18

Vi fick i uppgift att skriva en dikt om ett årtal som har varit betydelsefullt för oss och namnge den efter åldern vi hade då. Jag valde att skriva om sommaren 2005, sommaren jag ägnade helt åt jonglering med mina vänner Erik, Einar och Patrik. Med vår jongleringsgrupp Lemon Lickers blev vi världsberömda i hela Lund och tog Revinge med storm. Det var en lyckligt ovetande tid då världen fortfarande kretsade runt oss!
     Detta är troligvis det mest abstrakta jag skrivit hittills. Jag valde fyra minnesbilder från sommaren och försökte beskriva dem så målande jag kunde utan att ge läsaren för mycket förklaringar. Jag tycker den blev ganska vacker :)

18

På de gröna vidderna
står tyngdkraftens betvingare.
Allsmäktiga skapare.
Klockorna i högsta tornen
slår för vår skull.
Under träden finns skönhet.
Beundran.
Vi är odödliga.

Mörkret omsluter flygande flammor.
Öar i natten.
Skuggor i vattnet
är fara för den
som simmar.
Liv blir till tystnad
och skratt.
Solen går upp när vi går ner.
Vi är fria.

Himlen glittrar.
Vildmarkens fylgior
sjunger för månen.
Vajande hav
under svart välvning
och en frisk rymd.
Vi står på toppen
och blickar ner.
Vi är små.

Bland dödliga
finns ingen tid.
Tomma steg ekar högst.
Gudarna är osynliga här.
Mynten också
om de ens finns.
Här skiner aldrig solen.
Urindimma.
Kaos.
Vi har varandra.
Vi är ensamma.

Optimisten (svar till Tu Fu)

Vi fick ett gäng dikter av den kinesiske poeten Tu Fu skrivna på 700-talet. Han var en bitter man som skrev mycket kritiskt om samhället och sin monotona tillvaro. Vår uppgift var att skriva en svarsdikt till honom om hur det är att leva i vår tid. Den fick gärna vara sur och sarkastisk.
    Jag har tidigare haft svårt att skriva poesi utan att strukturera sönder raderna, peta med stavelser och krysta fram fåniga rim. Kanske är det därför jag känner mig extra nöjd med den här anarkistiskt kaotiska dikten. Den är spontan och riktigt kul att läsa!

Optimisten (svar till Tu Fu)

Jag stirrar in i mörkret
eller ut i ljuset, beroende på hur jag vänder mig.
Det spelar ingen roll,
jag sitter huggen i sten
trots att ryggen är torrt fnöske.
Tiden rann ut
medan annat rann ner.

Och nog fryser jag om baken
när jag sitter här halvnaken.
Månen bor på taken.
Endast jag är vaken.

Jag trampar damm
och hopskrynklade idéer.
Allt fastnar mellan tårna och kliar nåt djävulskt.
Jag skulle dammsuga nu, då hade grannarna fått höra.
Istället:
Glasen vinglar synkroniserat.
Nåt roligt får jag väl ändå ha?

Jag har det rätt bra.
Frukosten serveras om fyra timmar
och förtiotre minuter.
Jag behöver bara närvara
rent fysiskt.
Torrt bröd lär vara bra för moralen.
Har jag tur är molnen ljusgrå imorgon
och frosten får mig att vakna.

Bitande kyla
får benen att yla.

Tänk vad jag har att se fram emot.
Tur att det bara är några timmar kvar
innan jag ska få stiga upp
och mötas av ännu en dag med nya härliga omöjligheter.
Jag ska ha samma skjorta som jag hade igår.
Gud så lyxigt.
Jag ska sluta dricka igen.
Det gör jag varje dag.
Hurra.
Och jag tror bestämt
att det börjar bli dags
att byta rulle på vårt mysiga dass.

Och jag ska läsa en dikt
som jag skrivit kvickt.
Om poetens samhällsskikt
ty sådan är min plikt.

Hela rimmar inte än
käre Tu Fu,
men när jag är där du är nu,
då ska du få se på poesi.
Jag ska skalda så att molnen trillar ner.
Men du har väl glömt vid det här laget vad du skrev.
Det var ju ett tag sen.

Du har säkert hunnit dö några gånger till sen sist.
Du har säkert vant dig och tycker efterlivet är trist.
Du har säkert hunnit beklaga himmelens bostadsbrist.
och när jag kommer upp
tänker du säkert; Åh va kul. Här kommer ännu en optimist.

Fisketuren

För drygt en månad sedan skrev jag om Hans Carstensen, en fenomenal gästföreläsare med galna workshops i att skriva karaktärer och skapa konflikter mellan dem. Hela klassen blommade ut i lycka när han kom tillbaka för fler inspirerande övningar. En av övningarna handlade om gestaltning.

     Vi skulle skriva en scen om Zahra på fisketur med sin pappa. Vi fick några händelser som skulle vara med i vår text: De skulle börja bråka för att Zahra försöker bevisa för pappa att hon kan trolla och scenen skulle sluta med att han trillar i vattnet. I övrigt fick vi fria händer. Jag fann snart att jag skrev en långt mycket djupare historia än jag trodde när jag började.

Fisketuren

”Pappa, kolla! Fiskespöet kommer snart flyga!”

     ”Zahra, sluta nu. Jag är trött.”

     ”Jag kan trolla fram kaffe!”

     ”Hjälp mig lasta ur fikan och fiskegrejerna nu.”

     Zahra är sju år och är en trollkarl. Hon är bara i början av sin karriär och har inte lärt sig alla trollformler än. Hon kan trolla så att mamma blir glad och skrattar. Pappa är svårare, det är som att han är resistent mot magi. Idag har hon ”kvalitetstid” med honom så att han ska känna sig ”tryggare i sin papparoll”, men efter en timme i bilen verkar han mest vara intresserad av sin fika. Zahra är minsann inte så dum för att vara en sjuåring. Trollar hon bara fram lite bullar kommer han bli en glad och trygg pappa.

     ”I burken finns inget mer än en äcklig snigel, men...”

     ”Snälla Zahra!”

     ”Men hokus pokus har den blivit...” Längre hinner hon inte på sin trollformel innan pappa vänder henne ryggen och börjar leta efter en gräsplätt att bre ut picknickfilten på.

     ”Kom och sätt dig nu!”

     ”Pappa, kolla vad jag trollat i burken!”

     ”Ett par bullar, va?” säger han och himlar med ögonen. Han häller upp en kopp kaffe från termosen och andas in ångorna. Han har näsan så djupt ner i koppen att Zahra nästan tror att han ska drunkna. Pappor är knepiga. De kan bli sura för så små saker och har nästan inget tålamod. Bara kaffe och öl hjälper, men öl fick han inte ta med sig trots att han ”kör lika bra på en 3,5:a.” Efter en stund ser han ledsen ut. Zahra tittar honom djupt in i ögonen, som om han är en bok skriven med dålig handstil och hon försöker se vad det står.

     ”Pappa, hur mår du?”

     ”Va? Nä, jag mår väl bra. Det är bara...” Det blir tyst en stund. Hon lägger sin hand på hans panna och gör ett hummande ljud.

     ”Du tänker mörka tankar. Jag ser inte vad...”

     ”Zahra! Snälla, låt mig va!” ryter han. Hon blir rädd och sätter sig ner på filten. Hon fäster blicken på en bulle. Den ser inte alls lika god ut längre.

     ”Kommer du ihåg vilket agn du använde sist vi var och fiskade?” frågar han efter en stunds tystnad. Hon förstår nog att det bara är för att rädda situationen. Egentligen vill han inte att hon ska vara där alls.

     ”Jag behöver inte något agn nu när jag är trollkarl!”

     ”Måste du vara så problematisk, unge!” Zahra blir ledsen, så där säger han alltid när han är trött på henne. Hade mamma varit här hade hon skällt ut honom efter noter och det vet han. När hon gråtande drar sin rutiga tjocktröja över huvudet och går mot bryggan ropar han ”förlåt” efter henne. Det hjälper inte. Hon har hört när pappa och mamma pratat om att skicka henne till en psykolog. Det är snarare pappa som skulle behöva hjälp, han blev helt knäpp när hennes storebror dog. Det var ett år sen nu och hon saknar honom. Om hon bara får mer träning kan hon kanske trolla honom till liv igen. Pappa tror inte att det går, han tror inte på magi alls. Han och Max brukade fiska ihop förr, han älskade att fiska. Nu vill väl pappa att hon ska bli en ny Max. Det funkar inte så.

     Hon sitter på bryggan och är arg, kastar stenar i vattnet. Hur ska hon få honom att förstå att hon visst kan trolla? Hon hör något som prasslar bakom sig. Det är pappa, hon vänder tillbaka blicken mot sjön. Jävla pappa, nu ska han försöka trösta henne genom att gånga en fisk åt henne. Precis som vanligt. Det är allt han tänker på! Hon önskar att han trillade i vattnet och lärde sig en läxa. Kanske finns det en formel för att knuffa ner honom? Vågar hon prova en? Han ler mot henne medan han fäster ett stort äckligt agn på kroken. Hon blänger tillbaka.

     ”Dumma pappa röt, låt honom bli blöt”, säger hon tyst och svänger med handen. Då händer det. Med ett skrik faller pappa i vattnet! Hon ställer sig fort upp och stirrar på honom. Det funkade! Han ligger i vattnet! Men han skulle nog bli rasande om han fick veta att det var hennes verk. Hon kniper ihop munnen och hjälper honom upp. Resten av dagen sitter han på filten, blöt och ledsen. Men nu är det bevisat, hon kan trolla! Nu ska hon fixa så att familjen blir bra igen!  

Som en viskning

 En hel vecka ägnade vi åt deckare och hur de är uppbyggda. Det känns mer matematiskt och fabricerat än de flesta genres, men ändå är det något med dem jag tycker mycket om. Kanske är det tanken på att få berätta om en genomond karaktär med så drabbande motiv att det vänder sig i magen på en läsare. Mord är kul att skriva om, så enkelt är det.

       Det första vi gjorde var att skriva en inledning, i mitt fall mördarens monolog. Andra steget var att skriva början på första scenen, vilket var minst lika roligt som att skriva monologen. Som en bonus fick vi också snickra ihop ett tänkbart bokomslag och en baksidestext. Jag tycker resultatet blev ganska gulligt faktiskt. En vacker dag kanske jag fortsätter på min handborr-beväpnade galning och den intet ont anande journalisten som egentligen bara ville ha en bra story.

SOM EN VISKNING

Imorgon kommer de hitta din son förvriden av skräck, hängande med armarna i de romerska ringarna som en Jesussymbol. Han dog för dina synders skull. Kommer du ihåg de romerska ringarna, Rickard? Du var en stjärna, så bra att idrottsläraren aldrig såg vad du gjorde mot mig. Hur du och ditt gäng hissade upp mig mot taket och kastade basketbollar på mig. Du gjorde så mycket mer, men de romerska ringarna såg du väl som en verklig bedrift, någonting att berätta om på skolgården. Om några timmar kommer du sätta skrattet i halsen och jag hoppas innerligt att du inte dör av det för jag är långt ifrån klar med dig.

       Ingen har brutit upp dörren, det är vad utredarna kommer se. Med tanke på att det bara är du och din son som har nyckel till ert hem kommer du få en hel del att förklara imorgon. Det samma gäller din bil, hur kunde den hamna på skolans parkering om inte du låste upp den och körde den dit. Utredarna kommer vara ganska säkra på att du inte var ensam i bilen, jag har sparat varenda blodfläck. Frågan är om någon mer än du kommer tro att du har sovit hela natten. Vad som kommer att förbrylla utredarna är såren innanför örat, den penetrerade trumhinnan och den söndertrasade hjärnan. De kommer nog gissa på att du använt en skruvmejsel, men innerst inne kommer de känna att det är något som inte stämmer. De kommer vara alldeles för äcklade för att bry sig om detaljerna. De kommer fråga sig vilket typ av monster du är, Rickard.

       Varför ta ut det här på en pojke jag inte känner, det är inte honom jag är arg på. Han hade bra betyg i skolan, alla lärarna älskade honom. Troligtvis hade han samma fantastiska chanser som du att bli nåt stort, men nu har jag satt punkt för hans liv.

Ljudet från en förkrossad mor skar genom den svala morgonluften. Inte ens Albin Gadh kunde med handen på hjärtat säga att han var oberörd, även om han gjorde så gott han kunde för att se så ut. Han stod gömd under ett träd, som en gam som väntar på rester. Han var tyst och observerade allt med anteckningsblock och penna i händerna. Alla dagens lektioner var inställda och eleverna fick stanna hemma, ändå var det fullt tumult på skolgården. Fem polisbilar hade kommit till Hagalidskolan, idrottssalen var avspärrad och det stod snutar och vaktade i varenda hörn. Ändå hade mamman lyckats ta sig innanför polistejpen och kämpade som ett panikslaget djur för att ta sig in i byggnaden också. Hon hade fortfarande pyjamas under kappan och håret var nyduschat. Vad hon än hade haft för planer för dagen var de nu bortblåsta i stormen.

     För Albin hade detta redan varit en dålig morgon innan han fick det heta tipset om kroppen som hittats på en högstadieskola i Örsjö. Han var självlärd journalist som specialiserat sig på brutala mordgåtor utan lösning, en egenvald princip han gärna hade övergett om han varit den typen av man som övergav principer. Det var inte länge sedan han åkte fem timmar med bil för att titta på en gran i vildmarken som någon hängt en människa i. När han tittat färdigt på granen var det fem timmars hemfärd mellan honom och skrivbordet. Det var aldrig något huvudbry att få en nyhetsartikel skriven, problemet var att ingen tidning ville publicera dem. Mest för att de var äckliga men också för att de verkade osannolika. Fallen Albin skrev om var det aldrig någon mer än han som hört talas om, det var som om han själv hittat på dem. Det är så det går till, när fallen är omöjliga tystas de ner istället. Så förklarade han situationen för nyhetsbyråernas döva öron, men en vacker dag skulle han få rätt.

       Han log för sig själv, men som vanligt tog det inte lång tid innan verkligheten gjorde sig påmind. Kvinnan hade börjat skrika på nytt, hon försökte klösa sig fram genom muren av poliser som blockerade ingången. Albin förstod henne, men inte skulle hennes son komma till liv bara för att hon kom in och glodde på honom. Hennes tjut hade förvisso kunnat väcka de döda, men just nu såg det mest ut att ge utredarna huvudvärk. Varför hon överhuvudtaget var på skolan var obegripligt. Förmodligen hade de dåliga nyheterna gjort henne hysterisk och poliserna hade inte lyckats hindra henne från att åka hit. Man blir mörkrädd bara av att tänka på det.

       Han tittade upp i lövverket ovanför huvudet och såg ett äpple. Det växte bara precis för högt för att nås om han stod på tå. Snutarna var upptagna med att svepa in den stackars kvinnan i handdukar, de skulle nog inte märka om han tog ett skutt. Han tog sats med knäna och hoppade upp mot äpplet. Det hade varit så smidigt om han bara hade räknat med den tjocka grenen precis bredvid äpplet. Han såg den inte förrän han satt på marken med handen på vad som snart skulle vara en bula i pannan. Det regnade löv omkring honom. Han tittade generat mot idrottssalen, men de hade inte märkt någonting.

En bra idé

Vi har haft några lektioner i reportageskrivande, vilket passar mig alldeles utmärkt! Litterära tolkningar utav saker som har hänt är ju precis vad jag sysslat med på min batman-blogg, även om jag tar mig vissa friheter med att tänja på sanningen där.

     Vår första reportageuppgift gick ut på att beskriva en miljö med ”levande ord”, verb som gav rörelser till även stilla och döda ting. Som vanligt hade jag storslagna planer, att glida ner till Nässjö City och dokumentera den höga stadspulsen. Det skulle bli ett fartfyllt och imponerande reportage minsann! Anteckningarna verkade väl bra när jag satte mig på cykeln hem igen, men väl tillbaka på mitt rum lyste inspirationen med sin frånvaro. De dåliga idéerna avlöste varande i takt med att jag blev vresigare och vresigare. Det blev inte mycket sömn heller. En halvtimme innan lektionen skrev jag det här reportaget:

En bra idé

Han ville inte delta, han orkade inte.

     De rutiga skjortorna vältrade sig över det dammgrå golvet, likt ungdomar som smitit från skolan för att ligga i solen en varm sommardag. Ett par kaffebruna byxor, som hade varit finbyxor om de varit upphängda eller åtminstone hopvikta på en stol, gjorde skjortorna sällskap, men de ville inte veta av de svettiga strumporna. De låg för sig själva i en vrå i rummet, de var klädsamhällets underklass, de där man inte pratar om eller ens tittar på. En färggrann trasmatta tittade fram under all kaos, en relik från bortglömd, städad tidsera.

     I det knappa morgonljuset gick det att ana ett skrivbord i rummets ena hörn. Det var fullastat med idéer, några bra och några dåliga. Det som skiljde dem åt var att de dåliga var hopknycklade till små bollar och utspridda osystematiskt över skrivbordsytan. Det såg ut att finnas fler dåliga idéer än bra, endast ett oskrynklat men blygsamt ark uppehöll sig i oredan, dekorerat med den enda bra textraden författaren verkade ha åstadkommit. ”NÄ, NU SKITER JAG I DET HÄR. FAN”, stod det längst upp på pappret. Ett urdrucket whiskyglas och en halvtom påse chips trängdes bredvid skrivbordslampan och en uttorkad krukväxt.

     Rullgardinen var nerrullad och tänkte så förbli ett tag framöver. Solens strålar bultade på fönstret, försökte ta sig in. Det var upplysningens tid, men han ville stanna i sin mörka tillvaro. Fågelsång och glada röster hördes utanför och lite längre därifrån brummade motorvägen enligt sedvanlig rutin. Väckarklockan vrålade om ny dag och nya möjligheter, men för åttonde gången på två timmar beslöt han sig för att han inte ville delta och tryckte på snoozeknappen. Det fanns planer från början, redan vid sex hade klockan ringt första gången. Nu var den nästan åtta och planerna hade fallerat. I korridoren utanför hans dörr slöjdade någon flitigt på duschen, i säkert en halvtimme spolades vatten. Steg i trappan, liv och rörelse. Det enda ljudet som kom ifrån hans rum var det där larmet. Luften var kall och ogästvänlig, en beskrivning som passade utmärkt även på mannen under täcket. Larmet ljöd en nionde gång och den bleka handen sökte sig ut ur det varma täcket och mot mobiltelefonen. Den här gången valde han att delta. Han steg upp och skrev ett reportage om sig själv och sitt rum.

Det gröna fingret

Vi hade en alldeles strålande gästföreläsare, Hans Carstensen, som bland annat introducerade oss till att ”våga vara dåliga”, vilket jag tycker verkar vara grunden för allt kreativt arbete. Experimentera, lek och tänk inte så mycket på att det måste bli bra. Av någon konstig anledning verkar det alltid bli som bäst när man bara leker med idéerna utan några tankar på att göra ett perfekt litterärt verk.

     Vi fick inga läxor av Hans, allt gjordes under lektionstid. Vi pratade om protagonister och vad som får oss att vilja följa dem i en bok. Under en övning fick vi en lång lista över ”personlighetsdrag” och situationer att välja från och skriva en inledning som får läsaren att vilja läsa mer. Jag skrev en text som fick både Hans och klassen av gapa och vrida sig av obehag. Kanske blir jag en skräckförfattare trots allt?

Två klick. Sedan var dörren öppen. Jag stack ner mitt fula finger igen. Det var långt och grönt, ett vanligt ämne för mobbning under min uppväxt. Efter att jag kom på hur jag kunde använda det har jag inte tagit åt mig när folk kommit med kommentarer, bara lagt till ännu ett namn på listan över de som ska få smaka på fingret!

     Frans var en äcklig typ uppvuxen med rika föräldrar, det var förvånande att han inte kostat på sig ett bättre lås. Inte för att det hade stoppat mig. Mitt finger kan få upp ALLA lås. Jag stod i hans hall, det var mörkt och jag kunde anta att han låg och sov så här dag. Jag tog fram min omtalade defekt, använde den för att lukta mig fram till vilken sovrumsdörr som tillhörde Frans. Jag smekte väggarna, kände mig fram efter hans dofter. Fingret vibrerade när det kommit till rätt rum, jag öppnade och gick in. Där låg han, äcklet.

     “Fy fan, jävla missfosterfinger!” brukade han håna mig om jag råkade visa mig utan handske. Jag har inte träffat honom sen vi gick ut gymnasiet för tre år sedan, men fingret glömmer aldrig!

     Jag gick fram till hans säng och strök hans kind. Grönt sekret smetade ut över hans ansikte, men han sov djupt. Sen smekte jag hans öra och han suckade djupt av välbefinnande. Då stack jag in fingret i öronöppningen, lät det växa längre och längre in i hörselgången. Han vaknade när jag penetrerade trumhinnan, men då var det för sent. Innan han kunde skrika hade jag känt mig fram till den delen av hjärnan som bestämmer om det ska skrikas eller inte. Jag rörde omkring i substansen och njöt av att se hans ögon rulla runt i panik och hans kropp gjorde krampartade rörelser. Efter en stund slutade Frans röra sig och jag drog tillbaka fingret. Jag torkade av det på hans sängkläder innan jag lämnade rummet. 

Eld

Vår poesilärare tog med sig en samling inuitdikter som inspiration för nästa uppgift. Dikter från urbefolkningarnas repertoarer, de berör ämnen som gudar, vördnad inför djuren och naturen, konflikter i stammen och filosofiska tankar om livet. Mycket ligger så klart i språket och att översätta dem gör inte lyriken rättvisa, men vi fick ett hum om vad vi skulle försöka åstadkomma. Vi fick välja mellan olika teman och jag valde tema "Nattsång" och drömde mig bort till en stor brasa under stjärnorna.  

                                   Eld

Du värmer mig i natten

när stjärnhimmeln är klar

Aldrig skall jag frysa

när jag ditt sällskap har

Eld

Dina lågor är så starka

I skuggorna lurar faran

men med dig är jag trygg

I dina lågors sken

blir den stora besten skygg

Eld

Din dans gör mig galen

Du fyller min kropp

med rytmer och glöd

Utan elddansen

är människosjälen död

Eld

Dina flammor är fara

Du kastar dig mot väggen

och slukar mitt hus

Tar med dig allt jag äger

i ditt förödande ljus

Eld

Din aska är kall

Jag förlorade min rädsla

och tog dig för givet

En lärdom jag fått

för resten av livet

Björnen

Efter några veckor med prosa fick vi vår första lektion i poesi. Att gå från prosans tusentals regler till att skriva något som bara "känns bra" var en nyttig och inspirerande omställning.
     Vår första uppgift blev att gå ut i naturen, känna och skriva. Jag och ett gäng författare gick ut i skogen mitt i natten och stressade upp varandra över alla faror som kanske lurade bland träden.                                           
                                   Björnen

                                   Där ute väntar du

I det djupa mörkret så jag inte kan se dig

I dämpande mossa så jag inte kan höra dig

I barrdoft så jag inte kan känna dig

Och du vet

lika väl som jag

att någon av oss måste dö

Skogens lugn har du tagit från mig

Jag känner jämt din närvaro

Om jag vänder på huvudet ser jag din siluett

Dina ögon lyser blodröda

Dina klor blänker i månljuset

Det kommer rök ur ditt gap

Du slår undan grenar och hoppar över döda träd

för att nå mig

Mitt hjärta skriker SPRING

Men jag är fastfrusen i marken när du kastar dig ut på stigen

och över mig

Men sen ångrar du dig och förvandlas

till kvistar och löv igen

Du var väl inte färdig med mig

                                        Inte än

Kyssen

Vi åkte till Eksjö (30 min från Nässjö), en stad med gamla hus av trä och och kullerstenstäckta gator. Jag tyckte det påminde om Österlen, mysigt och långsamt. Det var nåt slags studiebesök med själva staden och livet i den som fokus. Av en ren händelse var det en stor marknad just den här dagen och torget vibrerade av liv. Uppgiften var att leta upp en person på stan, förfölja hen i ca 20 minuter och skriva ner allt om personens utseende, rörelser, händelser etc. och utifrån våra observationer skapa en karaktär och en historia om/med hen. Titeln skulle vara ”Kyssen”, resten var upp till oss. En övning i stalkning och empati, kan man säga.

      På sätt och vis är detta en av mina mer personliga texter då jag smugit in bitar av min far i min karaktärs skojfriska personlighet och skruvat upp den till galna nivåer. (OBS: Historien i sig har inget som helst med honom att göra!) Det resulterade i en tragikomisk text som jag tror att jag kommer utveckla till en längre historia i framtiden.

Kyssen av Axel Isakzon

Det man inte kan skämta om förtjänar sällan att tas på allvar, men det man inte kan ta på allvar ska man inte heller skämta om. De orden levde hon efter, bortsett från sista raden, den la jag till själv när jag stod framför hennes gravsten. Det där med empati förstod tanten aldrig. Hade hon inte varit död hade hon flamsat bort det med sitt hemska kärringaskratt eller valt ett annat samtalsämne. Fördelen med hur saker var nu, tänkte jag för mig själv där jag stod i ösregnet med en lilja att lägga på graven, var att hon inte kunde säga emot längre. Jag försökte skratta, det hade hon velat att jag gjorde, men istället grät jag. Jag slog vad om att hon själv låg där under buketter, gravljus och jord, och skrattade åt mig. Vidriga människa, jag älskade henne så förbannat.

Ironiskt nog var det på just en begravning jag träffade henne. Redan vid första anblicken var jag fascinerad, hon var nämligen den enda av de sörjande som inte såg ut att sörja alls. Hennes äggformade kropp var klädd i en rosa joggingjacka, röda golfbyxor och gummistövlar med blommigt mönster. Hon stack minst sagt ut ur mängden av svarta klänningar och kostymer. Jag roades av att se hur de andra i sorgetåget kvävde impulserna att rycka ifrån henne den fula konsumkassen som hon envist släpade på. Hon var sminkad på ett sätt som förde tankarna till pilska påfågelhannar och som garnering på en redan på tok för söt tårta log hon brett och vitt mot alla hon fick ögonkontakt med. Jag fann det hela hysteriskt roligt tills jag fick veta att det var hennes gubbe som låg i kistan.

     Efter begravningen kunde jag inte sluta tänka på henne. Hur hon stod ovanför graven och vände ut och in på konsumkassen. Det visade sig att den var full av rosor. Hon fällde inte en enda tår, ett enkelt ”adjö då!” var allt han fick, sen gick hon ifrån gravplatsen innan någon han säga så mycket som ”Gud, vår fader...”

      Hennes man, Börje, hade jag träffat många gånger förut. Vi brukade spela bridge tillsammans på dagcentralen, men hon var aldrig med. Han pratade aldrig om henne, jag visste inte att han var gift. Hur en torr gammal skinnbit som han kunde vara tillsammans med en sån som henne övergick mitt förstånd, men det gjorde henne bara ännu mer spännande i mina ögon. Jag var själv änka sen några år tillbaka. Män var aldrig min stil egentligen, jag klagade inte när jag blev ensamstående, även om jag hade vett nog att snyfta lite när de jordfäste min gubbe. Det var först efter Börjes begravning som jag började känna mig ensam och bestämde mig för att söka upp hans fru. Vi var båda änkor, vi borde ha någonting att prata om, tänkte jag.

      Börje hade berättat vilken ände av stan han bodde, därifrån fick jag hitta på egen hand. Det visade sig vara inte allt för svårt, det var den enda tomten som var dekorerad med fem skeva plastflamingos, ett illgrönt fågelbad och julbelysning på taket trots att det var mitt i sommaren. Mitt gamla hjärta slog på ett sätt det inte gjort på många år, jag hade nästan glömt hur det kändes att vara nervös. Planen var att gå fram till dörren, knacka och presentera mig och berätta att jag precis som hon förlorat någon jag länge levt med. En bra plan som gick i stöpet innan jag ens hunnit sätta käppen innanför grinden. Dörren slogs upp och där stod hon i bara nattlinnet.

     ”Det är ju du! Du som stirrade på mig under Börjes begravning! Vad gör du här?” ropade hon som om hon försökte få husen runt om att rasa. Jag rodnade och försökte fästa blicken på något på marken istället för att titta rakt på henne. Jag bestämde att vad jag än skulle säga härnäst så skulle jag säga det till en av de fåniga dekorationsfåglarna.

     ”Jag skulle bara vilja prata lite ...” var allt som kom ur min mun. Jag såg i ögonvrån hur hennes grannar stod i sina fönster och observerade scenariot.

     ”Vadå, är du lessen, eller? Jamen kom in då! Jag har både sherry, öl och kaffe om du vill!” Hon väntade inte på att jag skulle bekräfta hennes inbjudan, hon vankade tillbaka in och lämnade dörren öppen. ”Lyssnar du på country” frågade dörröppningen med hennes raspiga tantröst.

     ”Nej, helst int...” Längre hann jag inte förrän just denna gräsliga musik dånade ut genom husets samtliga öppningar.

     ”Åh, det är underbar musik! Kom så pratar vi om döden, det blir kul!” ropade hon som svar.

     Det var en udda första träff, men det var så jag såg det. Hon var en burdus människa, många gånger övervägde jag att helt sonika resa mig från köksstolen och bara lämna henne och hennes okänsliga lustigheter, men det var något i hennes oslipade sätt som attraherade mig och jag satt som fastnålad i stolen. Studerade de elaka skrattrynkorna som ständigt arbetade i hennes ansikte när hon pratade om Börje, eller hur hon ryckte på axlarna när jag tyckte att det var lite för snart inpå begravningen för att skoja om hur inkontinent gubben var.

     Det blev aldrig uttalat, men nog fanns det något mellan oss, ett visst sätt vi tittade på varandra. Så här på ålderns höst är det nog inte många som förväntar sig att hitta kärleken på nytt. Två år hade gått och vi stod vid den lilla sjön i stadsparken, precis som vi fått för vana att göra. Jag pratade om livet och hon pekade och skrattade åt alla som gick förbi. Just idag tyckte jag att hon var extra irriterande och frågade varför det var så svårt för henne att ta något på allvar.

     ”Farsan sa alltid att det man inte kan skämta om förtjänar sällan att tas på allvar”, svarade hon och visst låg det någonting i det, men vad betydde det egentligen?

     ”Skulle du skratta om jag sa att jag älskar dig?” frågade jag. Först blev hon helt tyst, sen såg hon på mig på ett sätt hon aldrig gjort förut och närmade sig mig.

     ”Slut ögonen”. Det pirrade till i hjärtat, jag kände hur hennes kropp stod intill min. Hon andades lugnt, hennes andetag slog som lätta luftvågor mot mitt ansikte. Rent instinktivt prutade jag med läpparna och jag blev svag i knäna. Då pressade hon in en stor prilla lössnus i munnen på mig och jag hann knappt förstå vad som hade hänt förrän jag stod och spottade i marken och hon garvade så hon nästan kissade på sig. Det var det närmsta kyss vi någonsin kom.

Vi fick fem år tillsammans innan hon dog lunginflammation. Jag har aldrig sett henne så ynklig, ändå envisades hon med att hon inte ville ha hjälp med någonting. Hon vankade omkring i sin fula joggingjacka och när hon såg att jag tittade bekymrat på henne frågade hon bara om jag var full och såg en rosa elefant. Hon somnade in en tidig novembermorgon med sin hand i min. Tårarna rann ner för mina kinder så som de gjort så många gånger under min tid med henne. Det var en omöjlig kärlek, en hon inte ville ta på allvar. Ändå älskade jag henne så förbannat. Hon sa det aldrig till mig, men jag tror hon älskade mig tillbaks. 

Fortsättning på Victoria Benedictssons Tvist

Victoria Benedictsson (känd under pseudonymen Ernst Ahlgren) har skrivit ett verk som heter Tvist. Vi fick läsa inledningen till novellen och sedan skriva en egen fortsättning. Det vi hade att tänka på var språket i historien, försöka få vår del att låta tidsenlig. Det var en svår uppgift, men jag blev stolt över resultatet. För att få något slags sammanhang till min text rekommenderar jag att ni först läser inledningen vi i klassen fick läsa:

De hade varit skilda två hela månader, och för första gången under sitt treåriga äktenskap. De hade i sina brev kommit överens om, att hon icke skulle komma ned till tåget för att möta honom, ty det var dem emot att främmande ögon skulle betrakta deras första sammanträffande. Nu var det ju alldeles som att vara nyförlovade igen; de hade tusen små barnsliga påhitt, tusen små hemliga trollkonster, för att riktigt raffinera sin förälskelse. Så skulle hon då icke gå ned till tåget. Nej. Och ”lillen” var skickad hem till mormor; han skulle icke få komma hem förrän efter middagen. De första timmarna ville hon icke ens dela med sig åt lillen; de skulle vara endast hennes. Och den lilla våningen stod fin, mjuk och varm som ett dunklätt fågelrede. Hon hade ordnat allt med små skickliga händer, hon hade provat och avpassat 168 169 allt. Det kunde aldrig vara vackrare! Det lilla matrummet med sina skulpterade möbler, sina dyrbara skåp, sina bronsfat på väggarna, strå- lade i full belysning. Ljuset föll ned på gnistrande glas; på vitaste damast; på nyputsat silver, än mattvits i färgen, än lysande blankt; på frukter i högfotad majolikaskål; på vinkaraffen med dess skarpa facetter, som glänste likt ädla stenar. Och i salongen med dess dess mjuka självsvåld, dess dubbla mattor, dess kringbonade lyx av varma tyger, långhåriga djurfällar, japanska parasollen, tavlor, stafflier och miniayrskulpturer, — ja, i salongen en rödaktigt varm dager, som dämpad simmade fram ur två konstgjorda blomkalkar, till hälften dolda bakom en grupp av storbladiga växter; en ljum, ren luft, genomandad av en hemlighetsfull doft, en atmosfär som gjord för viskningar och smek; och så tunga draperier, liksom sömndruckna ögonlock. I fruns sängkammare var det mörkt; endast en lång ljusstrimma fåll skrätt dit in och försvann i dunklet. Hon stod i matrummet och väntade, med ögonen fästa på pendylen. Nu kunde han komma, nu borde han komma, nu tyckte hon att han redan skulle varit där. Hon stod stilla med händerna stödda mot en stolrygg, vänd emot tamburdörren och spänt lyssnande efter ringklockans slag; pigorna hade fatt befallning att icke öppna. Var hon vacker? Nej, kanske inte. Det var ett sydländskt utseende: en låg panna; en böjd, liksom tillplattad näsa; en stor mun med röda läppar, liknande bär, och vita tänder, vilka glänste fram som en smal strimma var gång munnen halvöppnade sig med en lindrig krökning. Under det tjocka, klippta pannhåret glänste ett par blankbruna ögon, i vilka hela ansiktets liv tycktes koncentrera sig, ett par långsträckta, kupiga semitögon med svarta svängda ögonhår, som skuggade framåt över blicken, och som emellanåt sopade till ett tag, liksom för att göra dessa bruna ögon ännu blankare. Hon stod alldeles orörlig, men hela hennes varelse tycktes sträcka sig mot dörren därborta. Den stora spegeln mellan fönstren återkastade hennes bild, men hon såg ej dit ens. Det var en fin, stram växt, på en gång fyllig och fast; en fin, kraftig spänstighet, som uppenbarade sig till och med nu, då hon stod stilla. Plötsligt höjde hon 170 171 huvudet och näsborrarna vidgade sig. Det hade hörts ett ljud så omärkligt, att knappt en katt på rov skulle givit akt på det. Men det närmade sig, det var steg i trappan. Klang ... där ljöd klockan!

HÄR börjar min del av historien:

Klang … där ljöd klockan! Hon blev torr i munnen och det spröda hjärtat innanför hennes bröst slutade slå för en stund. Hallen som ledde fram till dörren tycktes plötsligt oändligt lång, som en ocean av mörkt furugolv. Hon ville rusa fram till dörren, öppna den med ett ryck och kasta sig i sin älskades armar, men hennes ben förmådde icke röra sig från matrumsmattan. En obehaglig känsla spred sig genom hennes kropp som en rysning, någonting var fel men hon visste icke vad. Hon fick ta stöd mot det robusta matbordet för att ej falla omkull medan hon såg hjälplöst mot ingången. Där utanför stod han, mannen hon var gift med och saknat så länge, ändå var hon icke i stånd att gå fram till dörren och slå upp den. Det var som om lyckan förtagits henne, lämnat henne med en orkeslöshet som av någon anledning var henne familjär. Det var någonting hon hade glömt.

     Klang! Klockan ringde igen. Hon såg hur Elsa, hushållets yngsta och således mest otåliga piga, gick ut ur köket och mot dörren för att trotsa ordern att icke öppna den. Hon slöt ögonen, förberedde sig för att förlora både kontroll över situationen och medvetandet. Hon försökte andas lugnare, försökte resa sig från matbordet, försökte hitta ett trovärdigt leende.

     ”Men hej Lillen! Är du hemma redan?” ljöd Elsas röst från hallen. Små fötter sopade väluppfostrat av sig smuts och grus på dörrmattan och hon andades ut. Det var nästan som en lättnad att det var Lillen som kom, varför visste hon ej. Hon rätade på sig, log så där milt som bara hon kunde och gick ut för att möta sin son. I hallen såg hon att det stod en främmande man i dörröppningen med en lång svart rock och en hög hatt. Ansiktet var vitt och hade ett bistert uttryck. Lillen var precis lika prydlig som när han steg på droskan mot mormors hem, men han var röd runt ögonen och fick icke fram ett ord ens när han såg sin mor.

     ”Linnea Erlandsson?”, frågade mannen med en myndig röst. Hon kände med ens att hon tyckte illa om den här mannen, att han snart skulle göra henne mycket ledsen.

     ”Ja? Vad är det som har hänt? Har sonen min varit stygg?”

     ”Det är min plikt att förmedla dessa tråkiga nyheter”, fortsatte han på ett sätt som fick henne att frysa, som om någon öppnat ett fönster och en iskall vind tagit sig in. Han dröjde en sekund innan han avslutade det han skulle säga ”Er mor, Maria Lilja, har avlidit.”

     ”Jag förstår inte”

     ”En plötslig hjärtattack ryckte bort henne. Det fanns inget vi kunde göra, hon var död redan när vi kom till platsen. Jag beklagar djupast” Hans ord hängde i luften som en tjock dimma som icke ville lätta, hon kunde ej förstå vad det betydde, allt kändes så overkligt. Elsa och Lillen började gråta och hon kände en stor klump växa i halsen. Evy och Stina, de två andra pigorna, kom ut ur köket och ledde dem till salongen där de fick sätta sig i soffan.

     ”Jag rekommenderar att ni stannar här en stund och samlar ihop er innan ni åker till sjukhuset och tar farväl. Var är din man, Gustaf?” frågade mannen.

     ”Gustaf borde vara här när som helst. Han har varit på resa”, svarade hon.

     ”Jag lämnar er ifred nu”, svarade han och Evy visade honom till dörren medan Stina gick ut till köket för att koka en kanna vatten. Från soffan såg Linnea matrummet som var prydligt och förberett för att ta emot sin älskade. Istället hade hon tagit emot döden själv. Lillen låg med huvudet i hennes knä och hon smekte hans hår med en skakig hand. Hennes mor var gammal men fullt frisk, de hade senast igår träffats över en kopp te. Hon var en hjärtlig människa och gladde sig så åt sin dotter när hon berättade att hennes älskade Gustaf skulle komma hem. Hon kunde fortfarande se sin mors glada ansikte framför sig, så fullt av liv. Att åka till sjukhuset och se henne ligga livlös på en säng var otänkbart. Nu kom tårarna. Hon kunde icke vara död.

Det var långt in på natten när hon vaknade med ett ryck. Lillen låg i hennes knä och sov, hon var fortfarande blöt av hans tårar. Det var mörkt i rummet men hon hade fortfarande sina finkläder på sig. Ett kraftigt bultande hördes från hallen och hon reste sig försiktigt ur soffan för att undvika att väcka Lillen. Det lät som stridstrummor, högt och aggressivt, och hon skyndade sig till dörren för att se vem det var som förde ett sådant liv så här sent. När hon låste upp for dörren upp av sig själv och in i hallen snubblade Gustaf utan att ta av sig vare sig ytterrock eller skor.

     ”Det var väldans vilken tid det skulle ta att öppna en sablar dörr, jag har stått här i en halv evighet och knackat! Har ni tappat hörseln, kvinna?” Han lämnade en frän doft av rakvatten och sprit i luften när han marscherade in i matsalen.

     ”Gustaf!” utropade hon förtvivlat och följde efter honom.

     ”Satan vad mörkt du har det här! Det är ju första gången på två månader vi ses, det måste vi ju fira! För bövelen!” svamlade han och trillade omkring bland möblerna som ett skadskjutet djur. En vas slog i golvet med en öronbedövande krasch, men det bekom honom ej det minsta.

     ”Vad tar du dig till, Gustaf? Varför är du så sen?”

     ”Jag är aldrig sen! Det är du som är tidig, fruntimmer!” ropade han bestämt och välte en stol när han stegade mot spritskåpet som stod i ett hörn av rummet. Han ryckte upp luckorna och stannade upp när han såg att det var tomt.

     ”Vi slängde alla rusningsmedel innan du åkte! Kommer du inte ihåg?” Han sjönk ihop framför skåpet, tittade skamset på de tomma hyllorna. ”Det här skulle ju bli en nystart för oss.” Hon kände att hon började gråta igen och satte sig på en stol vid matbordet.

     ”Förlåt mig, Linnea” sa han utan att titta på henne. En spänd stillhet infann sig, ett uppehåll i stormen. Klumpen i hennes hals var tillbaka och hon kunde knappt andas.

     ”Min mor är död”, viskade hon, men Gustaf hade somnat. Inget var förändrat.

För den som är nyfiken på hur originalet slutade: http://www.las-en-bok.com/folkliv.pdf

Gubben och motorsågen

Vi fick i uppgift att skriva om ett familjeminne eller en historia som finns i släkten. Gärna något roligt, men det var inte tvunget att vi själva upplevt det. Jag har en stor släkt med många orimligt sjuka historier som berättats, om jag hade fått ner alla i bokformat hade omfånget fått Shakespeares Samlade Verk att se lite pyttigt ut. Jag gjorde en litterär och tämligen morbid tolkning av en historia från min kära mors barndom.

      Dessutom skulle vi i texten ”besjäla” ett objekt, dvs skriva om ett dött ting som om det hade liv. Inga problem för mig som är van vid att prata med båda badankor, krukväxter och vilda västar. Vilket objekt jag valde får ni lista ut själva, jag tror inte det blir så svårt ;)

Gubben och motorsågen 

”De var det dummaste jag hört! Inte ska jag åka till sjukhuset för ett litet löjligt sår”, fastställde fars röst. Jag låg på mitt rum och läste när han och mor började argumentera på andra sidan väggen. Det var inte helt ovanligt, men ordet ”sjukhuset” fick mig ändå att dra öronen till mig.

      ”Det är visst inte något litet sår! Nu masar du dig ur sängen, gubbe!” svarade mor tillbaks, ty här var det hon som bestämde över vilka sår som var små och vilka sår som var stora.

      ”Vad är det som har hänt?” ropade jag. Det blev tyst en stund. Jag föreställer mig att de tittade på varandra och väntade på att den andre skulle komma med en förklaring.

      ”Äsch, jag har bara sågat mig lite i benet”, svarade far tillslut.

      ”Lite i benet?” högg mor tillbaks. ”Du har ju blodat ner hela sängen!”

      ”Men för guds skull, fruntimmer, det sitter ju kvar i alla fall!” Han hade den där orubbliga rösten, den han använde när han hade bestämt sig för en sak som troligtvis var spritt språngande åt skogen galen, men som han likt förbannat tänkt stå fast vid. Det stod klart för mig att mor behövde lite hjälp. På skakiga ben reste jag mig från sängen och öppnade dörren ut till hallen. Golvet lyste rött av de blodiga spåren som gick från ytterdörren och bort till fars rum. Jag blev alldeles kall och vågade knappt titta in i rummet. Där inne låg han med benet i vädret, han hade lappat igen såret så gott han kunnat med strumpor och plåster, men med tveksamt resultat. Hans armar låg i kors för att visa hur tramsig han tyckte att mor var. Hon hade också armarna i kors, men det var mest för att hindra eventuella impulser att slå far i huvudet.

      ”Såret är stort nog att smuggla spritflaskor i”, röt hon. Det var ingen överdrift, det var uppskattningsvis tre decimeter långt. Djupet var svårt att avgöra, men han hade lyckats stoppa in åtminstone tre par strumpor i ett försök att stoppa blödningen.

      ”Ge mig inga idéer...”, mumlade far purket.

      ”Men far! Hur har du lyckats med det här?” utropade jag. Han tittade skamset på mig när han insåg att jag stått där en stund.

      ”Det är det där motordrivna otyget”, skällde mor innan han själv ens hunnit öppna munnen. ”Jag har ju sagt hela tiden att den där motorsågen bara kommer bli problem!” Hon fällde ut ett långt och uppläxande finger som hon riktade ut i hallen, på den nerblodade motorsågen som stod vid ytterdörren. Motorsågen tittade skamset tillbaka, som om den ville säga ”förlåt, det var inte meningen”. Det står inte högt på en motorsågs önskelista att nästan såga av benet på sin ägare.

      ”Jag vet väl för bövelen hur en motorsåg fungerar, nu vet jag det till och med ännu bättre! Jag behöver bara ha lite bättre skyddsutrustning i fortsättningen! Låt mig nu sova av mig det här såret istället för att stå här och gapa!” Den stolta skogshuggaren slöt ögonen, nu hade han minsann fått sista ordet, tyckte han. Men icke!

      ”Jävla gubbe till att vara envis! Du ligger fan heller här och förblöder, hör du det?” skrek mor och riktade sitt pekfinger rakt i ansiktet på far som om det vore en laddad revolver. Det var första och enda gången jag hörde min mor svära. Sådant ordbruk fungerade som en enkel resa till helvetet och där var hon inte intresserad av att hamna. Men nu var hon så arg att hon helt tappat besinningen och det var inte far van vid. Snart därefter satt vi i en taxi på väg mot akutmottagningen.

Läkaren ville egentligen att far skulle stanna två nätter, men efter hundraelfte invändningen släppte han hem honom redan dagen efter mot löftet att han skulle bli sängliggande tills såret var läkt. Stygnen kunde lätt gå upp om han rörde sig för mycket nämligen. Och även om han tyckte att det var fullkomligt onödigt fick han lova mor dyrt och heligt att han inte tänkte gå ut i skogen och såga mer trä på några dagar. Tror ni att han höll löftet?  

Bara en ballong

Kapten Rolla

Inför den andra skrivuppgiften fick vi läsa en krönika om Kapten Rollas sista ballongfärd 1890. Victor Rolla, som han egentligen hette, utförde storslagna trapetsnummer hängande i en ballong högt ovan marken. När numret var över släppte han trapetsen, utlöste fallskärmen han hade på ryggen och svävade ner för att motta applåderna från publiken. Fjärde gången han uppträdde i Stockholm tappade han fallskärmen under uppstigningen och försvann upp i skyn med ballongen. Nästa morgon hittades han död i vattnet nära Ljusterö.

      Vår uppgift var att välja ett spännande perspektiv att berätta händelsen ur. Kanske hade han någon han höll kär som stod i publiken, kunde man berätta ur dennes perspektiv? Eller kanske om hans mamma i Vitryssland (han kom därifrån) som hörde talas om den tragiska nyheten via ett brev? Vad tyckte folk på stan om olyckan? Vi fick hitta på vilket perspektiv som helst, det behövde inte vara sant, men det skulle vara någorlunda trovärdigt. Jag valde att göra det svårt för mig själv och skriva berättelsen om Kapten Rollas sista färd ur ballongens perspektiv.

      Det känns som att jag skrev texten för fem år sedan, men i själva verket är den inte mycket mer än en månad gammal. Jag har tusen saker jag skulle göra annorlunda idag, men just då var jag väldigt nöjd. Jag önskar er mycket nöje!

Bara en ballong 

Av Axel Isaksson

Victor sitter i ett hör av rummet med ett glas vatten och stirrar upp i taket. Han pratar med sig själv, precis som han alltid gör innan en föreställning. Varför pratar han aldrig med mig? Jag ligger utbredd över golvet och vet precis vad som väntar. Tills dess kommer han sitta på sin pall och prata med sig själv. ”Bara en show till, bara en show till”, upprepar han för sig själv.

      Jag brukar inte tycka att det är särskiljt meningsfullt att fungera över livet, jag är ju bara en ballong. De har döpt mig till Ecler, men jag vet inte varför. Det är aldrig någon som tilltalar mig ändå. Inte heller går jag på fester där jag får chansen att presentera mig själv. ”Goddag madam! Mitt namn är Ecler”, lär jag ju aldrig få säga. Jag har inte heller några händer att sträcka ut för att hälsa så där som människor gör. Jag är endast ett redskap Victor använder i sina shower, en ballong utan egen vilja eller kraft att göra något annat än det jag är skapad för. Så att fundera över livet är inte något jag finner någon större mening i, det finns inget jag kan göra för att förändra i alla fall.

      Men i Victors sällskap blir skillnaden mellan liv och död ganska tydlig, även för en gammal ballong som mig. Antingen klarar han sitt nummer, kommer ner till marken, tar emot applåderna och gör om allt nästa dag igen. Eller så går det fel och... Ja, då blir det inte kul. Jag försöker att inte tänka på det, speciellt inte så här inför en föreställning. Det är inte så att det finns så mycket att välja på, Victor behöver pengarna och folket behöver underhållas.

      Själva showen är inte speciellt invecklad. De fyller mig med gas så att jag lyfter med Victor hängande i en trapets under mig. På tusen meters höjd släpper han trapetsen och faller mot vad publiken tror är en säker död, men se Victor har en fallskärm som han öppnar bara några meter ifrån marken och kan lugnt segla ner de sista metrarna. Publiken jublar och Victor är en hjälte. En symbol för allt människan kan göra om hon bara vill. Men även om jag älskar applåderna, hur de skriker i extas nere på marken, kan jag inte låta bli att tänka på det. Vem som helst hade kunnat utföra det här numret, det krävs inte någon talang alls. Bara någon som är tillräckligt dum, eller ”modig” som människor ibland kallar det, ovetande om ordets verkliga betydelse. Mod hade varit om Victor ställde sig framför folkmassan och sa precis som det var, att han inte vill sätta livet på spel fler gånger för folks blotta nöje. Vem som helst kan kasta sig från en ballong och veckla ut en fallskärm.

      Nu ställer han sig upp, långsamt och besvärat. Han är inte gammal alls, bara 19 år, men han har en 50-årings sätt att resa sig från en pall. Det är all press, jag har sett hur det påverkar människor förr. Men ballong som jag är saknar jag förmågan att ens le uppmuntrande mot min honom, bara observera hur han hänger på sig sitt charmiga leende som en mask tillsammans med resten av hans blåa kaptensutstyrsel. Han gör några bugningar framför spegeln så att han kommer in i karaktären han spelar, en modig ung man som charmar kvinnor och utmanar döden. Precis som alltid när han viker ihop mig och lägger mig i sin säck säger han till mig, ”Nu är det dags, Ecler”. När han lämnar rummet är han inte längre Victor, han är Kapten Rolla.

      Jag hör jubel, det är mycket folk idag trots att vädret är regnigt och grått. Det blåser kallt genom säcken och jag fryser lite grann, men jag är alldeles för spänd för att tänka så mycket på det. Utan någon större omtanke häller de ut mig ur säcken och brer ut mig över en gräsmatta. Idag har jag turen att hamna med ansiktet upp mot skyn, så jag ser alla människor som samlats. Deras förväntansfulla ansikten, medan Kapten Rolla stolt spatserar runt framför ballongen och värmer upp sin publik. Jag ser två fåglar flyga förbi ovanför. Jag kan inte låta bli att önska mig samma frihet som dem, att kunna flyga vart jag vill. Och sjunga, så som fåglar kan! Det vill jag verkligen kunna! Där har vi en talang att prata om. Kapten Rolla och hans sjungande ballong.

      Plötsligt är det någonting som kittlas och jag förstår att de har börjat blåsa upp mig. Samtidigt som jag blir nervösare ju närmare själva numret vi kommer så är det något jag gillar med att bli större, det är som att människor plötsligt ser mig. Jag vill visa dem hur bra jag är på att stiga mot himmeln, hur graciöst jag försvinner upp mot molnen.

      Nu är jag som störst och jag tar upp massor med plats. Det enda som håller mig från att fara upp mot skyn är repen som Kapten Rolla´s assistenter håller i. Själv har han satt på sig sin fällskärm och tar nu tag i trapetsen. Det har blivit dags och han beordrar sina assistenter att släppa repen, men någonting går fel. En av dem släpper repet mycket senare än de andra och jag hamnar i gungning. Jag hör skräckslagna skrik när jag hastigt far upp mot himmeln och förstår snart att Kapten Rolla har tappat sin fallskärm. Han har inget annat val än att hänga kvar i trapetsen, men för att lugna publiken vinkar han farväl med sin kaptensmössa. De vinkar tillbaks, men ingen ser det jag ser. Victor gråter.

      Vi hänger hjälpöst i luften i flera timmar, vinden verkar vilja styra oss ut mot havet. Det skymmer och gasen de fyllt mig med blir kall. Det blir Victor också och jag är osäker på hur länge han kommer orka hålla fast. Det har blivit natt när varken jag eller han orkar längre och vi sjunker ner i det iskalla vattnet utanför en liten ö. Jag vill skrika på hjälp, men jag är bara en ballong. Jag ser Victors kropp guppa runt i vattnet, han är alldeles för stelfrusen för att kunna hålla sig över ytan. Om jag bara var en fågel, då hade jag tagit honom i mina klor och flugit till en varm plats. Då hade jag sjungit för honom. Men jag är en ballong utan egen vilja eller kraft. Allt jag kan göra är att se på hur han sväljer kallsup efter kallsup. Den stolta Kapten Rolla som för några timmar sen sken i hans ögon försvinner sakta i takt med att hans frusna hjärta slutar slå. Jag kan inte ens gråta, jag är bara en ballong.  

Monolog

Vår första "riktiga" lektion hade vi med vår prosalärare, en lustig typ vid namn Jan 'Sigge' Sigurd. Det var en rolig introduktion där jag fick lära mig vad prosa var för något och att det tydligen var det jag skrev exempelvis på min blogg. Vi fick vår första skrivuppgift: Vi skulle skriva en monolog. Karaktären som läste monologen skulle vara så OLIK MIG som möjligt, det var de enda restriktioner vi hade. Fantastiskt kul tyckte jag och tryckte igång den elaka biten av min hjärna.

MONOLOG

Men seriöst, vad är det för billig skit de slänger upp på väggarna på det här stället? Jag har varit på många värdelösa utställningar i mitt liv, men det här tar nog priset. Kommunala utställningshallar är ju verkligen bara fulla med fattig lodis-konst, fattar inte vad jag gör här alls. Men vad gör man inte för att verka lite folklig ibland. Farsan säger att det är fint att synas ute bland pöbeln nån gång ibland och visa att man visst inte sitter på någon hög häst. Vilket dumt jävla uttryck förresten, sitta på en hög häst! Vem fan behöver en häst när man har en splitter ny Ferrari 504... eller var det 503... Ja, den var splitter ny i alla fall och jävligt dyr. Fin som fa-an. Ser fram emot att bli 18 så jag kan köpa mig ett körkort och börja köra omkring med den! Då kan vi börja snacka om att åka på konstrundor och sån skit, då kan man ju glida in som värsta kungen. Alla bah, shit här kommer en som är tät. Det blir najs!

     Men asså, jag fattar inte varför det måste vara så svårt med konst. De här nakenbilderna till exempel hade kunnat vara riktigt najs om de haft lite fräschare biffar att plåta bara. Inte för att jag ser ner på kvinnor och sånt eller så, men de borde ju vara noggrannare med hur de väljer vilka de ska fota. Och så behövs det mer närbilder! Hade jag fått bestämma så hade det sett mycket bättre ut! Jag hade haft bättre fotografer också, som min gamla vapendragare Nalle exempelvis. Han kan asmycket om kameror och har sjukt dyra prylar. Han visade ett ashäftigt kamerasubjektiv som hans farsa skaffat till honom, det kunde fota saker upp och ner och ut och in och riktigt fett. Det blev sjukt häftiga bilder med det. Något sådant subjektiv hade de inte den här fotografen, det märks. Folk borde satsa mer pengar på sina grejer, helt klart.

     Fast den här modellen var ju rätt fräsch, synd att bilden är så konstig. Fast det är ju sånt de tycker om här ute, obegripliga bilder så de kan få klia sig i skägget och säga åh så bra och meningsfullt. La la la, jag är så jä-ävla djup. Själv kollar jag på den där lilla röda lappen till höger om tavlan, det är ju det enda som betyder nått. Ju högre siffra det står på lappen ju bättre är tavlan. De här tavlorna går ju loss på bara nån hundring, det är ju ingen riktig konst. Farsans konstsamling, ja där är det annat minsann! Svindyra godbitar av både Picasso, Chopin, och Edvard Munch. Munch var ju han som gjorde den där skräckfilmen, Scream. Sjukt ball. Visste inte att han målade också, men där ser man.

     Fan, jag blev lite sugen på att titta på nån najs rulle nu. Tror jag ska ringa Dicken och Pierre och se om de är sugna. Eller så tjackar jag en pensel och går hem och målar lite så de får nått vettigare att hänga upp på väggarna här. Undrar vad en tub pastejfärg kostar nu för tiden.  

Söta drömmar om giraffer

Livet som författarstudent på Sörängens Folkhögskola är tufft. Det är ett ständigt presterande med inlämningsuppgifter som ska bli så bra som möjligt och idéerna som aldrig kommer förrän det bara är en halvtimme kvar till redovisning. Med det sagt har jag aldrig haft så roligt som jag haft de senaste veckorna. Som butiksarbetare har jag alltid försökt hålla mig så nära sanningen som möjligt:

     ”Är den här nyttig?” frågar en kund och pekar på en kexchoklad.

     ”Jadå, mycket”, svarar jag och ler på det där sättet bara en ultraärlig dörrförsäljare gör.

     Som författarstudent däremot får jag ljuga hur mycket jag vill, det är faktiskt att föredra om historien blir bättre. Jag har ljugit ihop så många historier nu att jag knappt hunnit med att skriva på min blogg, Batmans Badkar. Många har frågat var mina historier om Nattens Väktare tagit vägen, om det är så att jag inte skriver så mycket längre. Inget kunde vara längre från sanningen.

     Den här nya bloggen hade jag tänkt skulle fungera som ett bevis för att jag aldrig skrivit så mycket som jag gör nu.

     Giraffdrömmar tillägnar de som är nyfikna på hur det går för mig i skolan. Här kommer jag lägga upp alla de texter jag producerar. Jag har bara rättat lite stavfel eller bytt ut nått ord här och där, annars är de precis som när jag lät klassen läsa igenom dem. Det innebär att en del av texterna gör mig stolt, kanske till och med nöjd, medan andra snarare ska betraktas som renoveringsobjekt. Utrymme för rätt så mycket förbättring, för att säga det milt.

Så här har ni det, texter jag skrivit mitt i natten i mitt rum på Sörängens Folkhögskola, i sällskap av min giraff Juanita som står i fönstret, blickar ut i skogen och drömmer.

Som bonus: Här är en bild på mig och Juanita som min fantastiska fotografkompis Rebecka Wandt tog till ett skolarbete. Visst syns det hur bra vi har det? Järnspikars va avundssjuka ni är nu!