Vi har haft några lektioner i
reportageskrivande, vilket passar mig alldeles utmärkt! Litterära
tolkningar utav saker som har hänt är ju precis vad jag sysslat med
på min batman-blogg, även om jag tar mig vissa friheter med att
tänja på sanningen där.
Vår första reportageuppgift gick
ut på att beskriva en miljö med ”levande ord”, verb som gav
rörelser till även stilla och döda ting. Som vanligt hade jag
storslagna planer, att glida ner till Nässjö City och dokumentera
den höga stadspulsen. Det skulle bli ett fartfyllt och imponerande
reportage minsann! Anteckningarna verkade väl bra när jag satte mig
på cykeln hem igen, men väl tillbaka på mitt rum lyste
inspirationen med sin frånvaro. De dåliga idéerna avlöste varande
i takt med att jag blev vresigare och vresigare. Det blev inte mycket
sömn heller. En halvtimme innan lektionen skrev jag det här
reportaget:
En bra idé
Han ville inte delta, han orkade inte.
De rutiga skjortorna vältrade sig
över det dammgrå golvet, likt ungdomar som smitit från skolan för
att ligga i solen en varm sommardag. Ett par kaffebruna byxor, som
hade varit finbyxor om de varit upphängda eller åtminstone hopvikta
på en stol, gjorde skjortorna sällskap, men de ville inte veta av
de svettiga strumporna. De låg för sig själva i en vrå i rummet,
de var klädsamhällets underklass, de där man inte pratar om eller
ens tittar på. En färggrann trasmatta tittade fram under all kaos,
en relik från bortglömd, städad tidsera.
I det knappa morgonljuset gick det att
ana ett skrivbord i rummets ena hörn. Det var fullastat med idéer,
några bra och några dåliga. Det som skiljde dem åt var att de
dåliga var hopknycklade till små bollar och utspridda osystematiskt
över skrivbordsytan. Det såg ut att finnas fler dåliga idéer än
bra, endast ett oskrynklat men blygsamt ark uppehöll sig i oredan,
dekorerat med den enda bra textraden författaren verkade ha
åstadkommit. ”NÄ, NU SKITER JAG I DET HÄR. FAN”, stod det
längst upp på pappret. Ett urdrucket whiskyglas och en halvtom påse
chips trängdes bredvid skrivbordslampan och en uttorkad krukväxt.
Rullgardinen var nerrullad och tänkte
så förbli ett tag framöver. Solens strålar bultade på fönstret,
försökte ta sig in. Det var upplysningens tid, men han ville stanna
i sin mörka tillvaro. Fågelsång och glada röster hördes utanför
och lite längre därifrån brummade motorvägen enligt sedvanlig
rutin. Väckarklockan vrålade om ny dag och nya möjligheter, men
för åttonde gången på två timmar beslöt han sig för att han
inte ville delta och tryckte på snoozeknappen. Det fanns planer från
början, redan vid sex hade klockan ringt första gången. Nu var den
nästan åtta och planerna hade fallerat. I korridoren utanför hans
dörr slöjdade någon flitigt på duschen, i säkert en halvtimme
spolades vatten. Steg i trappan, liv och rörelse. Det enda ljudet
som kom ifrån hans rum var det där larmet. Luften var kall och
ogästvänlig, en beskrivning som passade utmärkt även på mannen
under täcket. Larmet ljöd en nionde gång och den bleka handen
sökte sig ut ur det varma täcket och mot mobiltelefonen. Den här
gången valde han att delta. Han steg upp och skrev ett reportage om
sig själv och sitt rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar