En mysig poesiform är så kallade Tingdikter. Poeten väljer ett ting, det kan vara allt från ett gruskorn till en elefant, och skriver sedan en dikt om tinget. Beskriver det på ett finurligt sätt eller ger tinget en personlighet. Själv valde jag tre saker att skriva om; en mikrofon, ett par högklackade skor och en brun ring på bordet. Ingen storslagen poesi, men mycket tillfredsställande att skriva. Kul framför allt.
Talare utan röst
Du stackars sate
Vilken livsuppgift du fått
I din långsmala siluett
ser du nästan ut som ett mordvapen
Det är du också
Dräpande politiska poänger
och skadlig humor
Men har du själv någon makt?
Du har inga armar att försvara dig med
inga ben att fly med
Du har ett huvud
men ingen egen röst
Du har bara andras
och det kan vara vem som helst
Du får inte välja
Du är de svulstiga vetarnas stafettpinne
Från ett spottande ansikte
till nästa med dålig andedräkt
Du slavar för talarna
Men jag tyckte mig se dig le
när dina batterier tog slut
och du med framgång
stoppat föredraget
Social balans
Som en stylta
som inte lockar applåder
Som ett självklart tillbehör
i den fina tillställningen.
En konst som tas för givet
Klacken sjunger en vrickad sång i salen
Lägger sig platt på golvet
med akrobaten störtande
Den sociala balansen
blev ett fiasko
En lindansare utan lina
har fallit
Den bruna ringen
En markering:
Här behövs en disktrasa!
En minnesplats
för en forna fikastund
En symbol
för en ostädad vardag
eller
en trivsam morgonrutin
beroende på vem du frågar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar