En hel vecka ägnade vi åt deckare och hur de är uppbyggda. Det
känns mer matematiskt och fabricerat än de flesta genres, men ändå
är det något med dem jag tycker mycket om. Kanske är det tanken på
att få berätta om en genomond karaktär med så drabbande motiv att
det vänder sig i magen på en läsare. Mord är kul att skriva om,
så enkelt är det.
Det första vi gjorde var att skriva en inledning, i mitt fall
mördarens monolog. Andra steget var att skriva början på första
scenen, vilket var minst lika roligt som att skriva monologen. Som en
bonus fick vi också snickra ihop ett tänkbart bokomslag och en
baksidestext. Jag tycker resultatet blev ganska gulligt faktiskt. En
vacker dag kanske jag fortsätter på min handborr-beväpnade galning
och den intet ont anande journalisten som egentligen bara ville ha en
bra story.
SOM
EN VISKNING
Imorgon kommer de
hitta din son förvriden av skräck, hängande med armarna i de
romerska ringarna som en Jesussymbol. Han dog för dina synders
skull. Kommer du ihåg de romerska ringarna, Rickard? Du var en
stjärna, så bra att idrottsläraren aldrig såg vad du gjorde mot
mig. Hur du och ditt gäng hissade upp mig mot taket och kastade
basketbollar på mig. Du gjorde så mycket mer, men de romerska
ringarna såg du väl som en verklig bedrift, någonting att berätta
om på skolgården. Om några timmar kommer du sätta skrattet i
halsen och jag hoppas innerligt att du inte dör av det för jag är
långt ifrån klar med dig.
Ingen har brutit
upp dörren, det är vad utredarna kommer se. Med tanke på att det
bara är du och din son som har nyckel till ert hem kommer du få en
hel del att förklara imorgon. Det samma gäller din bil, hur kunde
den hamna på skolans parkering om inte du låste upp den och körde
den dit. Utredarna kommer vara ganska säkra på att du inte var
ensam i bilen, jag har sparat varenda blodfläck. Frågan är om
någon mer än du kommer tro att du har sovit hela natten. Vad som
kommer att förbrylla utredarna är såren innanför örat, den
penetrerade trumhinnan och den söndertrasade hjärnan. De kommer nog
gissa på att du använt en skruvmejsel, men innerst inne kommer de
känna att det är något som inte stämmer. De kommer vara alldeles
för äcklade för att bry sig om detaljerna. De kommer fråga sig
vilket typ av monster du är, Rickard.
Varför ta ut
det här på en pojke jag inte känner, det är inte honom jag är
arg på. Han hade bra betyg i skolan, alla lärarna älskade honom.
Troligtvis hade han samma fantastiska chanser som du att bli nåt
stort, men nu har jag satt punkt för hans liv.
Ljudet
från en förkrossad mor skar genom den svala morgonluften. Inte ens
Albin Gadh kunde med handen på hjärtat säga att han var oberörd,
även om han gjorde så gott han kunde för att se så ut. Han stod
gömd under ett träd, som en gam som väntar på rester. Han var
tyst och observerade allt med anteckningsblock och penna i händerna.
Alla dagens lektioner var inställda och eleverna fick stanna hemma,
ändå var det fullt tumult på skolgården. Fem polisbilar hade
kommit till Hagalidskolan, idrottssalen var avspärrad och det stod
snutar och vaktade i varenda hörn. Ändå hade mamman lyckats ta sig
innanför polistejpen och kämpade som ett panikslaget djur för att
ta sig in i byggnaden också. Hon hade fortfarande pyjamas under
kappan och håret var nyduschat. Vad hon än hade haft för planer
för dagen var de nu bortblåsta i stormen.
För
Albin hade detta redan varit en dålig morgon innan han fick det heta
tipset om kroppen som hittats på en högstadieskola i Örsjö. Han
var självlärd journalist som specialiserat sig på brutala
mordgåtor utan lösning, en egenvald princip han gärna hade
övergett om han varit den typen av man som övergav principer. Det
var inte länge sedan han åkte fem timmar med bil för att titta på
en gran i vildmarken som någon hängt en människa i. När han
tittat färdigt på granen var det fem timmars hemfärd mellan honom
och skrivbordet. Det var aldrig något huvudbry att få en
nyhetsartikel skriven, problemet var att ingen tidning ville
publicera dem. Mest för att de var äckliga men också för att de
verkade osannolika. Fallen Albin skrev om var det aldrig någon mer
än han som hört talas om, det var som om han själv hittat på dem.
Det är så det går till, när fallen är omöjliga tystas de ner
istället. Så förklarade han situationen för nyhetsbyråernas döva
öron, men en vacker dag skulle han få rätt.
Han
log för sig själv, men som vanligt tog det inte lång tid innan
verkligheten gjorde sig påmind. Kvinnan hade börjat skrika på
nytt, hon försökte klösa sig fram genom muren av poliser som
blockerade ingången. Albin förstod henne, men inte skulle hennes
son komma till liv bara för att hon kom in och glodde på honom.
Hennes tjut hade förvisso kunnat väcka de döda, men just nu såg
det mest ut att ge utredarna huvudvärk. Varför hon
överhuvudtaget var på skolan var obegripligt. Förmodligen hade de
dåliga nyheterna gjort henne hysterisk och poliserna hade inte
lyckats hindra henne från att åka hit. Man blir mörkrädd bara av
att tänka på det.
Han
tittade upp i lövverket ovanför huvudet och såg ett äpple. Det
växte bara precis för högt för att nås om han stod på tå.
Snutarna var upptagna med att svepa in den stackars kvinnan i
handdukar, de skulle nog inte märka om han tog ett skutt. Han tog
sats med knäna och hoppade upp mot äpplet. Det hade varit så
smidigt om han bara hade räknat med den tjocka grenen precis bredvid
äpplet. Han såg den inte förrän han satt på marken med handen på
vad som snart skulle vara en bula i pannan. Det regnade löv omkring
honom. Han tittade generat mot idrottssalen, men de hade inte märkt
någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar