Surrealistisk poesi är riktigt kul att skriva samtidigt som det är förbannat svårt. Motsägelsefullt nog kände jag mig tvungen att vara mer konkret än när jag skriver realistiska dikter. Att beskriva miljöer, händelser och känslor så detaljerat att de känns på riktigt. Tre surrealistiska uppgifter fick vi och sen skulle vi välja den av dikterna vi kände oss mest nöjd med och läsa för klassen.
Jag valde dikten där jag "knivskarpt och liksom realistiskt fångar en nattlig dröm jag drömt". Jag ska ju kanske varna om att det inte är en vacker dröm jag valde att beskriva. Jag antar att min klass fick en inblick i hur mina värsta mardrömmar är och hur obehagliga bilderna är som fastnar i mitt minne. Nu fick jag i alla fall skriva av mig om den här. Usch, men det blev en bra dikt.
Kira och stjärnorna
Jag går längs den ekande stranden
och namnger stjärnorna.
Kira är med
och flåsar kall nattluft.
Den våta nosen
söker min hand och
hon viftar på svansen.
Allt vi pratar om
studsar mot himmeln och tillbaka till oss.
Vi delar tankar med varandra.
Månen lyser svalt
och färgar marken vit.
Sanden är len
som vid Medelhavet.
Skön att sila genom tårna.
Ett dån bakom oss. En explosion
och vattnet blir rött.
Lågorna försöker fly från platsen.
Kastar sig och skriker gällt. Öronbedövande.
Jag hör ett ljud
under min fot.
Sanden rinner ut och jag
står på en mina.
Under mig
gapande avgrund.
Kira exploderar framför mina ögon.
Jag täcks i blod och innanmäte.
Skinnet som en handduk
ihopvikt i mina armar.
Hennes skall ekar i rymden
och jag står ensam
på en svävande dödsfälla.
Gråter.
Klick.
Som en bonus lägger jag till de två andra dikterna som ingen mer än jag själv läst tills nu.
I den första dikten var uppgiften att skriva om vad som helst, bara orden Asyl, leviterar, vansinnesorkester och ambrosia fanns med.
Gnagare
Utanför min boll
rullar den utsträckta mattan
av blå tillvaro
omkring. Min asyl
av plast. Rivstark. Transparent. Hård.
Här har jag min skrivmaskin.
Här har jag min inspiration
och min vilja.
Jag är trygg men ständigt påmind
om:
Helveteshamstrar och kaoskaniner.
Deras
vansinnesorkester i närmande fjärran
kastar noter på mig.
Deras pipa är dagssvart och
jag vägrar rulla efter den.
Deras gnagarögon observerar mig
och vill sluka mig,
men jag vägrar bli deras ambrosia.
Vägrar att hamna i deras fröskål
med regler och smaklös tid.
Tassarna omsluter min boll
och försöker nå mig.
Jag är mer än ett frö!
Marken leviterar under mig
och snart är de borta.
Livet rullar vidare!
Nästa uppgift var att gå till biblioteket, gå fram till en bokhylla och ta ut den tjugosjunde boken uppifrån vänster. Sedan slå upp den sidan som svarar mot mitt skonummer. De fem första orden på näst översta raden blev titeln på dikten som skulle skrivas. Då jag var vresig den här dagen gick jag till min egen bokhylla och fick en märklig titel. Kan ni gissa vilken bok jag öppnade?
“Bra”, sa Zaphod. “Vi ska
se om
Tellusaurien har någon intelligens.”
Tentakler runt mig.
Världens största burköppnare
klipper upp mitt kranium
och tömmer ut mig
på iskallt objektglas.
Zaphod tittar på massan
genom mikroskop.
Kliar sig i ett av fem huvuden.
Vrider sitt okular
närmre och närmre.
Jämför med bilder
från sin bok om jordeliv.
“Där verkar inte finnas något alls.”
Starkt ljus bländar
och tretton röda ögon stirrar från ovan.
Jag är
liten och utan kropp.
“Vilken värdelös planet.”
Men jag har drömmar!
Jag har tankar och känslor!
Jag kan prata men DU kan inte förstå!
Du förstör mig
för du vet dig inte på mig.
Du är av en fjärran intelligens
men är den högre?
Är den bättre?
Jag landar hos de andra
i din papperskorg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar