Livet som författarstudent på
Sörängens Folkhögskola är tufft. Det är ett ständigt
presterande med inlämningsuppgifter som ska bli så bra som möjligt
och idéerna som aldrig kommer förrän det bara är en halvtimme
kvar till redovisning. Med det sagt har jag aldrig haft så roligt
som jag haft de senaste veckorna. Som butiksarbetare har jag alltid
försökt hålla mig så nära sanningen som möjligt:
”Är den här nyttig?” frågar en
kund och pekar på en kexchoklad.
”Jadå, mycket”, svarar jag och
ler på det där sättet bara en ultraärlig dörrförsäljare gör.
Som författarstudent däremot får jag ljuga
hur mycket jag vill, det är faktiskt att föredra om historien blir
bättre. Jag har ljugit ihop så många historier nu att jag knappt hunnit med att skriva på min blogg, Batmans Badkar. Många har
frågat var mina historier om Nattens Väktare tagit vägen, om det
är så att jag inte skriver så mycket längre. Inget kunde vara
längre från sanningen.
Den här nya bloggen hade jag tänkt
skulle fungera som ett bevis för att jag aldrig skrivit så mycket
som jag gör nu.
Giraffdrömmar tillägnar de som
är nyfikna på hur det går för mig i skolan. Här kommer jag lägga upp alla de texter jag producerar. Jag har bara rättat
lite stavfel eller bytt ut nått ord här och där, annars är de
precis som när jag lät klassen läsa igenom dem. Det innebär att
en del av texterna gör mig stolt, kanske till och med nöjd, medan
andra snarare ska betraktas som renoveringsobjekt. Utrymme för rätt
så mycket förbättring, för att säga det milt.
Så här har ni det, texter jag skrivit
mitt i natten i mitt rum på Sörängens Folkhögskola, i sällskap
av min giraff Juanita som står i fönstret, blickar ut i skogen och
drömmer.
Som bonus: Här är en bild på mig och Juanita som min fantastiska fotografkompis Rebecka Wandt tog till ett skolarbete. Visst syns det hur bra vi har det? Järnspikars va avundssjuka ni är nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar