En natt med främlingar

Flanörprosa kallar vår lärare denna konstform - prosa hämtad ur händelser ute i den äventyrliga världen. Det kan vara en observation på torget, ett tjuvlyssnat samtal med lustigt innehåll. Klassikern är författaren på café i Paris. Maten och drycken beskrivs noggrant, blicken vandrar mellan människor på uteserveringen och plötsligt är det kanske någon som snubblar på ett så spektakulärt sätt att författaren kommer på meningen med livet.

Vi fick i uppgift att skriva en flanörprosa utifrån en upplevelse där vi lärt oss något om livet/oss själva. Jag gjorde ett kollage av märkliga människor jag pratat med på nattklubbar och pubar. Resultatet blev kaotiskt och ganska tillfredsställande! Mycket nöje!

En natt med främlingar 

”Det är som att komma till himlen”, sa min vän och beställde den största ölen i puben. Bortsett från att lokalen gick i illblå färger kunde jag inte hålla med henne. Det lilla syre som fanns var förpestat av tankar och idéer som ingen förutom själva skaparna lyssnade till. En man med grå polisonger som möttes under hakan och militärjacka satt framför ett blött bord och berättade för sin kompis mittemot hur de två tillsammans skulle rädda världen. Kompisen var en hatt, men det tycktes inte störa honom i hans brandtal. Vid bordet bredvid vårt reste sig en affärskvinna med kavaj och tandkrämsbefläckade jeans. Hon vrålade i sin telefon samtidigt som hon knappade på sin dator. Gång på gång satte hon sig ner och ställde sig upp för att sedan sätta sig ner igen. Slipsen flängde som svansen på en lycklig hund. Fem tunnhåriga män skrålade om kärlek och gemenskap. Kvällen till ära hade de trätt blåvita supportertröjor över sina ölmagar. I kombination med sina rödflammiga ansikten såg de ut som färgglada snögubbar. De var så lyckliga över kvällens vinst att de var tvungna att rulla runt på golvet och utstöta höga testosterontjut. Jag vände mig för att fråga min kompis om hon hade en klase bananer vi kunde kasta till dem.  

”Jag älskar känslan av liv och folk när jag är ute”, sa hon innan jag fått tillräckligt med luft i lungorna för att kunna överrösta just det liv och folk hon älskade så mycket. Glaset höjde hon i en skål och tog en första klunk av ölen. Den varade länge. Under tiden hann bartendern riva ner åtta glas från bardisken, affärskvinnans äggmacka ramlade ner i hennes laptop och mannen med de grå polisongerna slog näven i bordet med en sådan kraft att en tavla ramlade ner från väggen. Detta skrämde tre tjugoåringar i rutiga skjortor så att de nästan tappade mustascherna ner i ölen. När allt detta hänt ställde min vän ner sitt glas på bordet.

”Aah! Vilken ale! Hovmästarn! En till av de här!”

”Men är här inte lite stökigt?” sa jag.

”Vad tycker du om stället då? Är det inte fantastiskt?” sa min vän.

”Nä, jag sa just att…” Hon vände sig till en man med stora överarmar.

”Vad tycker du om stället? Visst är det finemang!” sa hon till honom och vips var vi tre personer i den här konversationen. Han verkade lika förvånad som jag.

”Det är väl bra”, kunde jag uttyda av hans läpprörelser.

”Vad tycker du om Syrienkonflikten då?” fortsatte hon, varpå hon vände sig till mig. ”Det är så kul med folk på puben, man kan börja prata med vem som helst!” Resten av vår konversation missade jag. En tjej med tatueringar i ansiktet satte sig bredvid mig. Hon log.

”Hejsan”, sa jag och log tillbaka.

”Hej”, svarade hon och vände sig ifrån mig. Jag observerade att hon satt sig på min jacka, men då min vän beställde in ännu en öl förstod jag att vi skulle bli kvar här ett tag till. Hon hade nu fått med den muskulösa mannens nyanlända pojkvän i samtalet om Syrien. Det handlade visst om typografi nu. Deras läppar rörde sig, men jag kunde inte se vad de sa.

”Eller vad tycker du?” frågade min kompis och tittade på mig.

”Jo, allt är relativt”, svarade jag flyttade närmare henne för att lämna plats för den tatuerade tjejens vänner.

”Bra sagt! Mycket bra sagt!” svarade hon och skålade.

”Du, jag tycker här är lite jobbigt. Skulle vi kunna röra oss snart?”

”Äsch, vi har ju precis kommit hit! Hovmästarn! En lager tack!” Hon hällde lite öl i mitt knä och vände sig tillbaka till sina nya vänner. Affärskvinnan avslutade telefonsamtalet med ett skrik och försvann ner i ett vinglas. Fyra av fotbollssupportrarna grät till den femtes sång. Mannen med polisongerna spillde ut sin öl över bordet, men sopade ner den i glaset med baksidan av handen. Bartendern satte igång musik. I min fantasi, rullar vi runt bland mjuka kuddar! Fantasi …

”Åh! Min favoritlåt!” utropade min vän. ”För sjutton gubbar, här kan vi inte sitta! Nu ska vi dansa!” Och så släpade hon mig och mannen med de stora överarmarna till den största tomma ytan hon kunde se, framför bardisken där folk som skulle beställa stod och väntade på service. Mannens pojkvän följde med, han tyckte tydligen om att dansa.

”Jag vill inte!” ropade jag. Hon och de två männen började hoppa upp och ner till musiken och kasta med armarna som om de blivit omringade av arga myggor.  Jag försökte dra mig undan, men hon drog tillbaka mig.

”Va inte sån nu!” ropade hon och log. Låten malde på. Fantasi, du bort mina bekymmer suddar… Jag märkte med fasa att alla i puben tittade på oss.

”Jag har förresten piercat bröstvårtorna! Titta här!” sa hon och drog upp tröjan. Mycket riktigt, de var piercade.

”Ja, där ser man…”

”Äsch, du tittar ju inte!” ropade hon och tryckte ner mitt ansikte mellan brösten. Det blev tyst och mycket kvavt. När jag väl tagit mig loss läste jag på bartenderns stränga pekfinger att vi just blivit utkastade.

”Det finns en kul nattklubb längre neråt gatan”, sluddrade hon när vi kommit ut på gatan.

”Jag vill hem nu!” sa jag.

”Åh, kom igen! Det blir kul!” sa hon och vinglade iväg. ”Nu njuter vi av livet! Hovmästarn! Plocka fram whiskyn!” Jag vinkade hejdå till mannen med de stora överarmarna och hans pojkvän. De följde med henne till nästa klubb.

När jag låg hemma i sängen två timmar senare fick jag ett sms från henne.

”Var är du?”