Romanveckan: "Jonglören" kapitel 1

Under vår romanvecka fick vi testa på hur det är att planera en samtidsroman och vad som ska hända i de olika kapitlen. En del av oss (bland annat jag) fick igång något vi skulle kunna tänka oss fortsätta på även efter romanveckan. Min historia kommer handla om (som det verkar just nu) en deprimerad jonglör och hans kamp för att inte skaffa "ett riktigt arbete", som hans sadistiska farfar vill. Detta inte baserat på verkliga händelser. Karaktärerna är inte porträtt av folk jag känner, trots att det finns komponenter i deras personligheter som jag hämtat från vänner och familj. Så om DU känner dig träffad - gör inte det ;)

Detta är (just nu i alla fall) början på första kapitlet av min roman som heter "Jonglören" i väntan på bättre förslag på namn! 

1

Hur många gånger kan en människa dunka huvudet mot ett bussfönster utan att få hjärnskakning? 162, 163, 164... Hanna visar inga tendenser på att vilja sluta. Känner jag henne rätt kommer fönstret vara den första att brista. 169, 170, 171... Tjugo minuter kvar innan vi ska av. De lär få byta fönster.

    ”Tre, fyra eller fem bollar gör ingen som helst skillnad”, säger Lukas i sätet framför henne och gestikulerar upprört. ”Kommer de ner igen tycker publiken fortfarande att det bara är jonglering. De vet inte bättre än att de frågar sig vad det skulle vara för märkvärdigt med det. Kasta upp bollar, fånga dem och kasta upp dem igen.”

    ”English please! Do you know English?” säger Lukas ofrivilliga samtalspartner för tionde gången. Det är en liten tunnhårig man i tätt åtsittande t-shirt och en portfölj som han håller i knät med ett krampaktigt grepp, som om han tror att Lukas är kriminell och när som helst ska stjäla den ifrån honom. Att döma av turistbroschyren som sticker upp ur hans ficka är han turist på upptäcktsfärd, men det är nog sista gången han åker 5:an genom Lund. Längst fram finns ett ledigt bussäte som han inte släpper med blicken och hade kastat sig mot om det inte vore för att han satt längst in mot fönstret och Lukas verkar inkapabel att vare sig lyssna eller släppa ut honom. Han bara fortsätter i sin monotona röst.

    ”Kan du inte något trolleritrick istället? säger de. Ser jag ut som en pajas kanske? Jag är ju jonglör! En konstnär! Men folk vill inte ha konst, de vill ha underhållning.” Hannas dunkande eskalerar och jag inser att jag glömde hålla räkningen medan jag följde samtalet. Vi har sagt åt Lukas tusen gånger att inte börja prata med de andra passagerarna, det blir alltid lika pinsamt. Det är ett under att han aldrig åkt på stryk. Jag är övertygad om att Hanna mer än gärna skulle ändra på det om jag lät henne.

    ”Visst händer det att jag lessnar på otacksamma människor som inte inser det storslagna med konstformen, men jag brukar tänka på…”

    ”Please, sir! For the last time!”

    “Men för helvete Lukas! Han förstår ju inte vad du säger!” fräser Hanna.

    Lukas blir tyst för första gången på tjugo minuter medan han dyker ner i sportväskan han har framför fötterna. Nu ler den tunnhåriga mannen som om solen skiner in genom fönstret på just honom, vilket är långt ifrån sanningen. Utanför öser regnet ner, så jag antar att han bara njuter av tystnaden. Snart tittar Lukas upp igen med en jongleringskägla och visar upp den på samma vis som en liten pojke visar upp en smörkniv han gjort i träslöjden för sina föräldrar.

    “Aha, I see! Thats great! You´re a clown, huh?”

    Det var fel ord. Jag vet det för jag känner Lukas. De andra på bussen märker också att något gått fruktansvärt fel, även om de aldrig hade gissat att det var just ordet ”clown” som fick den känsliga konstnären att stelna. Turisten verkar mer förvirrad för var sekund han tillbringar på bussen. Hade jag inte stått inklämd mellan alla våra väskor med redskap, musikanläggningar, utklädnader och annat som är bra att ha på en jongleringsshow, så hade jag gått och hjälpt honom ur situationen med min enfaldige kollega. Jag hade förstås kunnat ropa åt Lukas att lämna honom ifred, men då hade jag fått ropa över hela bussen.

    Det fanns en tid då jag brydde mig, då jag hade gjort allt för den här jongleringsgruppen. Vi var fler på den tiden, en talangfull akrobat som specialiserat sig på rockringar och en fakir som kunde sluka brinnande svärd. Den jag saknar mest är Felicia, en trubadur som kunde improvisera fram texter med rim ur tomma luften. Med sin ukulele kunde hon få hela bussen att klappa händerna och sjunga med. Idag har de alla lämnat underhållningsvärlden för mer lönande karriärer och kvar är jag, Lukas och Hanna, tre bittra jonglörer som börjar få slut på anledningar att fortsätta försöka slå igenom i den här värdelösa branschen. Vi börjar få slut på anledningar att inte slå ihjäl varandra också. Jag kanske borde köpa en ukulele...

    Dunkandet har upphört. Jag ser från min vrå hur Lukas har rest sig upp från sin plats och står och knäpper sin jacka.

    ”Vi ska inte av än”, säger jag till honom, trots att jag är säker på att han redan vet det. Men hans känsliga konstnärssjäl har blivit kränkt inför en buss full av människor och ämnar inte stanna i den trots att det är femton minuter kvar innan vi ska av. Han trycker på stoppknappen.

    ”Hallå! Va fan håller du på med?” skriker Hanna och ställer sig upp. Jag stänger öronen och ser ut genom fönstret. Ett äldre par är ute på promenad. De tar skydd från hällregnet under ett paraply, men det ser knappt ut att hjälpa dem att hålla kläderna torra. Jag förstår att även jag kommer bli tvungen att promenera där ute snart. Fast utan paraply. Och tre kilometer, om jag hittar rätt genvägar genom stan vill säga.

    ”Sitt kvar du”, säger jag till Hanna. ”Jag får gå med honom, annars hittar han inte dit. Vi ses på förskolan. Du vet va stationen heter va?” Bussen stannar och öppnar dörrarna. Lukas är ute på nolltid och jag kastar mig efter honom.

    ”Men hur ska jag få av alla väskor själv?” hör jag Hanna säga precis när jag sätter ner foten i Lunds största vattenpöl. Bussen stänger dörrarna och allt jag kan göra är att rycka på axlarna åt henne. Hon visar upp sitt längsta finger som svar. Det är nästan två centimeter längre än de andra fingrarna, knotigt och missfärgat sen hon klämde det i ett fönster när hon var liten. Jag har sett det förut, men jag vänjer mig aldrig. Jag följer det med blicken när det åker iväg med resten av Hanna och bussen.

    I samma pöl som mig står även Lukas. Han har inte stått där mycket längre än jag, men ser redan ut som att han valde att simma hit istället för att åka kollektivt. Vi ser på varandra länge, jag med armarna i kors och han med händerna i fickorna. Han ger mig ett snett leende och sparkar i vattnet. Jag stirrar på honom, som om han är en insekt jag försöker mosa med blicken. Hans skjortkrage har åkt upp och står som ett stolt segel mitt i resten av hans uppklädda yttre. Även seglet försöker jag fälla med blicken i väntan på att fähunden ska hitta på något bra att säga.

    SPLUSH!!! En flodvåg slår emot oss när en elak bil kör genom vattenpölen vi står i. Mina kläder är tunga och kalla, klistrade som en våtdräkt mot min genomfrusna kropp. Jag ser på Lukas igen, han försöker få bort en cigarettfimp som låg i pölen och nu skvalpat upp på honom, utan att ta i den för mycket. Han märker att jag tittar på honom.

    Sen skrattar vi rakt ut. Jag håller mig för magen och drunknar nästan regnet som väller in i mitt gap under de ostoppbara skrattsalvorna. Lukas står vikt på mitten och garvar ner på sina vattentäckta fötter. Vi skrattar högt och länge, som om förståndet runnit av oss. Som om vi mådde lika bra som vi gjorde för tio år sedan.

    ”Nä men, seriöst Joppe. Förlåt!”, säger han och ger mig en blöt kram. ”Ska vi kolla när nästa buss går?”

    ”Den går inte förrän om en timme.”

    ”Aj fan”, säger han och vi skrattar i nån minut till innan vi beslutar oss för att vi är trötta på att stå i vattenpölen. Vi har minst en halvtimmes promenad till förskolan där vår föreställning ska äga rum. Lyckligtvis har jag som vanligt planerat för katastrofer som denna och vi ska inte stå på scen förrän om en timme.

    Efter tio minuters marsch bryter jag tystnaden.

    ”Vad har du emot clowner egentligen?”