Den enda lilla glädjen han hade i sitt patetiska liv var att speja på oss, packade som sardiner, runthalkande i vår egen svett varje gång busschauffören åkte genom en rondell. Ibland tog den där busschauffören ett extra varv i rondellen, jag misstänker att han fick en egen kopia av övervakningsfilmen när han slutat för dagen.
Just idag fick jag ett eget bussäte och mina spröda skinkor jublade då det var ett vadderat säte den här gången och inte bara en vedbit som de trätt tyg med Skånetrafikens vidriga logga på. Wow! Undrens tid är ej förbi, tänkte jag och öppnade den uselt skrivna gratistidningen som jag mest tog för att kunna rulla ihop och försvara mig med om det skulle bli slagsmål om sittplatserna.

”Men Axel! Hej! Är det ledigt här?” sa en bekant röst. Innan jag la ner blaskan kände jag med ena handen i ansiktet för att försäkra mig om att jag såg tillräckligt glad ut för att hålla en konversation. Jodå, jag hade fått på mig ett rätt bra leende innan jag gick till bussen. Jag la ner tidningen och där stod Måns med ett ännu bättre leende och pekade ner i sätet bredvid mig.

”Jadå, jag sparade platsen åt dig”, sa jag på skämt och gav honom en urlöjlig blinkning. Han satte sig ner med ett skratt som var märkligt genuint. Han hade kanske aldrig åkt buss förut.

”Det var längesen! Hur är läget?” frågade han.

”Jodå, det rullar på!” Jag kände inte Måns tillräckligt bra för att säga att jag innerst inne ville att bussen skulle explodera eller att det skulle komma in en lönnmördare och skjuta mig i huvudet. Vad som helst, bara jag slapp en enda dag till i arbetslivet. Jag kände honom från grundskolan, han var en av få killar jag faktiskt tyckte var trevliga att umgås med på den tiden. Ädel, lojal och sympatisk snubbe. Det var faktiskt kul att se honom. ”Vad gör du nu för tiden?”

”Jag går andra året på brandmansutbildningen!” Han sträckte på sig, så stolt att han nästan gick av på mitten. Jag var tacksam för att han inte gjorde det. Av någon anledning kände jag något jag inte känt på länge: jag brydde mig.

”Wow, det är ju riktigt gott att höra”, utropade jag och menade varje ord.

”Ja, eller hur! Det är skitkul men tungt”

”Jag kommer sova tryggt när jag vet att vi har brandmän som dig!”

”Vad gör du då? Pluggar du?”

”Jag, va nä, inget speciellt. Jag har varit på den här ICA-butiken i snart tre år”

”Va kul! Då trivs du väl rätt bra?”

”Jo, det är okej. Jag funderar på att plugga vidare.”

”Jaså?”

”Till något som gör nytta.”

”Nytta?”

”Ja, men det är ju så här. Bland brandmän, förskollärare, läkare och forskare, vad gör ett butiksbiträde för skillnad? Ni är ju hjältar, det är ni som bär samhället på era axlar!” sa jag högtidligt. Det var nästan som en hyllning till min gamla klasskamrat, men det tyckte jag minsann att han var värd.

”Men du”, passade han på medan jag hämtade andan. ”Jag och alla andra måste ju få mat på något vis för att vi ska orka jobba. Det är ju där du kommer in.”

”Jo, visst...”, sa jag.

”Det är du som ser till att vi får bra mat i magarna. Läraren som är sen till skolan får en bulle eller två, jag får i mig banan och havregrynsgröt. Forskarna som glömt lunchlådan hemma kommer och köper en sallad. Och så vidare. Du gör visst nytta, så där vill jag inte att du säger om dig själv!” Jag satt helt tyst. Jag tog in allt han sa. Det var ett helt nytt sätt att se på saken, jag gör också nytta, fast på mitt hörn. Utan mig hade samhället rasat samman, utan mig hade samhällets hjältar fått arbeta på fastande mage. Jag inbillar mig att jag sken upp på ett sätt som är helt onaturligt på en måndagsmorgon.

”Tack så mycket, Måns! Det har du faktiskt helt rätt i!” Han log mot mig och hoppade av på Jupitergatan. Det råa morgonvädret bekom honom inte det minsta, tvärt om såg han ut att sprida värme även där. Vilken fantastiskt inspirerande människa! Så ska det vara!

När jag kom fram till jobbet fick jag veta att chefen var på utbildning. Utomordentligt bra, då kunde jag få förändra världen ifred utan att någon skulle komma och tjata om hur mycket klockan var och att vi måste ha 40 procent marginal på alla varor. Helst mer. Jag skulle fokusera på att sälja mat som fick kunderna att må bra. Inspirera. Glädja. Sjungande började jag lava upp ekologiska bananer. Jag la dem i raka snygga rader med böjen uppåt för att de skulle se så goda ut som möjligt. Sen frontade jag fram morötterna så långt fram i disken att de nästan trillade ner i kundkorgarna när kunderna gick förbi. Bra så, morötter mår alla bra av. ”Godmorgon herr Jönsson, får det lov att vara lite ekologisk kiwi till extrapris? Lysande!” ”Nej men hej Anna-Maj! Hur står det till? Du har väl ätit frukost? Så kul att höra!” Jag var verkligen igång, steppade omkring i grönsaksavdelningen och personifierade ordet ”kundservice”.

”Ööhurrm...” hörde jag någon säga. Jag tittade bort till grönsaksbordet. Där stod en lång man med hårt knuten slips, kritstrecksrandiga kostymbyxor och ett bryskt ansiktsuttryck. ”Skulle man kunna få lite service här borta?”

”Ja, absolut! Vad kan jag hjälpa dig med?” sa jag och gled upp vid hans sida.

”Jo, jag undrar om ni kan svara på...”, fortsatte han och tittade tveksamt på min leende mun, så jag slutade le och försökte med en mer allvarsam stil.

”Jag brukar kunna svara på det mesta.”

”Det tror jag säkert. Det är frågan om ett råd inför kvällens mycket viktiga middag.”

”Ojdå!” sa jag för att försäkra honom om att jag förstod hur viktig middagen var.

”Och då undrar jag, för du är väl rätt person att fråga?”

”Det är svårt att säga innan jag fått frågan.”

”Nej det är klart. Men du förstår säkert min oro. Det är en mycket viktig middag.”

”Jadå, mycket viktig”, fyllde jag i och försökte ignorera att han såg sig för efter någon annan att fråga.

”Jo. Hur är gurkorna idag?” Det blev mycket tyst, som om hans ord bildade en bubbla runt mig och jag kunde inte höra vad som sades på utsidan.

”Hursa?”

”Hur är gurkorna idag?”

”De är väl... Gröna?”

Mannen hade blivit så förbannad att han nästan gick upp i atomer. Han skulle prata med min chef, gå till tidningarna och stämma både mig, butiken, och sin dyrbara flygel han hade hemma så han kunde spela en sorglig melodi om hur kränkt han blivit när han frågat om gurkorna. Det var väldigt synd om mannen, det fick jag minsann veta och han skällde på mig så att syret i rummet nästan tog slut. Sen stormade han ut ur butiken och la inte ens tillbaka fiskpinnarna han hade lagt i sin kundvagn. Min svettiga jobbskjorta var alldeles blöt av hatiska spott. Jag gick ut till fikarummet och försökte dränka mig i en kopp kaffe. Det gick inte idag heller.