Mina memoarer

Av vår galna reportagelärare fick vi i uppgift att skriva inledningen till våra memoarer. Spännande uppgift för någon som inte ens fyllt 30 år. Var ska historien om mig börja? När kom jag på att jag är jag, eller snarare vem jag ville bli? Från början tänkte jag börja 2009, när min pappa dog. Men jag kom fram till att min egen historia började långt innan dess. Jag övervägde att börja oktober 1987, men det känns som att det är en större milsten i mina föräldrars liv än i mitt eget. Nej, min historia började i lågstadiet som missförstådd konstnär i en skola fylld av grabbiga fotbollsspelare. 

    Det roligaste med uppgiften, och hela poängen med den, var att vi skulle skriva den på tre olika sätt: 

    1 Ett korthugget sätt, korta meningar och ord. Inte en massa kommatecken och adjektiv. 

    2 Ett mer "litterärt" sätt med längre formuleringar.

    3 Ett experimentellt sätt med ännu längre formuleringar. Gärna poetiskt.

   Även om det är precis samma berättelse blev versionerna mycket olika. Jag personligen tycker bäst om den första och den tredje versionen, men alla tre har en egen styrka. Det har väckt mycket tankar om hur jag ska berätta historier på ett effektfullt sätt genom att blanda de olika sätten att skriva. 

1 Den korthuggna versionen

En sjuårig pojke vandrar längs grusplanen. Längs pölarna. Han stirrar på sina skor, men inte för att han inte vet hur de ser ut. Han vet vilken färg skorna hade när de var nya. Vilken färg de har nu. Han vet precis var hålet i sidan på högra skon finns. Det väller in grus och vatten. Han vet hur fotspåren ser ut. Hur de vandrar i en rak linje efter honom. Inte som på fotbollsplanen där spåren är fler och mer kaotiskt utplacerade. De fylls ständigt på och trampas bort till förmån för nya spår. De skapas av de andra barnen. De som leker och skrattar. De som vågar. De som inte skräms av flygande fotbollar. Hans klasskamrater. Han hade inte vågat vara med ens om han hade fått vara med.

    Bara rättvist. På grund av honom hade de förlorat tre krig. Han ville alltid vara fältpoet och skriva dikter som soldaterna kunde lyssna till. Inte skjuta folk. Men i kriget behöver man muskler. Inte dikter. Nu går han och pratar med sig själv. Kastar en hastig blick mot de blivande fotbollsstjärnorna. Är han mobbad? Nej, bara utfryst. Ovälkommen. Det intalar han sig själv. Det är bäst för alla om han fortsätter gå. Förbi planen och bort till brunnen där han kan sparka ner smågrus. Bort till trädet som skyddar mot regnet. Bort till gungorna som tar honom närmre himlen.

    Hagalundskolan 1994 är inte till för pojkar som inte kan spela fotboll. För pojkar som inte gapar och tar plats. Det var ingen plats för mig. Ändå var det där allt började.

2 Versionen med längre meningar

Hur många varv runt fotbollsplanen måste en sjuårig skolpojke gå för att inse att han aldrig kommer bli erbjuden att få vara med och leka? Hur många minuter av förnedring bland utkantens gyttjepölar innan han förstår att de andra barnen inte vill ha med honom att göra? Hur många deciliter vatten ska fylla hans skor innan de blivit för tunga för att alls spela fotboll, om någon mot förmodan skulle fråga? Svaret får vi aldrig, innan han gett upp kommer läraren hinna kliva ut på skolgården med sin klocka och meddela att rasten tagit slut. Troligtvis hade han redan gett upp när han närmade sig fotbollsplanen, det var inte en sport för pojkar med huvudet bland molnen. På Hagalund ska alla pojkar spela fotboll, så egentligen borde han ha gett upp redan på väg till skolan.

Skolbyggnaden är en kloss i brunt trä och svart plåttak med fönster ut mot skolgården, perfekta observationsplatser för lärare som intresserar sig för vad som händer under rasterna. Några sådana lärare finns det inte, bara en bitter rastvakt som släpar sig runt området och försöker hålla pojkarna isär när deras lekambitioner kolliderar. Det kan smälla högt när pojkar är pojkar, ensamvargen tar sin flykt till ett träd där han vet att ingen vistas. Här, med utsikt över fotbollsplanen som blivit ett slagfält vid det här laget, hittar han sig själv. Pojken som är utanför och konstig, men ville han någonsin vara innanför och normal? Under det ensliga trädet hittade han en konstnär.

3 Den experimentella versionen

Här, i de översvämmade skyttegravarna, omgiven av outbildade, arga soldater, bland slagfältets skrikande explosioner och granater, bland himmelns störtande droppar och soldaternas fallande kroppar, bland grus och lera och blod och tårar, bland det förlorande lagets beska, hätska förbannande, bland spott och kvistar och knytnävar, skriver poeten ett av sina viktigaste verk. Inte för att raderna och rimmen är väl sammansatta, men för att han har något att säga. Det är ett skrik ingen kommer att höra, en bön om en annan tid och plats. I pölar som växer allt eftersom rastens minuter avdunstar, och med en pinne som pensel, skapar han sin mest vitala målning, just för att han gör det i ensamhet och ingen, inte ens lärarna, finns där för att beskåda det färdiga konstverket. Bilden av ett träd med oförstörbara rötter och en krona som sträcker sig mot molnen, mot solen, mot en annan verklighet, hade fått vilken pojke som helst att gråta, trots att pojkar inte ska gråta.

    Vit flagg, rastvakten är på väg hitåt och någon har hittat en boll. Soldaterna blir fotbollsstjärnor, men poeten förblir den samme, ingen man leker med, ingen man pratar med, ingen som inte ens vågar gråta för att då skulle intigheten växa sig ännu större. Han arbetar vidare i hällregnet, arbetar på sin portfolio, sin antologi av längtansfulla konstverk som sakta rinner iväg och försvinner ner i brunnens gap. De glöms bort på samma vis som himlens tårar, som hans tårar, men drömmen odlar han.