Gubben och motorsågen

Vi fick i uppgift att skriva om ett familjeminne eller en historia som finns i släkten. Gärna något roligt, men det var inte tvunget att vi själva upplevt det. Jag har en stor släkt med många orimligt sjuka historier som berättats, om jag hade fått ner alla i bokformat hade omfånget fått Shakespeares Samlade Verk att se lite pyttigt ut. Jag gjorde en litterär och tämligen morbid tolkning av en historia från min kära mors barndom.

      Dessutom skulle vi i texten ”besjäla” ett objekt, dvs skriva om ett dött ting som om det hade liv. Inga problem för mig som är van vid att prata med båda badankor, krukväxter och vilda västar. Vilket objekt jag valde får ni lista ut själva, jag tror inte det blir så svårt ;)

Gubben och motorsågen 

”De var det dummaste jag hört! Inte ska jag åka till sjukhuset för ett litet löjligt sår”, fastställde fars röst. Jag låg på mitt rum och läste när han och mor började argumentera på andra sidan väggen. Det var inte helt ovanligt, men ordet ”sjukhuset” fick mig ändå att dra öronen till mig.

      ”Det är visst inte något litet sår! Nu masar du dig ur sängen, gubbe!” svarade mor tillbaks, ty här var det hon som bestämde över vilka sår som var små och vilka sår som var stora.

      ”Vad är det som har hänt?” ropade jag. Det blev tyst en stund. Jag föreställer mig att de tittade på varandra och väntade på att den andre skulle komma med en förklaring.

      ”Äsch, jag har bara sågat mig lite i benet”, svarade far tillslut.

      ”Lite i benet?” högg mor tillbaks. ”Du har ju blodat ner hela sängen!”

      ”Men för guds skull, fruntimmer, det sitter ju kvar i alla fall!” Han hade den där orubbliga rösten, den han använde när han hade bestämt sig för en sak som troligtvis var spritt språngande åt skogen galen, men som han likt förbannat tänkt stå fast vid. Det stod klart för mig att mor behövde lite hjälp. På skakiga ben reste jag mig från sängen och öppnade dörren ut till hallen. Golvet lyste rött av de blodiga spåren som gick från ytterdörren och bort till fars rum. Jag blev alldeles kall och vågade knappt titta in i rummet. Där inne låg han med benet i vädret, han hade lappat igen såret så gott han kunnat med strumpor och plåster, men med tveksamt resultat. Hans armar låg i kors för att visa hur tramsig han tyckte att mor var. Hon hade också armarna i kors, men det var mest för att hindra eventuella impulser att slå far i huvudet.

      ”Såret är stort nog att smuggla spritflaskor i”, röt hon. Det var ingen överdrift, det var uppskattningsvis tre decimeter långt. Djupet var svårt att avgöra, men han hade lyckats stoppa in åtminstone tre par strumpor i ett försök att stoppa blödningen.

      ”Ge mig inga idéer...”, mumlade far purket.

      ”Men far! Hur har du lyckats med det här?” utropade jag. Han tittade skamset på mig när han insåg att jag stått där en stund.

      ”Det är det där motordrivna otyget”, skällde mor innan han själv ens hunnit öppna munnen. ”Jag har ju sagt hela tiden att den där motorsågen bara kommer bli problem!” Hon fällde ut ett långt och uppläxande finger som hon riktade ut i hallen, på den nerblodade motorsågen som stod vid ytterdörren. Motorsågen tittade skamset tillbaka, som om den ville säga ”förlåt, det var inte meningen”. Det står inte högt på en motorsågs önskelista att nästan såga av benet på sin ägare.

      ”Jag vet väl för bövelen hur en motorsåg fungerar, nu vet jag det till och med ännu bättre! Jag behöver bara ha lite bättre skyddsutrustning i fortsättningen! Låt mig nu sova av mig det här såret istället för att stå här och gapa!” Den stolta skogshuggaren slöt ögonen, nu hade han minsann fått sista ordet, tyckte han. Men icke!

      ”Jävla gubbe till att vara envis! Du ligger fan heller här och förblöder, hör du det?” skrek mor och riktade sitt pekfinger rakt i ansiktet på far som om det vore en laddad revolver. Det var första och enda gången jag hörde min mor svära. Sådant ordbruk fungerade som en enkel resa till helvetet och där var hon inte intresserad av att hamna. Men nu var hon så arg att hon helt tappat besinningen och det var inte far van vid. Snart därefter satt vi i en taxi på väg mot akutmottagningen.

Läkaren ville egentligen att far skulle stanna två nätter, men efter hundraelfte invändningen släppte han hem honom redan dagen efter mot löftet att han skulle bli sängliggande tills såret var läkt. Stygnen kunde lätt gå upp om han rörde sig för mycket nämligen. Och även om han tyckte att det var fullkomligt onödigt fick han lova mor dyrt och heligt att han inte tänkte gå ut i skogen och såga mer trä på några dagar. Tror ni att han höll löftet?