Hannah Svenssons Kvartett

Vår lärare Sigge är rutinerad jazzpianist, det var bara en tidsfråga innan vi fick i uppgift att gå på jazzkonsert och skriva en recension. Musikrecensioner har jag skrivit förut, vilket kanske gjorde mig mer nervös än vanligt just för att jag "borde ju kunna det här". Dessutom hade jag aldrig hört talas om Hannah Svensson tidigare.

    Jag fick veta senare att Sigge läst upp våra recensioner för Hannah Svensson och hennes band. De hade särskiljt uppskattat delen i min text där jag berättar om musikernas olika uppgifter i bandet, hur de fungerar som grupp. 

Hannah Svenssons Kvartett

I Nässjö ska allting vara lagom. Lagom kul. Lagom vackert. Och om något ska gunga så är det tågvagnar, inget annat. Hannah Svensson och hennes jazzband verkar ha missat detta. Inte ens den torra presentationen av bandet, som snarare handlar om vädret och att skrapa vindrutor, tyckts kunna stoppa kvartetten från att sätta Pigalles stela konsertlokal i trans.

Vi bjuds på en blandning av jazzstandards från genrens stora sångerskor, Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Eva Cassidy för att nämna några. Musiken håller gärna ett högt tempo under låtar som ”Is you is or is you aint my baby” och ”Lover come back to me”. En jazzentusiast bredvid mig säger ”Den där pianisten är ett jävla svin” för att uttrycka sin beundran till Filip Ekestubbes fingrar som både skapar och dansar över pianot. I de långsammare låtarna tittar den store berättaren i Hannah Svensson fram, under låtar som ”Jag vet en dejlig rosa” och Joni Mitchells ”Both sides now”. Med eftertanke och respekt för texterna berättar hon om slott av glass i himlen. En av kvällens höjdpunkter är Michel Legrands vackra ”What are you doing the rest of your life?” Pianot spelas som en harpa, tonerna droppar ner som regn över en förtrollad publik. Ett kort bassolo som påminner om snyftningar. Hela arrangemanget står till tjänst för Hannah Svensson när hon sjunger, eller snarare längtar efter den stora kärleken.

Bandet består av rutinerade underhållare, det är riktigt roligt att se hur de leker med varandra och publiken. Hannah Svensson bemästrar scenen med till synes små medel, små gester och dansar hon så gör hon det med fötterna i golvet. Hon är en samlad kraft som låter sin unika röst tala för sig. Filip Ekestubbe har ett lekfullt och passionerat sätt, hans små glädjeskutt på pianopallen avslöjar att han njuter minst lika mycket som vi i publiken. Ibland när han drar igång undrar man nästan varför golf klassas som sport om inte jazz gör det. När han är extra nöjd med något han spelat sänder han en blick mot trumsetet. Där sitter Calle Rasmusson som har fått det spännande jobbet att hålla ihop bandets många karaktärer. Han bevakar sina bandkamrater som generalen bevakar ett slagfält, driver på och låter musiken blomma ut, stramar åt och skapar ett dynamisk låtarrangemang. Niklas Fernqvist håller i basen och får under kvällen många tillfällen att skina, både i solon och i arrangemang där bara Hannah Svensson och basen hörs. Att se dessa fyra snillen ihop gör det uppenbart att jazz egentligen är en musikalisk typ av kommunikation.

Det är bara i pauserna mellan låtarna som publiken blir påminda om att vi faktiskt inte sitter på en dimmig pub i New York. Detta är ett småländskt jazzunder, vi sitter i lilla grå Nässjö som för en kväll blir något spektakulärt!