Kyssen

Vi åkte till Eksjö (30 min från Nässjö), en stad med gamla hus av trä och och kullerstenstäckta gator. Jag tyckte det påminde om Österlen, mysigt och långsamt. Det var nåt slags studiebesök med själva staden och livet i den som fokus. Av en ren händelse var det en stor marknad just den här dagen och torget vibrerade av liv. Uppgiften var att leta upp en person på stan, förfölja hen i ca 20 minuter och skriva ner allt om personens utseende, rörelser, händelser etc. och utifrån våra observationer skapa en karaktär och en historia om/med hen. Titeln skulle vara ”Kyssen”, resten var upp till oss. En övning i stalkning och empati, kan man säga.

      På sätt och vis är detta en av mina mer personliga texter då jag smugit in bitar av min far i min karaktärs skojfriska personlighet och skruvat upp den till galna nivåer. (OBS: Historien i sig har inget som helst med honom att göra!) Det resulterade i en tragikomisk text som jag tror att jag kommer utveckla till en längre historia i framtiden.

Kyssen av Axel Isakzon

Det man inte kan skämta om förtjänar sällan att tas på allvar, men det man inte kan ta på allvar ska man inte heller skämta om. De orden levde hon efter, bortsett från sista raden, den la jag till själv när jag stod framför hennes gravsten. Det där med empati förstod tanten aldrig. Hade hon inte varit död hade hon flamsat bort det med sitt hemska kärringaskratt eller valt ett annat samtalsämne. Fördelen med hur saker var nu, tänkte jag för mig själv där jag stod i ösregnet med en lilja att lägga på graven, var att hon inte kunde säga emot längre. Jag försökte skratta, det hade hon velat att jag gjorde, men istället grät jag. Jag slog vad om att hon själv låg där under buketter, gravljus och jord, och skrattade åt mig. Vidriga människa, jag älskade henne så förbannat.

Ironiskt nog var det på just en begravning jag träffade henne. Redan vid första anblicken var jag fascinerad, hon var nämligen den enda av de sörjande som inte såg ut att sörja alls. Hennes äggformade kropp var klädd i en rosa joggingjacka, röda golfbyxor och gummistövlar med blommigt mönster. Hon stack minst sagt ut ur mängden av svarta klänningar och kostymer. Jag roades av att se hur de andra i sorgetåget kvävde impulserna att rycka ifrån henne den fula konsumkassen som hon envist släpade på. Hon var sminkad på ett sätt som förde tankarna till pilska påfågelhannar och som garnering på en redan på tok för söt tårta log hon brett och vitt mot alla hon fick ögonkontakt med. Jag fann det hela hysteriskt roligt tills jag fick veta att det var hennes gubbe som låg i kistan.

     Efter begravningen kunde jag inte sluta tänka på henne. Hur hon stod ovanför graven och vände ut och in på konsumkassen. Det visade sig att den var full av rosor. Hon fällde inte en enda tår, ett enkelt ”adjö då!” var allt han fick, sen gick hon ifrån gravplatsen innan någon han säga så mycket som ”Gud, vår fader...”

      Hennes man, Börje, hade jag träffat många gånger förut. Vi brukade spela bridge tillsammans på dagcentralen, men hon var aldrig med. Han pratade aldrig om henne, jag visste inte att han var gift. Hur en torr gammal skinnbit som han kunde vara tillsammans med en sån som henne övergick mitt förstånd, men det gjorde henne bara ännu mer spännande i mina ögon. Jag var själv änka sen några år tillbaka. Män var aldrig min stil egentligen, jag klagade inte när jag blev ensamstående, även om jag hade vett nog att snyfta lite när de jordfäste min gubbe. Det var först efter Börjes begravning som jag började känna mig ensam och bestämde mig för att söka upp hans fru. Vi var båda änkor, vi borde ha någonting att prata om, tänkte jag.

      Börje hade berättat vilken ände av stan han bodde, därifrån fick jag hitta på egen hand. Det visade sig vara inte allt för svårt, det var den enda tomten som var dekorerad med fem skeva plastflamingos, ett illgrönt fågelbad och julbelysning på taket trots att det var mitt i sommaren. Mitt gamla hjärta slog på ett sätt det inte gjort på många år, jag hade nästan glömt hur det kändes att vara nervös. Planen var att gå fram till dörren, knacka och presentera mig och berätta att jag precis som hon förlorat någon jag länge levt med. En bra plan som gick i stöpet innan jag ens hunnit sätta käppen innanför grinden. Dörren slogs upp och där stod hon i bara nattlinnet.

     ”Det är ju du! Du som stirrade på mig under Börjes begravning! Vad gör du här?” ropade hon som om hon försökte få husen runt om att rasa. Jag rodnade och försökte fästa blicken på något på marken istället för att titta rakt på henne. Jag bestämde att vad jag än skulle säga härnäst så skulle jag säga det till en av de fåniga dekorationsfåglarna.

     ”Jag skulle bara vilja prata lite ...” var allt som kom ur min mun. Jag såg i ögonvrån hur hennes grannar stod i sina fönster och observerade scenariot.

     ”Vadå, är du lessen, eller? Jamen kom in då! Jag har både sherry, öl och kaffe om du vill!” Hon väntade inte på att jag skulle bekräfta hennes inbjudan, hon vankade tillbaka in och lämnade dörren öppen. ”Lyssnar du på country” frågade dörröppningen med hennes raspiga tantröst.

     ”Nej, helst int...” Längre hann jag inte förrän just denna gräsliga musik dånade ut genom husets samtliga öppningar.

     ”Åh, det är underbar musik! Kom så pratar vi om döden, det blir kul!” ropade hon som svar.

     Det var en udda första träff, men det var så jag såg det. Hon var en burdus människa, många gånger övervägde jag att helt sonika resa mig från köksstolen och bara lämna henne och hennes okänsliga lustigheter, men det var något i hennes oslipade sätt som attraherade mig och jag satt som fastnålad i stolen. Studerade de elaka skrattrynkorna som ständigt arbetade i hennes ansikte när hon pratade om Börje, eller hur hon ryckte på axlarna när jag tyckte att det var lite för snart inpå begravningen för att skoja om hur inkontinent gubben var.

     Det blev aldrig uttalat, men nog fanns det något mellan oss, ett visst sätt vi tittade på varandra. Så här på ålderns höst är det nog inte många som förväntar sig att hitta kärleken på nytt. Två år hade gått och vi stod vid den lilla sjön i stadsparken, precis som vi fått för vana att göra. Jag pratade om livet och hon pekade och skrattade åt alla som gick förbi. Just idag tyckte jag att hon var extra irriterande och frågade varför det var så svårt för henne att ta något på allvar.

     ”Farsan sa alltid att det man inte kan skämta om förtjänar sällan att tas på allvar”, svarade hon och visst låg det någonting i det, men vad betydde det egentligen?

     ”Skulle du skratta om jag sa att jag älskar dig?” frågade jag. Först blev hon helt tyst, sen såg hon på mig på ett sätt hon aldrig gjort förut och närmade sig mig.

     ”Slut ögonen”. Det pirrade till i hjärtat, jag kände hur hennes kropp stod intill min. Hon andades lugnt, hennes andetag slog som lätta luftvågor mot mitt ansikte. Rent instinktivt prutade jag med läpparna och jag blev svag i knäna. Då pressade hon in en stor prilla lössnus i munnen på mig och jag hann knappt förstå vad som hade hänt förrän jag stod och spottade i marken och hon garvade så hon nästan kissade på sig. Det var det närmsta kyss vi någonsin kom.

Vi fick fem år tillsammans innan hon dog lunginflammation. Jag har aldrig sett henne så ynklig, ändå envisades hon med att hon inte ville ha hjälp med någonting. Hon vankade omkring i sin fula joggingjacka och när hon såg att jag tittade bekymrat på henne frågade hon bara om jag var full och såg en rosa elefant. Hon somnade in en tidig novembermorgon med sin hand i min. Tårarna rann ner för mina kinder så som de gjort så många gånger under min tid med henne. Det var en omöjlig kärlek, en hon inte ville ta på allvar. Ändå älskade jag henne så förbannat. Hon sa det aldrig till mig, men jag tror hon älskade mig tillbaks.