Romanveckan: "Jonglören" kapitel 2

Under romanveckan lyckades jag få ihop inledningen på andra kapitlet också. Detta är egentligen en starkare start på romanen än den jag i nuläget kallar kapitel 1, så jag kommer troligen kasta om dem.
Jag känner också ett behov av att påminna er om att detta inte är personer från mitt liv. Min farfar är en snäll och söt farfar som drar roliga skämt och inte äger något hund. Farfar i den här berättelsen däremot är en helt annan person. Jag har fått ihop en obehaglig gubbe.

2

“Du har snålat med saltet”, säger farfar. “Men det är vi å andra sidan vana vid nu. Svartpeppar däremot verkar vi ha ett överflöd av i det här hushållet. Ja, det var då jädrar va svartpeppar det var i maten idag.”

     Jag blänger ner i tallriken, vänder på steken som enligt mina smaklökar var helt okej. Jag ritar små figurer i brunsåsen med min gaffel, tittar överallt utom på min farfar.

     “Det är mig en stor sorg, kvinna, att du inte förstår bättre än att salta ordentligt.” Jag hör på det klickande ljudet i hans gamla stela nacke att han vänder huvudet åt mitt håll. Om jag håller andan kanske han inte ser att jag sitter där.

     “Va du håller på och petar runt i maten, pojk! Letar efter en flyktväg under brunsåsen?”

     “Nej, jag…”

     “Det kan jag gott förstå! Men den här maten har jag inte kunnat fly ifrån på femtio år.”

     “Femtiotre och ett halvt …” säger farmor knappt hörbart.

     “Vad sa du nu?”

     Farmor sitter stelt på sin stol och stirrar ner i knät.

     “Ja, jag tänkte nästan det. Nåväl, det är väl en välsignad tur att du har gift dig med en godhjärtad man, annars hade du fått gå och göra om den här maten.”

     Det är samma sak varje gång. Jag, pappa och farmor sitter helt tysta runt matbordet och pratar bara om vi blir tillfrågade, eller om det är absolut nödvändigt. Exempelvis om Artur skulle börja brinna. Ljuva tanke, jag hatar den där hemska byrackan. Inte för att det är Arturs fel egentligen, han blir bortskämd mer än vad som är hälsosamt. Det är farfars ögonsten och det finns inget han inte skulle göra för sin “lilla ängel”. Inte ens de gånger den lilla ängeln har kissat på den finaste mattan i det finaste rummet kommer det några konsekvenser för jycken. Farmor får snällt rulla ihop mattan, ta ut den på uteplatsen och tvätta den för hand, sedan moppa golvet noggrant medan Artur ligger hoprullad i farfars knä i finmöblerna. Men farmor moppar gärna i finrummet, det är bara då hon får lov att vara där inne.

     Jag hör det klickande ljudet igen, den här gången har han vänt sig mot sin son.

     “Vad tycker du då Kjell, visst är de lite sönderkokta, de här potatisarna”

     “Kanske lite, men…”

     “Dagmar, hämtar du en sked åt vår son. Så han kan få i sig nån mat. Hämta en åt mig också, när du ändå är där borta och ränner bland lådorna.” Farmor reser sig ur stolen och går bort till bestickslådan. “Så Kjell, hur går det på fabriken?”

     “Bara bra, tack. Jag har blivit utsedd till månadens anställde”, säger pappa och reser lite på sig. Han ler brett mot sin far.

     “Jaså, hur gick det till?”

     “Jo, jag har väl…” stammar pappa och snubblar med besticken över sin tallrik, kanske i ett försök att hitta det där lilla självförtroendet han hade för en halv sekund sedan, men som farfar såg till att få ur honom. “Jag har nog mest varit trevlig”

     “TREVLIG?” urbrister farfar som om det var rent skitsnack.

     Det enda som hörs är farmor som skramlar i en låda. Det och farfars nacke. Tre klick som ekar ödesdigert i det luftiga köket. Han tittar på henne och skakar på huvudet.

     “Hur går det med den där skeden egentligen?”

     “Ja, jag har faktiskt ett ganska gott rykte”, fortsätter pappa.

     “Och hur långt tror du att jag hade kommit på att vara trevlig? Va? Har du förresten bett om en löneförhöjning än?”

     “Nä, jag har inte fått tillfälle än.”

     “Visst är det fortfarande Arvids pojk som håller i verksamheten? Han är skyldig mig en tjänst och kan gott ge min grabb en löneförhöjning. Det drabbar ingen fattig!”

     “Nä, för all del…”

     “Eller ska du gå runt hela livet och låta folk köra med dig hur som helst?”

     “Nej, det är väl klart att jag…”

     “Kjell Bredfält, se på dig själv! Snart femtio år gammal och kan inte ta vara på dig själv än!”
     Pappa ser på mig med blanka ögon, som om han ber mig om hjälp, och det är klart att jag borde stå upp för honom. Framförallt för farmor. Stackars människa. Men sanningen är att jag är livrädd för farfar, det har jag alltid varit, och jag vet inte vad jag ska göra.

     “Har jag uppfostrat en Bredfält eller EN FÖRBANNAD LUS?” vrålar farfar och ställer sig upp och hytter med näven som om han är mitt i ett urartat brandtal. Sen slår han den i bordet.

     “VAR ÄR MIN JÄVLA SKED NÅGONSTANS?”

     Då hör vi ett välkommet ljud, Artur har börjat skälla på ovanvåningen. Förmodligen för att han undrar varför det låter så mycket här nere. Farfar går ut från köket med stora bestämda kliv och vi som är kvar i köket kan andas ut, även om luften har blivit tung av rädsla och svår att andas. Farmor hasar mot bordet med en skakande sked i handen och lägger den rakt och snyggt bredvid farfars tallrik. Hon gråter inte. Inte på utsidan i alla fall.

     ”Jag tycker maten var väldigt god!” säger jag till henne så glatt jag förmår.

     ”Tyst, pojk!” svarar hon dämpat men bryskt. ”Vet hut!”

     Jag försöker få i mig lite mat. Bredvid mig kastar pappa i sig maten, han hinner knappt tugga mellan de fullastade gafflarna. Det är ett under att han inte sätter steken i halsen, men så är det kanske just det han försöker göra. Ett pling ifrån min ficka påminner mig om att det faktiskt finns en verklighet utanför den här mardrömmen. I alla fall för mig. Jag tar upp telefonen och ser att det är ett sms från Hanna.

     Vi har fått ett gig nästa onsdag! Är du ledig?

     ”Ta ner den där mobilen”, säger pappa.

     ”Ja, vänta lite bara”

     ”Gör det nu!”

     ”Vad bråkar ni om?” frågar plötsligt farfars iskalla röst och jag inser att han står mitt i köksdörren med Artur i famnen. Den lilla Jack Russel-hunden ser på oss som om han hjälper farfar med ett polisförhör. Jag stoppar snabbt tillbaka telefonen för att undkomma en verbal avrättning. När ingen svarar sätter han sig ner och börjar mata Artur med stek direkt från ugnsformen. Han gullar med hunden som ser tillbaka med de sötaste av ögon.

     ”Så Jonathan”, säger han medan Artur smaskar på. ”Hur går det med arbetssökandet? Har du hittat något du vill sysselsätta dig med än?”

     ”Jodå, jag vet vad jag...”

     ”För inte håller du väl på med de där apkonsterna längre?”

     Jag sjunker i ett hav av ångest. Jag skriker, men inte ett ljud kommer ur min mun. En snabb död, här och nu! Varför kan inte taket rasa in? Varför kan inte farmor ställa sig upp och dra ur sprinten ur en handgranat hon har i fickan? Varför...

     ”Nå? Har du varit på din fars arbetsplats än och frågat om lediga platser? Så som jag har föreslagit de senaste fem åren.”

     ”Nej ...”

     ”Du står fortfarande och skämmer ut dig på Lunds gator och torg, alltså?” Klick klick klick. ”Vad är det med din son egentligen, Kjell?”

     ”Det går faktiskt ganska bra just nu”, säger jag mer uppnosigt än jag hade tänkt mig. Gubbens blick känns som ett spjut mot mitt bröst. Han gör inte ett ljud, han vet att han inte behöver göra det. Hans breda kropp, vältränad för en man i sjuttioårsåldern, tornar upp sig som ett berg på andra sidan bordet. Hade de långsmala ögonen suttit i ett annat ansikte hade de nog upplevts som kloka och rätt söta. Farfar använder dem snarare som ett vapen mot den han talar med, som två strålkastare under en fängelserymning. Det går inte att fly.

     När jag som fjortonåring för första gången visade honom att jag lärt mig jonglera frågade han bara hur matteprovet hade gått. Resultatet som hade kunnat vara MVG istället för VG, skyllde han på att jag distraherade mig själv med löjliga apkonster.