Efter att klassen blivit "plågade" med att skriva personporträtt en hel vecka tittade vår kära poesilärare bekymrat på oss och beslöt sig för att vi behövde skriva av oss med en uppgift han kallade "Skriet från lärosalen". Den gick ut på att skriva en så ångestladdad/sur/uppgiven dikt som möjligt om någonting som gjorde vår tid i skolan outhärdlig.
Det är väl inte precis en nyhet för någon att jag inte hör hemma i teknikens värld och hellre slår sänder än att starta om en seg dator. Jag förflyttade mig från lärosalen till datorsalen för att låta mig inspireras av de segaste datorerna jag mött någonsin. Perfekt ämne!
Skriet från datorsalen
Datorerna brinner.
Bensinångor.
Söt hämnd.
Skärmarna flimrar döende.
En hög
av elektrokadaver.
Sista andetagen av binär kod.
På ett berg av utslitna kablar
står den självutnämnde
med hammaren
i höger hand
och den heliga manualen
i den andra.
Flammorna lyser i ögonen.
Jag har rensat tangentborden
med en rostig sked,
kastat ut skrivaren
genom fönstret.
Nu tuggar jag på
de glödande kretskorten.
Servern har fallit.
Hårddisken förkolnat.
Segervittring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar