Victoria
Benedictsson (känd under pseudonymen Ernst Ahlgren) har skrivit ett
verk som heter Tvist. Vi fick läsa inledningen till novellen och
sedan skriva en egen fortsättning. Det vi hade att tänka på var
språket i historien, försöka få vår del att låta tidsenlig. Det
var en svår uppgift, men jag blev stolt över resultatet. För att
få något slags sammanhang till min text rekommenderar jag att ni
först läser inledningen vi i klassen fick läsa:
De hade varit skilda
två hela månader, och för första gången under sitt treåriga
äktenskap. De hade i sina brev kommit överens om, att hon icke
skulle komma ned till tåget för att möta honom, ty det var dem
emot att främmande ögon skulle betrakta deras första
sammanträffande. Nu var det ju alldeles som att vara nyförlovade
igen; de hade tusen små barnsliga påhitt, tusen små hemliga
trollkonster, för att riktigt raffinera sin förälskelse. Så
skulle hon då icke gå ned till tåget. Nej. Och ”lillen” var
skickad hem till mormor; han skulle icke få komma hem förrän efter
middagen. De första timmarna ville hon icke ens dela med sig åt
lillen; de skulle vara endast hennes. Och den lilla våningen stod
fin, mjuk och varm som ett dunklätt fågelrede. Hon hade ordnat allt
med små skickliga händer, hon hade provat och avpassat 168 169
allt. Det kunde aldrig vara vackrare! Det lilla matrummet med sina
skulpterade möbler, sina dyrbara skåp, sina bronsfat på väggarna,
strå- lade i full belysning. Ljuset föll ned på gnistrande glas;
på vitaste damast; på nyputsat silver, än mattvits i färgen, än
lysande blankt; på frukter i högfotad majolikaskål; på
vinkaraffen med dess skarpa facetter, som glänste likt ädla stenar.
Och i salongen med dess dess mjuka självsvåld, dess dubbla mattor,
dess kringbonade lyx av varma tyger, långhåriga djurfällar,
japanska parasollen, tavlor, stafflier och miniayrskulpturer, — ja,
i salongen en rödaktigt varm dager, som dämpad simmade fram ur två
konstgjorda blomkalkar, till hälften dolda bakom en grupp av
storbladiga växter; en ljum, ren luft, genomandad av en
hemlighetsfull doft, en atmosfär som gjord för viskningar och smek;
och så tunga draperier, liksom sömndruckna ögonlock. I fruns
sängkammare var det mörkt; endast en lång ljusstrimma fåll skrätt
dit in och försvann i dunklet. Hon stod i matrummet och väntade,
med ögonen fästa på pendylen. Nu kunde han komma, nu borde han
komma, nu tyckte hon att han redan skulle varit där. Hon stod stilla
med händerna stödda mot en stolrygg, vänd emot tamburdörren och
spänt lyssnande efter ringklockans slag; pigorna hade fatt
befallning att icke öppna. Var hon vacker? Nej, kanske inte. Det var
ett sydländskt utseende: en låg panna; en böjd, liksom tillplattad
näsa; en stor mun med röda läppar, liknande bär, och vita tänder,
vilka glänste fram som en smal strimma var gång munnen halvöppnade
sig med en lindrig krökning. Under det tjocka, klippta pannhåret
glänste ett par blankbruna ögon, i vilka hela ansiktets liv tycktes
koncentrera sig, ett par långsträckta, kupiga semitögon med svarta
svängda ögonhår, som skuggade framåt över blicken, och som
emellanåt sopade till ett tag, liksom för att göra dessa bruna
ögon ännu blankare. Hon stod alldeles orörlig, men hela hennes
varelse tycktes sträcka sig mot dörren därborta. Den stora spegeln
mellan fönstren återkastade hennes bild, men hon såg ej dit ens.
Det var en fin, stram växt, på en gång fyllig och fast; en fin,
kraftig spänstighet, som uppenbarade sig till och med nu, då hon
stod stilla. Plötsligt höjde hon 170 171 huvudet och näsborrarna
vidgade sig. Det hade hörts ett ljud så omärkligt, att knappt en
katt på rov skulle givit akt på det. Men det närmade sig, det var
steg i trappan. Klang ... där ljöd klockan!
HÄR börjar min
del av historien:
Klang … där ljöd
klockan! Hon blev torr i munnen och det spröda hjärtat innanför
hennes bröst slutade slå för en stund. Hallen som ledde fram till
dörren tycktes plötsligt oändligt lång, som en ocean av mörkt
furugolv. Hon ville rusa fram till dörren, öppna den med ett ryck
och kasta sig i sin älskades armar, men hennes ben förmådde icke
röra sig från matrumsmattan. En obehaglig känsla spred sig genom
hennes kropp som en rysning, någonting var fel men hon visste icke
vad. Hon fick ta stöd mot det robusta matbordet för att ej falla
omkull medan hon såg hjälplöst mot ingången. Där utanför stod
han, mannen hon var gift med och saknat så länge, ändå var hon
icke i stånd att gå fram till dörren och slå upp den. Det var som
om lyckan förtagits henne, lämnat henne med en orkeslöshet som av
någon anledning var henne familjär. Det var någonting hon hade
glömt.
Klang! Klockan
ringde igen. Hon såg hur Elsa, hushållets yngsta och således mest
otåliga piga, gick ut ur köket och mot dörren för att trotsa
ordern att icke öppna den. Hon slöt ögonen, förberedde sig för
att förlora både kontroll över situationen och medvetandet. Hon
försökte andas lugnare, försökte resa sig från matbordet,
försökte hitta ett trovärdigt leende.
”Men hej Lillen!
Är du hemma redan?” ljöd Elsas röst från hallen. Små fötter
sopade väluppfostrat av sig smuts och grus på dörrmattan och hon
andades ut. Det var nästan som en lättnad att det var Lillen som
kom, varför visste hon ej. Hon rätade på sig, log så där milt
som bara hon kunde och gick ut för att möta sin son. I hallen såg
hon att det stod en främmande man i dörröppningen med en lång
svart rock och en hög hatt. Ansiktet var vitt och hade ett bistert
uttryck. Lillen var precis lika prydlig som när han steg på droskan
mot mormors hem, men han var röd runt ögonen och fick icke fram ett
ord ens när han såg sin mor.
”Linnea
Erlandsson?”, frågade mannen med en myndig röst. Hon kände med
ens att hon tyckte illa om den här mannen, att han snart skulle
göra henne mycket ledsen.
”Ja? Vad är det
som har hänt? Har sonen min varit stygg?”
”Det är min
plikt att förmedla dessa tråkiga nyheter”, fortsatte han på ett
sätt som fick henne att frysa, som om någon öppnat ett fönster
och en iskall vind tagit sig in. Han dröjde en sekund innan han
avslutade det han skulle säga ”Er mor, Maria Lilja, har avlidit.”
”Jag förstår
inte”
”En plötslig
hjärtattack ryckte bort henne. Det fanns inget vi kunde göra, hon
var död redan när vi kom till platsen. Jag beklagar djupast” Hans
ord hängde i luften som en tjock dimma som icke ville lätta, hon
kunde ej förstå vad det betydde, allt kändes så overkligt. Elsa
och Lillen började gråta och hon kände en stor klump växa i
halsen. Evy och Stina, de två andra pigorna, kom ut ur köket och
ledde dem till salongen där de fick sätta sig i soffan.
”Jag
rekommenderar att ni stannar här en stund och samlar ihop er innan
ni åker till sjukhuset och tar farväl. Var är din man, Gustaf?”
frågade mannen.
”Gustaf borde
vara här när som helst. Han har varit på resa”, svarade
hon.
”Jag lämnar er ifred nu”, svarade han och Evy visade honom till
dörren medan Stina gick ut till köket för att koka en kanna
vatten. Från soffan såg Linnea matrummet som var prydligt och
förberett för att ta emot sin älskade. Istället hade hon tagit
emot döden själv. Lillen låg med huvudet i hennes knä och hon
smekte hans hår med en skakig hand. Hennes mor var gammal men fullt
frisk, de hade senast igår träffats över en kopp te. Hon var en
hjärtlig människa och gladde sig så åt sin dotter när hon
berättade att hennes älskade Gustaf skulle komma hem. Hon kunde
fortfarande se sin mors glada ansikte framför sig, så fullt av liv.
Att åka till sjukhuset och se henne ligga livlös på en säng var
otänkbart. Nu kom tårarna. Hon kunde icke vara död.
Det var långt in på natten när hon vaknade med ett ryck. Lillen
låg i hennes knä och sov, hon var fortfarande blöt av hans tårar.
Det var mörkt i rummet men hon hade fortfarande sina finkläder på
sig. Ett kraftigt bultande hördes från hallen och hon reste sig
försiktigt ur soffan för att undvika att väcka Lillen. Det lät
som stridstrummor, högt och aggressivt, och hon skyndade sig till
dörren för att se vem det var som förde ett sådant liv så här
sent. När hon låste upp for dörren upp av sig själv och in i
hallen snubblade Gustaf utan att ta av sig vare sig ytterrock eller
skor.
”Det var väldans vilken tid det skulle ta att öppna en sablar
dörr, jag har stått här i en halv evighet och knackat! Har ni
tappat hörseln, kvinna?” Han lämnade en frän doft av rakvatten
och sprit i luften när han marscherade in i matsalen.
”Gustaf!” utropade hon förtvivlat och följde efter honom.
”Satan vad mörkt du har det här! Det är ju första gången på
två månader vi ses, det måste vi ju fira! För bövelen!”
svamlade han och trillade omkring bland möblerna som ett skadskjutet
djur. En vas slog i golvet med en öronbedövande krasch, men det
bekom honom ej det minsta.
”Vad tar du dig till, Gustaf? Varför är du så sen?”
”Jag är aldrig sen! Det är du som är tidig, fruntimmer!”
ropade han bestämt och välte en stol när han stegade mot
spritskåpet som stod i ett hörn av rummet. Han ryckte upp luckorna
och stannade upp när han såg att det var tomt.
”Vi slängde alla rusningsmedel innan du åkte! Kommer du inte
ihåg?” Han sjönk ihop framför skåpet, tittade skamset på de
tomma hyllorna. ”Det här skulle ju bli en nystart för oss.” Hon
kände att hon började gråta igen och satte sig på en stol vid
matbordet.
”Förlåt mig, Linnea” sa han utan att titta på henne. En spänd
stillhet infann sig, ett uppehåll i stormen. Klumpen i hennes hals
var tillbaka och hon kunde knappt andas.
”Min mor är död”, viskade hon, men Gustaf hade somnat. Inget
var förändrat.
För den som är nyfiken på hur originalet slutade:
http://www.las-en-bok.com/folkliv.pdf
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar