Det gröna fingret

Vi hade en alldeles strålande gästföreläsare, Hans Carstensen, som bland annat introducerade oss till att ”våga vara dåliga”, vilket jag tycker verkar vara grunden för allt kreativt arbete. Experimentera, lek och tänk inte så mycket på att det måste bli bra. Av någon konstig anledning verkar det alltid bli som bäst när man bara leker med idéerna utan några tankar på att göra ett perfekt litterärt verk.

     Vi fick inga läxor av Hans, allt gjordes under lektionstid. Vi pratade om protagonister och vad som får oss att vilja följa dem i en bok. Under en övning fick vi en lång lista över ”personlighetsdrag” och situationer att välja från och skriva en inledning som får läsaren att vilja läsa mer. Jag skrev en text som fick både Hans och klassen av gapa och vrida sig av obehag. Kanske blir jag en skräckförfattare trots allt?

Två klick. Sedan var dörren öppen. Jag stack ner mitt fula finger igen. Det var långt och grönt, ett vanligt ämne för mobbning under min uppväxt. Efter att jag kom på hur jag kunde använda det har jag inte tagit åt mig när folk kommit med kommentarer, bara lagt till ännu ett namn på listan över de som ska få smaka på fingret!

     Frans var en äcklig typ uppvuxen med rika föräldrar, det var förvånande att han inte kostat på sig ett bättre lås. Inte för att det hade stoppat mig. Mitt finger kan få upp ALLA lås. Jag stod i hans hall, det var mörkt och jag kunde anta att han låg och sov så här dag. Jag tog fram min omtalade defekt, använde den för att lukta mig fram till vilken sovrumsdörr som tillhörde Frans. Jag smekte väggarna, kände mig fram efter hans dofter. Fingret vibrerade när det kommit till rätt rum, jag öppnade och gick in. Där låg han, äcklet.

     “Fy fan, jävla missfosterfinger!” brukade han håna mig om jag råkade visa mig utan handske. Jag har inte träffat honom sen vi gick ut gymnasiet för tre år sedan, men fingret glömmer aldrig!

     Jag gick fram till hans säng och strök hans kind. Grönt sekret smetade ut över hans ansikte, men han sov djupt. Sen smekte jag hans öra och han suckade djupt av välbefinnande. Då stack jag in fingret i öronöppningen, lät det växa längre och längre in i hörselgången. Han vaknade när jag penetrerade trumhinnan, men då var det för sent. Innan han kunde skrika hade jag känt mig fram till den delen av hjärnan som bestämmer om det ska skrikas eller inte. Jag rörde omkring i substansen och njöt av att se hans ögon rulla runt i panik och hans kropp gjorde krampartade rörelser. Efter en stund slutade Frans röra sig och jag drog tillbaka fingret. Jag torkade av det på hans sängkläder innan jag lämnade rummet.