Bävern och träskmobilen

Efter att ha läst två kapitel ur Piratens "Bombi Bitt och jag" fick vi i uppgift att leta i våra minnen efter något barndomsäventyr och göra en historia utifrån det. Dessutom uppmuntrades vi att krydda texten med "mörk humor", på samma vis som Piraten gjorde. 

    Jag är uppvuxen på Bondevägen, en gata där man förr i tiden (och fortfarande till viss del) placerade alkoholister, knarkare och psykopater tillsammans med barnfamiljer som till körde med "fri uppfostran". Kort sagt, jag är uppvuxen bland korkade ligister som pratade med knytnävarna. Just därför hoppas jag att mina kära grannkompisar inte läser det här, för då kanske jag åker på stryk, som på den gamla goda tiden. Men vad gör man inte för konsten? Det är som gjort för att skrivas om. Min lärare skrattade gott när han läste och sa åt mig att jag måste fortsätta på det här konceptet. 

    Jag har döpt om alla i historien för att de inte ska känna igen sig och ge mig stryk. Dessutom gav det mig självförtroende nog att överdriva alla händelser så mycket det gick. Den är baserad på en verklig historia, men bara vartannat ord är sant.

Bävern och träskmobilen

Jag var tio meter från himlen. Mina fingrar snuddade nästan vid molnen. Äventyrets vindar blåste genom håret när jag kittlade ett flygplan på magen. Idag skulle jag verkligen komma dit upp. Lämna Dalbys förortsidyll bakom mig. Alla vackra villor, syrenbuskarna, parkområdena och Nordens äldsta stenkyrka. Framförallt skulle jag lämna Bondevägen, Dalbys höghusområde. Här doftade inte av syren och kanelbullar. Här trängde lukten av alkohol, kiss och konstgödsel in genom fönstren man aldrig skulle drömma om att öppna. Det brydde sig inte Bondevägens byggnader om, de hade nämligen inget luktsinne. Stolt reste sig trevåningshusen mot skyn, som gigantiska sockerbitar av rött tegel med grönt plåttak. Högre hus fanns bara i Malmö och New York. Men allt detta skulle jag lämna bakom mig, om jag bara fick upp tillräckligt mycket fart på gungan.

På den tiden krävdes det inte någon exakt vetenskap för att ta sig till himlen. Allt som behövdes var en bra farkost; en skateboard med två hjul. Sen gårdagens misslyckande hade jag upprustat den med vingar av kartong. Dessa hade jag tejpat fast på brädans sidor, tillräckligt symmetriskt i mitt tycke. Vid fronten hade Tore, min lillebror, knutit fast ett snöre så att jag skulle kunna styra bättre. Dessutom hade jag fickan full med kexchoklad, om jag skulle bli hungrig. Allt pekade på en lyckad färd.

Farkosten placerade jag på gungan som fungerade som startmotor. Jag satte mig i mitt fordon och började gunga för att uppnå högsta möjliga hastighet. Tore stod bredvid gungställningen och grät. Han skulle sakna mig när jag inte längre bodde hemma. Jag lovade att vinka ner till honom när jag hade tid och skicka ett vykort.

När gungan var på sin högsta punkt släppte jag taget och flög. Nästan två meter rakt neråt. Ner i förödmjukelsens pöl av lera, grus och regnvatten.

”Albert! Hur gick det?” ropade Tore.

”Jaja, jag lever.”

”Behöver du hjälp?”

”Nej, stanna där du är och håll käften! Jag är deprimerad!”

Jag låg kvar i gyttjepölen tills gungan slutat fara omkring ovanför mitt huvud. Jag tänkte att om jag bara hade lite tålamod skulle jag nog svälta ihjäl. Medan jag låg där och spottade ut gruskorn hörde jag ljudet av en cykel som knastrade längs vägen bredvid lekplatsen. En pojke i min ålder. Blå gympaskor, blå jeans, blå jacka och en blond lugg utstickande från en rosa och gul cykelhjälm som nästan var större än honom själv. Förutom hjälmen hade han skydd på knäna, armbågarna och handlederna. Han såg ut som en plastriddare där han kom cyklande på sin trehjuling. Han log brett och blottade två omfångsrika framtänder. Om han lutat sig över styret, hade de fungerat utmärkt som stänkskärm. Han stannade invid lekplatsen.

”Hej! Jag heter Balthazarrrr”, sa han och såg till att jag inte missade r:et på slutet. Han log fånigt mot mig, som om han var ett irriterande skämt och desperat ville bli skrattad åt. Framtänderna stack ut ur hans mun även när den var stängd. Visste han inte att människorna på den här gatan gärna gjorde folk till åtlöje? Han behövde inte sköta allt åtlöjandet på egen hand.

”Jag heter Albert”, sa jag och reste mig ur min pöl med farkosten under armen.

Resten av samtalet handlade om hans cykel och de nya dyra kläderna han hade på sig. Dessutom hade han en helikopterplatta på taket och hans mamma var FBI-agent. Jojo, så var det! Honom gick det inte att mäta sig med.

”BALTHAZAR!” ropade en kvinna från balkongen ovanför oss.

”Ja, mor?” svarade han och tittade ner i marken.

”Vem är det du pratar med?”

”Bara Albert!”

”Retar han dig?”

”Nej, inte än, mor!”

”Tänkt på att inte lorta ner dina nya kläder! De var skitdyra! De pengarna hade jag kunnat lägga på vin!” ropade hon och slängde igen balkongdörren.

Han såg plötsligt ut som sju svåra år, trots att han inte kunde vara mycket äldre än åtta.

”Du Balthazar”, sa jag, ”Ska vi gå hem till mig?”

”Jag får inte gå så långt.”

”Jag bor bara två hus bort.”

När Balthazar väl fått lov av sin mamma gick vi hem till mig. Med jämna mellanrum tittade han sig över axeln. Hon stod på balkongen med en kikare och såg allt hennes lille son gjorde. Han vågade absolut inte följa med in till mig, men jag fick gärna känna på hans cykelstyre om jag ville. När vi stått utanför mig några minuter tröttnade hans mamma och gick in.

Det var nu områdets inofficiella överhuvud gjorde entré med en öronbedövande rap. Benny, killen med det muskulösa övertaget och därför också det intellektuella. Han var två år äldre än jag och kunde kissa i kors på egen hand, hade hånglat med tjugosju brudar, och hade en femtonväxlad cykel. Hos de vuxna blev han aldrig populär, men vi barn såg honom som en förebild. Han var ordentlig på sitt sätt. Tände han eld på en papperskorg såg han till att inget runt om kunde fatta eld. Klippte han till ett av grannbarnen försäkrade han sig om att det fanns en vuxen i närheten som kunde trösta. Dessutom kunde han trolla.

”Albert, titta här!”

Han rotade i ena byxfickan och drog upp sin snopp.

”Wow, hur gjorde du det där?” utropade Balthazar och började leta i sin ficka.

”Ska du skita i! Vem är du förresten?”

”Jag heter Balthazarrrrrrr!” sa han och lät r:en rulla genom gluggen i framtänderna.

”Och ful som stryk är du! Som en bäver!”

Jag tyckte synd om Balthazar, men jag kunde inte låta bli att skratta. Han såg faktiskt precis ut som en bäver.

”Här är det jag som bestämmer enligt demografisk ordning! Bävern heter du!”

Balthazar tittade efter sin mamma, men hon stod inte på balkongen. Så fick Benny syn på farkosten jag hade under armen.

 ”Men det där är ju min skateboard!” utropade han glatt.

”Den har pappa köpt till mig!” protesterade jag. Det hindrade inte gårdsgangstern från att knycka åt sig brädan.

”Ja, och nu är den min”, sa han och visade en knytnäve. ”Den har bara två hjul! Det blir en utmärkt träskomobil!”

”Vad för något?”

”Det får du snart se! Bävern! Gå och hämta en kartong i sophuset!”

”Jag får inte vara i sophuset för mor!” sa Balthazar. ”Då kan jag bli smutsig!”

”Vem tror du slår hårdast? Jag eller din jävla mamma?”

Utanför mitt hem fanns en stor gräsmatta som inte sög upp vatten så bra. Om det regnade en hel dag tog det en hel vecka innan vattnet var borta. Detta var vad Benny kallade för träsk. När Balthazar hittat en tillräckligt stor låda för att sitta i, fäste vi den på brädan. Så var träskmobilen född. Benny satte sig i lådan och Balthazar fick finna sig i att vara motor. Det innebar att traska runt i vatten upp till vaderna och dra träskmobilen i snöret, fram och tillbaka, tills Benny tröttnat på leken. Balthazars nya och dyra jeans verkade ha en betydligt bättre uppsugningsförmåga än gräsmattan. Byxbenen var bruna när träskmobilen plötsligt stannade.

”Dra!” skrek Benny ursinnigt.

”Det går inte! Den har fastnat!”

”BENNY! DET ÄR MAT!” ropade Maja, Bennys storasyster, från en balkong.

”JAJA!” ropade Benny tillbaka. ”Tur för dig att jag ska gå nu, Bäver.”

Han gav Balthazar en rejäl knuff så han föll ner i gyttjebadet. Jag hjälpte honom upp när Benny gått därifrån. Han började storgråta när han såg att hans kläder var helt täckta i lera. Han bölade så att ett grässtrå som fastnat mellan hans framtänder fladdrade som en vimpel i ljudvågorna. Jag följde honom bara upp till vägen, sen började det regna och jag vände hemåt igen.

”BALTHAZAR! DIN JÄVLA IDIOT, SE HUR DU SER UT!” hörde jag hans mamma skrika från andra sidan gatan.

Efter middagen skickade mina föräldrar ut mig för att hämta Tore. Han stod kvar på samma plats som förut och åt snorkråkor.

”Bävern hade sönder träskmobilen!” informerade jag min bror.

”Så synd”, sa Tore. ”Är det mat snart?”