Gubben och motorsågen

Vi fick i uppgift att skriva om ett familjeminne eller en historia som finns i släkten. Gärna något roligt, men det var inte tvunget att vi själva upplevt det. Jag har en stor släkt med många orimligt sjuka historier som berättats, om jag hade fått ner alla i bokformat hade omfånget fått Shakespeares Samlade Verk att se lite pyttigt ut. Jag gjorde en litterär och tämligen morbid tolkning av en historia från min kära mors barndom.

      Dessutom skulle vi i texten ”besjäla” ett objekt, dvs skriva om ett dött ting som om det hade liv. Inga problem för mig som är van vid att prata med båda badankor, krukväxter och vilda västar. Vilket objekt jag valde får ni lista ut själva, jag tror inte det blir så svårt ;)

Gubben och motorsågen 

”De var det dummaste jag hört! Inte ska jag åka till sjukhuset för ett litet löjligt sår”, fastställde fars röst. Jag låg på mitt rum och läste när han och mor började argumentera på andra sidan väggen. Det var inte helt ovanligt, men ordet ”sjukhuset” fick mig ändå att dra öronen till mig.

      ”Det är visst inte något litet sår! Nu masar du dig ur sängen, gubbe!” svarade mor tillbaks, ty här var det hon som bestämde över vilka sår som var små och vilka sår som var stora.

      ”Vad är det som har hänt?” ropade jag. Det blev tyst en stund. Jag föreställer mig att de tittade på varandra och väntade på att den andre skulle komma med en förklaring.

      ”Äsch, jag har bara sågat mig lite i benet”, svarade far tillslut.

      ”Lite i benet?” högg mor tillbaks. ”Du har ju blodat ner hela sängen!”

      ”Men för guds skull, fruntimmer, det sitter ju kvar i alla fall!” Han hade den där orubbliga rösten, den han använde när han hade bestämt sig för en sak som troligtvis var spritt språngande åt skogen galen, men som han likt förbannat tänkt stå fast vid. Det stod klart för mig att mor behövde lite hjälp. På skakiga ben reste jag mig från sängen och öppnade dörren ut till hallen. Golvet lyste rött av de blodiga spåren som gick från ytterdörren och bort till fars rum. Jag blev alldeles kall och vågade knappt titta in i rummet. Där inne låg han med benet i vädret, han hade lappat igen såret så gott han kunnat med strumpor och plåster, men med tveksamt resultat. Hans armar låg i kors för att visa hur tramsig han tyckte att mor var. Hon hade också armarna i kors, men det var mest för att hindra eventuella impulser att slå far i huvudet.

      ”Såret är stort nog att smuggla spritflaskor i”, röt hon. Det var ingen överdrift, det var uppskattningsvis tre decimeter långt. Djupet var svårt att avgöra, men han hade lyckats stoppa in åtminstone tre par strumpor i ett försök att stoppa blödningen.

      ”Ge mig inga idéer...”, mumlade far purket.

      ”Men far! Hur har du lyckats med det här?” utropade jag. Han tittade skamset på mig när han insåg att jag stått där en stund.

      ”Det är det där motordrivna otyget”, skällde mor innan han själv ens hunnit öppna munnen. ”Jag har ju sagt hela tiden att den där motorsågen bara kommer bli problem!” Hon fällde ut ett långt och uppläxande finger som hon riktade ut i hallen, på den nerblodade motorsågen som stod vid ytterdörren. Motorsågen tittade skamset tillbaka, som om den ville säga ”förlåt, det var inte meningen”. Det står inte högt på en motorsågs önskelista att nästan såga av benet på sin ägare.

      ”Jag vet väl för bövelen hur en motorsåg fungerar, nu vet jag det till och med ännu bättre! Jag behöver bara ha lite bättre skyddsutrustning i fortsättningen! Låt mig nu sova av mig det här såret istället för att stå här och gapa!” Den stolta skogshuggaren slöt ögonen, nu hade han minsann fått sista ordet, tyckte han. Men icke!

      ”Jävla gubbe till att vara envis! Du ligger fan heller här och förblöder, hör du det?” skrek mor och riktade sitt pekfinger rakt i ansiktet på far som om det vore en laddad revolver. Det var första och enda gången jag hörde min mor svära. Sådant ordbruk fungerade som en enkel resa till helvetet och där var hon inte intresserad av att hamna. Men nu var hon så arg att hon helt tappat besinningen och det var inte far van vid. Snart därefter satt vi i en taxi på väg mot akutmottagningen.

Läkaren ville egentligen att far skulle stanna två nätter, men efter hundraelfte invändningen släppte han hem honom redan dagen efter mot löftet att han skulle bli sängliggande tills såret var läkt. Stygnen kunde lätt gå upp om han rörde sig för mycket nämligen. Och även om han tyckte att det var fullkomligt onödigt fick han lova mor dyrt och heligt att han inte tänkte gå ut i skogen och såga mer trä på några dagar. Tror ni att han höll löftet?  

Bara en ballong

Kapten Rolla

Inför den andra skrivuppgiften fick vi läsa en krönika om Kapten Rollas sista ballongfärd 1890. Victor Rolla, som han egentligen hette, utförde storslagna trapetsnummer hängande i en ballong högt ovan marken. När numret var över släppte han trapetsen, utlöste fallskärmen han hade på ryggen och svävade ner för att motta applåderna från publiken. Fjärde gången han uppträdde i Stockholm tappade han fallskärmen under uppstigningen och försvann upp i skyn med ballongen. Nästa morgon hittades han död i vattnet nära Ljusterö.

      Vår uppgift var att välja ett spännande perspektiv att berätta händelsen ur. Kanske hade han någon han höll kär som stod i publiken, kunde man berätta ur dennes perspektiv? Eller kanske om hans mamma i Vitryssland (han kom därifrån) som hörde talas om den tragiska nyheten via ett brev? Vad tyckte folk på stan om olyckan? Vi fick hitta på vilket perspektiv som helst, det behövde inte vara sant, men det skulle vara någorlunda trovärdigt. Jag valde att göra det svårt för mig själv och skriva berättelsen om Kapten Rollas sista färd ur ballongens perspektiv.

      Det känns som att jag skrev texten för fem år sedan, men i själva verket är den inte mycket mer än en månad gammal. Jag har tusen saker jag skulle göra annorlunda idag, men just då var jag väldigt nöjd. Jag önskar er mycket nöje!

Bara en ballong 

Av Axel Isaksson

Victor sitter i ett hör av rummet med ett glas vatten och stirrar upp i taket. Han pratar med sig själv, precis som han alltid gör innan en föreställning. Varför pratar han aldrig med mig? Jag ligger utbredd över golvet och vet precis vad som väntar. Tills dess kommer han sitta på sin pall och prata med sig själv. ”Bara en show till, bara en show till”, upprepar han för sig själv.

      Jag brukar inte tycka att det är särskiljt meningsfullt att fungera över livet, jag är ju bara en ballong. De har döpt mig till Ecler, men jag vet inte varför. Det är aldrig någon som tilltalar mig ändå. Inte heller går jag på fester där jag får chansen att presentera mig själv. ”Goddag madam! Mitt namn är Ecler”, lär jag ju aldrig få säga. Jag har inte heller några händer att sträcka ut för att hälsa så där som människor gör. Jag är endast ett redskap Victor använder i sina shower, en ballong utan egen vilja eller kraft att göra något annat än det jag är skapad för. Så att fundera över livet är inte något jag finner någon större mening i, det finns inget jag kan göra för att förändra i alla fall.

      Men i Victors sällskap blir skillnaden mellan liv och död ganska tydlig, även för en gammal ballong som mig. Antingen klarar han sitt nummer, kommer ner till marken, tar emot applåderna och gör om allt nästa dag igen. Eller så går det fel och... Ja, då blir det inte kul. Jag försöker att inte tänka på det, speciellt inte så här inför en föreställning. Det är inte så att det finns så mycket att välja på, Victor behöver pengarna och folket behöver underhållas.

      Själva showen är inte speciellt invecklad. De fyller mig med gas så att jag lyfter med Victor hängande i en trapets under mig. På tusen meters höjd släpper han trapetsen och faller mot vad publiken tror är en säker död, men se Victor har en fallskärm som han öppnar bara några meter ifrån marken och kan lugnt segla ner de sista metrarna. Publiken jublar och Victor är en hjälte. En symbol för allt människan kan göra om hon bara vill. Men även om jag älskar applåderna, hur de skriker i extas nere på marken, kan jag inte låta bli att tänka på det. Vem som helst hade kunnat utföra det här numret, det krävs inte någon talang alls. Bara någon som är tillräckligt dum, eller ”modig” som människor ibland kallar det, ovetande om ordets verkliga betydelse. Mod hade varit om Victor ställde sig framför folkmassan och sa precis som det var, att han inte vill sätta livet på spel fler gånger för folks blotta nöje. Vem som helst kan kasta sig från en ballong och veckla ut en fallskärm.

      Nu ställer han sig upp, långsamt och besvärat. Han är inte gammal alls, bara 19 år, men han har en 50-årings sätt att resa sig från en pall. Det är all press, jag har sett hur det påverkar människor förr. Men ballong som jag är saknar jag förmågan att ens le uppmuntrande mot min honom, bara observera hur han hänger på sig sitt charmiga leende som en mask tillsammans med resten av hans blåa kaptensutstyrsel. Han gör några bugningar framför spegeln så att han kommer in i karaktären han spelar, en modig ung man som charmar kvinnor och utmanar döden. Precis som alltid när han viker ihop mig och lägger mig i sin säck säger han till mig, ”Nu är det dags, Ecler”. När han lämnar rummet är han inte längre Victor, han är Kapten Rolla.

      Jag hör jubel, det är mycket folk idag trots att vädret är regnigt och grått. Det blåser kallt genom säcken och jag fryser lite grann, men jag är alldeles för spänd för att tänka så mycket på det. Utan någon större omtanke häller de ut mig ur säcken och brer ut mig över en gräsmatta. Idag har jag turen att hamna med ansiktet upp mot skyn, så jag ser alla människor som samlats. Deras förväntansfulla ansikten, medan Kapten Rolla stolt spatserar runt framför ballongen och värmer upp sin publik. Jag ser två fåglar flyga förbi ovanför. Jag kan inte låta bli att önska mig samma frihet som dem, att kunna flyga vart jag vill. Och sjunga, så som fåglar kan! Det vill jag verkligen kunna! Där har vi en talang att prata om. Kapten Rolla och hans sjungande ballong.

      Plötsligt är det någonting som kittlas och jag förstår att de har börjat blåsa upp mig. Samtidigt som jag blir nervösare ju närmare själva numret vi kommer så är det något jag gillar med att bli större, det är som att människor plötsligt ser mig. Jag vill visa dem hur bra jag är på att stiga mot himmeln, hur graciöst jag försvinner upp mot molnen.

      Nu är jag som störst och jag tar upp massor med plats. Det enda som håller mig från att fara upp mot skyn är repen som Kapten Rolla´s assistenter håller i. Själv har han satt på sig sin fällskärm och tar nu tag i trapetsen. Det har blivit dags och han beordrar sina assistenter att släppa repen, men någonting går fel. En av dem släpper repet mycket senare än de andra och jag hamnar i gungning. Jag hör skräckslagna skrik när jag hastigt far upp mot himmeln och förstår snart att Kapten Rolla har tappat sin fallskärm. Han har inget annat val än att hänga kvar i trapetsen, men för att lugna publiken vinkar han farväl med sin kaptensmössa. De vinkar tillbaks, men ingen ser det jag ser. Victor gråter.

      Vi hänger hjälpöst i luften i flera timmar, vinden verkar vilja styra oss ut mot havet. Det skymmer och gasen de fyllt mig med blir kall. Det blir Victor också och jag är osäker på hur länge han kommer orka hålla fast. Det har blivit natt när varken jag eller han orkar längre och vi sjunker ner i det iskalla vattnet utanför en liten ö. Jag vill skrika på hjälp, men jag är bara en ballong. Jag ser Victors kropp guppa runt i vattnet, han är alldeles för stelfrusen för att kunna hålla sig över ytan. Om jag bara var en fågel, då hade jag tagit honom i mina klor och flugit till en varm plats. Då hade jag sjungit för honom. Men jag är en ballong utan egen vilja eller kraft. Allt jag kan göra är att se på hur han sväljer kallsup efter kallsup. Den stolta Kapten Rolla som för några timmar sen sken i hans ögon försvinner sakta i takt med att hans frusna hjärta slutar slå. Jag kan inte ens gråta, jag är bara en ballong.