Politisk poesi

Vi fick i uppgift att skriva två politiska dikter, en kort på max åtta rader och en längre på max en sida. De skulle vara personliga reaktioner på saker vi sett i samhället och där vi vill påverka omvärlden till det bättre genom poetiska kommentarer.
     Den första dikten var från början åtta rader lång, men efter redovisningen kom vi fram till att den skulle bli starkare om den fick ta lite mer plats. Det här är min redigerade version av kommentaren till de rasistiska krafter som bubblar i riksdagen. 

Brev till Herr Åkesson och de som inte är rasister, men…

När vardagsrasismen plötsligt står i talarstolen

vill jag fråga dig: Har du tänkt igenom det här?

Vet du vad som gjordes

med de nazistledare

som när kriget var förlorat

inte ännu

tagit livet av sig själva?

Googla “Nürnbergrättegångarna”

Du kommer inte vinna i slutet.

PS: Dröm sött.


Nästa dikt blev en prosadikt om när jorden har fått nog och biter tillbaks. Det här är en dikt jag jobbade med rätt länge, jag uppfann nya ord, lekte med allitteration och hade riktigt kul. Att förgöra världen är något jag borde göra oftare, det var stimulerande att både läsa och skriva! Och visst slår jag på en väldigt stor trumma,tar i ända ifrån fotsulorna, men ibland är det nyttigt att göra sägs det.

Fenrisulven           

             

Med förändringarnas vindar kommer han en köldilsken vinterkväll, medan vi sitter framför Bingolotto och På Spåret, i våra bubblor av rött tegel och gräddvita staket. Han huffar och puffar och senapsgasblåser ner våra hem. Från skakande torn och höghus faller vi som vattenballonger till marken innan någon ens hinner säga “fredagsmys”.

Gevärspipor sprutar blod i alla riktningar, färgar de brinnande minfälten vi en gång kallade gator. Han är likgiltig inför högarna av våra lik, precis som vi var mot honom. Han är en mardröm vi drömde en gång, ett faktum vi förbisåg, ett hot vi hånade. Nu pissar han besprutningsmedel på oss och marken fräter bort! 

Undertill, en oändlig ocean av kvicksilver, bensin och Coca Cola! Trygga platåer av tvapparater guppar i böljorna. Den som är starkast för tillfället får tvn för sig själv, vi andra drunknar när vi försöker ta kontrollen. Beväpnade med engångsbestick flyter vi chanslösa bland havets hungriga hydror och vi kan inte skära oss ur trålar och nät. Kan inte skära oss ur det öde vi själva skapat åt oss.

Goliat i ansiktet / Destilleri-tragedi

Som fortsättning på vår collagedikt (se förra inlägget) fick vi välja en rad därifrån och bygga en hel dikt ifrån. Den första handlar om mitt deformerade ansikte och är en poetisk redogörelse för en traumatisk händelse från min barndom.

Goliat i ansiktet

Mitt ansikte är deformerat

sen vintern nittonhundranittiofem.

Året då David sprang in i Goliat.

BAAAM!

Leken tog slut.

Det emotionella hällregnet och

vrålet tog åskådarna med sig

och sprang till lärarna.

Det var bara Goliat

som inte förstod vad som hänt.

Hur många fingrar?

Kan du stå?

De kontrollerade och

diskuterade och

konstaterade

att jag inte brutit några ben.

Hjärnskakning?

Nej, men liten bula

är att vänta.

Vila nödvändigt.

Senare.

Ensam i kylan.

I snön.

Jag byggde en ny och mjukare vän

då solen förmörkades.

Synen försvann

på mitt vänstra öga.

Bulan växte av kölden!

Snabbt!

Hänsynslöst!

MAMMA!!!

Det var mystiskt

men nog skulle den vara borta om några dagar,

sa de.

Tjugo år senare vet jag bättre. 

Nästa dikt, som jag faktiskt aldrig läste upp för klassen, är en tokig prosadikt som bygger på en bild jag fick när jag pratade whisky och poesi med min vän Erik i julas. 

Destilleri-tragedi

Ute på daggprydda grässtrån går en tunna och betar sig stor och rökig. Glufs! Slafs! Skräckslagna maskrosballerinor tar till flykt från tuggtumult, svävar genom luften mot nya trakter att slå rot på. 

Inomhus, kaffesvett och lutande torn av veckans koppar. Kökssoffan rymmer bara en halv kropp, ändå finner jag ingen ork att stiga upp. Tunnan romar hest och rullar sig i solens första kaskader. Knappast glad, snarare i plågor! Jag känner henne väl. Längtande blickar mot mitt fönster, hon vill bli mjölkad. 

Stående framför den vällagrade, jag smuttar på det rinnande guldet. Va falls? En eländig smak! Hur? Citronmolnen och gurkträden längst bort i ängen, de är gnagda och smakade! Skyldiga ögon vittnar, tunnan har varit olydig. Whiskyn är fördärvad, förgiftad!

Stackars dumma tunna, utslagen på en bädd av kalla vindar. Flåsar långsammare. Tröttare. Magen smärtar, sur och vattnig. De sista hjärtslagen ekar där inne, ensam trumma av sorg. Jag sjunger för den, om gryningar i dimmiga höglandet, om dagar på oändliga bärnstenshavet och om skymningar vid glittrande maltberget. Hon ser att det är vackert på andra sidan och reser. Trumman tystnar.

Stjärnorna faller, och vi med dem

Vi läste Adam Zagajewskis dikt “Antenner i regn” som till skillnad mot annan poesi bestod av lösryckta meningar, uppställda i en slumpmässig ordning utan att ha någonting med varandra att göra. Det fungerade som ett collage av tankar.

Vi fick i uppdrag att göra en liknande dikt med meningar som på något vis speglade våra liv och dess mångfald och motsägelser. Till en början lät det som en flummig och simpel uppgift, men att på en kort rad fånga en tanke, känsla eller bild visade sig vara svårare än väntat. Som en massa dikter i en och samma dikt!

Det här skrev jag tisdagen efter beskedet om David Bowies bortgång, en fruktansvärd händelse som skakade mig på djupet och i skalvet rörde upp andra känslor och minnen. Resultatet blev en personlig dikt med meningar som inte verkar ha något med varandra att göra, men ändå känns oskiljaktiga.  

Stjärnorna faller, och vi med dem

Du saknas mig.

Knappar som ögon i en sjukhussäng, le mot kameran en dag till.

Människor lever döende.

Jag ville bli ett med vintern, man förblev sommar.

Allt faller ner igen. Och igen. Och igen.

Han såg med skräck hur snoret gick från näsan, via fingret, till munnen. Smask!

Någonting hände den dagen vi dog. Med de sovande, de sittande, de som trodde att livet skulle komma till dem.

Spindlar från Mars och diamanthundar. De verkar så långt borta nu.

I soffan, bakom kuddarna, under filten, finns en dröm. Där simmar jag i skymningen och blåser bubblor att bo i.

Mitt ansikte är deformerat sen vintern nittonhundranittiofem.  

Om jag kunde flyga skulle jag samla ihop molnen och göra en smoothie till dig.

Älskade mamma, inte du också.

Det här trädet, tyst, högt, avsides, skall bli min vän.

Han är på akuten för hjärtat, men jag visste inte att han hade ett. Hoppas det klarar sig.

Någon rör sig över den grumliga bottnen. Rör mig. Berör mig.

Jag är inte negativ, bara klädsamt skeptisk.

Drakfiske på Galgebacken. Barnen gråta i stormig kör, det börjar regna.

Och du, du kommer vara drottning.

Jag smälter i en ocean av mitt eget gift.

Frågan är: Varför hittar jag inte något svar?

Ute på daggprydda grässtrån går tunnan och betar sig stor och rökig.

Han hade blixt i ansiktet innan det blev coolt.

Strumpor att gå vilse i och ögon att ha på fötterna.

Bortom drömmarna hoppas jag finna framtiden, aldrig rörd av mänskliga händer, utan av naturen underbar.

Jag skulle ta dig i getskägget, stirra dig i de uppsvällda ögonen och säga “Hörrödu vet du vad?”

Vi drog sällan jämt, du drog hellre ett skämt.

Stjärnorna ser väldigt annorlunda ut idag.

Vad hade du lastat tåget med? Och varför stod du på rälsen när det anlände?.

Du saknas mig.

Den tvättande optimisten

Sista uppgiften innan jullovet var att skriva ett kåseri, dvs en kort och oftast rolig text om någonting i vardagen vi observerat och funderat kring. För mig var mina ständiga strider med skolans tvättstugor och värdelösa torkrum ett givet ämnesval.
Den här typen av texter ligger inte helt avlägset från mitt vanliga sätt att skriva. Jag kommer nog vilja skriva mer kåserier i framtiden, förhoppningsvis i nån tidning!

Den tvättande optimisten

Ja, det är väl så klart bara jag som är negativ igen. Men det är ju tusan att en hederlig ung man inte ska kunna beklaga det usla skick våra tvättstugor är i utan att få mothugg. Jag stänger munnen och lämnar några bittra spår i snön på väg mot tvätten som säkerligen inte är renare än när jag lämnade den för en timme sedan. Men det är väl bara jag som är negativ igen. En tröst är att det är svalt och skönt så här års, men säger jag det högt tror de andra eleverna att jag är galen. Kyla får man nämligen klaga på, men inte tvättstugor.

I torkrummet är det outhärdligt varmt. Jag tittar bakom de fladdrande handdukarna för att se om Sankte Per har skickat några okristna syndare hit, ty som helvete för evig leda hade den här platsen dugt gott och väl. Men som torkrum?

Nähä! Fortfarande plaskvått, men det är förstås bara jag som är negativ, hör jag mig själv säga medan jag går och tafsar på de arma plaggen. Mina linneskjortor och tunna pantalonger svettas i ångest och blir bara blötare ju längre de hänger. Det är min teori.

Hemma i Skåne har vi något som heter ”torkskåp”. Häng upp tvätten, stäng dörren och tryck på knappen. ”WHOOOW!!!” säger skåpet och så är kläderna snustorra. Jag antar att den uppfinningen inte kommit till Småland än. Kanske bara jag som är negativ igen, men inte till torkskåp i så fall. Bara som ett tankeexperiment testar jag att föreställa mig hur jag öppnar tvättmaskinen och hittar mina kläder hela och rena för en gångs skull. Kanske maskinen fungerar som den ska om jag har lite fantasi.

Men nej, i tvättrumman möts jag av en grå, luddig röra. Det påminner om havregrynsgröten vi serveras varje morgon, men jag lockas inte av att smaka. De enda färgerna på kläderna som är sig lika är de fläckar jag försökte tvätta bort. Men det är väl bara jag som är negativ igen. Alternativt färgblind.

Fråga mig inte varför jag sedan lägger dem i torktumlaren. Jag är kanske lite trött på strumpor och kalsonger, eller så försvann förståndet i torkrummets hetta. Jag vet nämligen att när jag öppnar luckan igen om en timme väntar mig enbart ett nätverk av trådar, en tragisk antydan till vad för slags beklädnad det var innan det hamnade i centrifugens domedagsgap. Resten av kläderna har fastnat i luddfiltret. En tanke kommer flygande genom rummet. Kanske kan jag göra något med luddet. Jag bör ha tillräckligt för en rejäl hög att karda, spinna till trådar och sticka en mössa som jag kan ge bort i julklapp. Inget ont som inte har något gott med sig, tänker jag och samlar alltihop i en påse och går hem.

Det är ludd till en mössa, förklarar jag för en person på vägen som frågar mig vad det är för nått äckligt jag bär omkring på. Sen får jag höra att det kan man ju inte göra en mössa av. Ludd ska man slänga, allt annat är hysteriskt.

Nä, nu är du bara negativ, svarar jag.

Dikter från Glimmerbro

Vi läste dikter från Edgar Lee Masters antologi "Spoon River". De handlade om kyrkogården i en fiktiv stad och de som låg begravna där. De diktade från andra sidan graven om sina liv då och hur det var att vara död. En del dog lyckliga, andra blev brutalt mördade. Mycket spännande diktsamling.
     Vår uppgift var att gemensamt skapa en stad och sedan skriva från stadens kyrkogård. Vi skrev om Glimmerbro, en stad någonstans i Sverige. En gång i tiden var det en blomstrande stad med en populär tågstation, ett livfullt torg och framförallt Herr Hjortlunds blomstrande gruvindustri. Men gruvan rasade igen med arbetarna instängda inne i mörkret. Framgångarna övergav Glimmerbro och nu är det ingen som vet att staden ens funnits. 
     Vi fick ihop ganska mycket bakgrund till staden innan vi började skriva. Jag publicerar inte mina kurskamraters dikter, men kanske en dag kommer författarlinjens samlade Glimmerbro-dikter i en antologi och läsaren får se de olika livsödena sammanflätas så som det är tänkt. 

Första dikten handlar om en av gruvarbetarna och vad som hände med arbetslaget när maten och förståndet tog slut.

Allan Engkvist

När jag såg era lysande hungrande ögon

galna av det omslutande mörkret.

Då var jag inte längre där.

Jag var på stranden med min syster.

Jag var nio år

och hon var fem

när ni tryckte ner mig i gruvgången.

Hon log mot mig

och sjöng

när ni visade era rovdjurständer

och vrålade.

När ni satte knäna mot mina armar

för att jag inte skulle slå tillbaka,

då kände jag hennes hand i min

för att hon inte skulle springa bort.

Och jag hade lovat min mor att komma hem igen snart

precis som jag lovade mina barn innan jag gick till jobbet.

Jag hade redan flytt

när era kalla fingrar slet av mina kläder.

Jag var inte där

när era tänder hämningslöst borrade sig ner i mitt kött.

Jag flätade min systers blonda hår,

frågade henne vad hon såg bland molnen.

När ni slog hackan genom mitt skallben

var jag lycklig.

På vars en sida av kyrkogården ligger ett olyckligt kärlekspar begravet. Jag skrev Antons rop efter den han höll kär innan hans liv fick ett olyckligt slut.

Anton Andersson

Nu vet du

för jag har viskat det

mot ditt kistlock.

Varje natt

sitter jag vid din sten.

Jag lämnade dig inte.

Jag lovar.

Vi skiljdes mot

vår vilja.

Det spelar ingen roll längre

att jag har fel kläder.

Att jag har fel uppfostran.

Att jag har fel blod.

Blodet som färgade

din fars händer.

Du kan vila ditt huvud

där mitt hjärta brukade vara.

Ingen kommer säga

att det inte är passande.

Du kan stanna för evigt

i det som var min famn.

Ingen kommer säga

att vi måste släppa taget.

Sista dikten handlar om byns outsider, den där galningen man skrattade åt på stan. Vem skrattar nu?

Hulda i dungen

Galning galning på väggen där

säg vem som ensammast i världen är?

Är det herr Hjortlund, Hjortgren, Hjort vad han vill?

Nu är han ensam när hans gruva står still.

Är det pastorn som står framför tomma bänkrader

och hoppas nån svarar när han ber till sin fader?

Är det fröken som drömmer om en ljusnande framtid

men skolan är tom i hennes egen samtid?

Jag har ingen grav, jag ligger ensam här hemma.

Men över Hulda i dungen kan ingen bestämma!

Jag har bara mig själv och har alltid haft!

Inga gruvor, inga hus! Jag är min egen kraft!

Över Glimmerbros fall jag skrattar varje dag.

Ensammast i världen är i alla fall inte jag!

Kira och stjärnorna (och andra surrealistiska dikter)

Surrealistisk poesi är riktigt kul att skriva samtidigt som det är förbannat svårt. Motsägelsefullt nog kände jag mig tvungen att vara mer konkret än när jag skriver realistiska dikter. Att beskriva miljöer, händelser och känslor så detaljerat att de känns på riktigt. Tre surrealistiska uppgifter fick vi och sen skulle vi välja den av dikterna vi kände oss mest nöjd med och läsa för klassen.

     Jag valde dikten där jag "knivskarpt och liksom realistiskt fångar en nattlig dröm jag drömt". Jag ska ju kanske varna om att det inte är en vacker dröm jag valde att beskriva. Jag antar att min klass fick en inblick i hur mina värsta mardrömmar är och hur obehagliga bilderna är som fastnar i mitt minne. Nu fick jag i alla fall skriva av mig om den här. Usch, men det blev en bra dikt.

Kira och stjärnorna

Jag går längs den ekande stranden

och namnger stjärnorna.

Kira är med

och flåsar kall nattluft.

Den våta nosen

söker min hand och

hon viftar på svansen.

Allt vi pratar om

studsar mot himmeln och tillbaka till oss.

Vi delar tankar med varandra.

Månen lyser svalt

och färgar marken vit.

Sanden är len

som vid Medelhavet.

Skön att sila genom tårna.

Ett dån bakom oss. En explosion

och vattnet blir rött.

Lågorna försöker fly från platsen.

Kastar sig och skriker gällt. Öronbedövande.

Jag hör ett ljud

under min fot.

Sanden rinner ut och jag

står på en mina.

Under mig

gapande avgrund.

Kira exploderar framför mina ögon.

Jag täcks i blod och innanmäte.

Skinnet som en handduk

ihopvikt i mina armar.

Hennes skall ekar i rymden

och jag står ensam

på en svävande dödsfälla.

Gråter.

Klick.

Som en bonus lägger jag till de två andra dikterna som ingen mer än jag själv läst tills nu.

I den första dikten var uppgiften att skriva om vad som helst, bara orden Asyl, leviterar, vansinnesorkester och ambrosia fanns med.

Gnagare

Utanför min boll

rullar den utsträckta mattan

av blå tillvaro

omkring. Min asyl

av plast. Rivstark. Transparent. Hård.

Här har jag min skrivmaskin.

Här har jag min inspiration

och min vilja.

Jag är trygg men ständigt påmind

om:

Helveteshamstrar och kaoskaniner.

Deras

vansinnesorkester i närmande fjärran

kastar noter på mig.

Deras pipa är dagssvart och

jag vägrar rulla efter den.

Deras gnagarögon observerar mig

och vill sluka mig,

men jag vägrar bli deras ambrosia.

Vägrar att hamna i deras fröskål

med regler och smaklös tid.

Tassarna omsluter min boll

och försöker nå mig.

Jag är mer än ett frö!

Marken leviterar under mig

och snart är de borta.

Livet rullar vidare!

Nästa uppgift var att gå till biblioteket, gå fram till en bokhylla och ta ut den tjugosjunde boken uppifrån vänster. Sedan slå upp den sidan som svarar mot mitt skonummer. De fem första orden på näst översta raden blev titeln på dikten som skulle skrivas. Då jag var vresig den här dagen gick jag till min egen bokhylla och fick en märklig titel. Kan ni gissa vilken bok jag öppnade?

“Bra”, sa Zaphod. “Vi ska

se om

Tellusaurien har någon intelligens.”

Tentakler runt mig.

Världens största burköppnare

klipper upp mitt kranium

och tömmer ut mig

på iskallt objektglas.

Zaphod tittar på massan

genom mikroskop.

Kliar sig i ett av fem huvuden.

Vrider sitt okular

närmre och närmre.

Jämför med bilder

från sin bok om jordeliv.

“Där verkar inte finnas något alls.”

Starkt ljus bländar

och tretton röda ögon stirrar från ovan.

Jag är

liten och utan kropp.

“Vilken värdelös planet.”

Men jag har drömmar!

Jag har tankar och känslor!

Jag kan prata men DU kan inte förstå!

Du förstör mig

för du vet dig inte på mig.

Du är av en fjärran intelligens

men är den högre?

Är den bättre?

Jag landar hos de andra

i din papperskorg.