Förbjudet Paradis

Under en hel vecka fick vi lära oss om fantastik (Fantasy, Sci-Fi och Skräck). Det är verkligen inte enkelt att flytta dramat till en plats och tid ingen mer än jag som författare vet något om. Under veckan skulle vi få ihop ca 4 sidor fantastik och efter många om och men valde jag att pröva på sci-fi. Det blev en komisk historia som jag mycket möjligt kan ha som sidoprojekt i framtiden. Detta är bitter sci-fi för teknikhatare som jag. Mycket nöje!

Förbjudet Paradis Kapitel 1

Jag slår upp ögonen, flämtar till och sätter mig upp i sängen. Det var bara en dröm och jag är tillbaka i mitt sovrum. Det är kolsvart, jag kan inte ens se händerna framför mig så jag antar att det kommer vara natt ett bra tag till. Jag känner dropparna rinna ner för pannan och torkar av dem på min pyjamasärm. Den är genomsvettig, så jag blir bara blötare av det. Jag sträcker mig ner mot golvet efter mina tofflor, men de ligger inte där de borde.

“Lampa på”, säger jag så tydligt jag bara kan. Jag hör hur lampan i hallen tänds. Samma visa varje gång jag ska försöka få lite ljus i tillvaron… “LAMPA PÅ!” säger jag ännu högre. Sovrumslampan tänder sitt flimriga ljus och jag hittar ena tofflan liggande framför min garderob och den andra ovanpå skrivbordet. Ibland tror jag att de har ett eget liv, eller så går jag och placerar ut dem i sömnen. Golvet är iskallt, men så fort jag fått på mig tofflorna känner jag välbefinnandet sprida sig genom kroppen. De är varma och så mjuka att det är som att vandra på moln. Dessvärre hjälper de inte mot huvudvärk, jag måste byta batterier i dem först. Jag går ut till köket, beordrar också denna lampa att tändas (den senaste tiden har jag klurat på en uppfinning. En knapp man kan ha på väggen i varje rum och som tänder ljuset när man trycker på den. Undrar varför ingen tänkt på det förut.) och öppnar medicinskåpet. Jag har vaknat med svår migrän de senaste åren, hela skåpet är fullstoppat med Iprenförpackningar. Mitt glas står som vanligt på köksbordet.

“Vatten”, säger jag och glaset fyller sig själv. Det är ett bra glas när det funkar som det ska. Utanför fönstret är det fortfarande natt. Vägguret står på 31.43, så det är väl lika bra att jag går och lägger mig igen. Jag ska inte vara på jobbet förrän vid 4.30, men jag är inte säker på att jag kan sova i nio timmar till. Jag går till sovrummet och blänger på min säng. Den är designad för att se så bekväm ut som möjligt under natten, ändå känner jag ingen lust att lägga mig i den igen. Vad var det jag drömde egentligen?

Till en början hade jag bara två armar och ingen av dem höll i några handdatorer eller telefoner. De höll i en bok (en sån där med papperssidor som Knut säljer i sin gamla dammiga butik. Det är synd att ingen använder dem längre). Jag satt i lugn och ro under ett träd och läste, solen sken i bakgrunden och små vitgrå varelser på fyra ben, täckta av fluffigt ludd vandrade omkring och betade i ett hav av grönt gräs. Det oändliga vattnet syntes inte till! Runt gräsfältet löpte en stor skog, och ur skogen kom HON gående, eller snarare svävade fram. Jag vet inte, jag tänkte inte på det just då, men jag tror inte hon hade någon kropp. Bara en enorm vit klänning som flyter fram över marken. Ansiktet var fullt av ärr och sårskorpor, men leendet var så oförställt, det var som om hon bar på ett förflutet som inte spelade någon roll. Hennes klarblå ögon var spöklika och vänliga på samma gång. Det blå håret strömmade ner från huvudet och gav ifrån sig ett pulserade ljus, som ett elektriskt vattenfall. När vi fick ögonkontakt blev jag först rädd för henne, det var något med hennes gudalika uppenbarelse som gjorde mig obekväm, men så fick jag en känsla av att det milda leendet var riktat till mig och jag blev varm och trygg. Jag kunde inte släppa henne med blicken och innan jag visste ordet av stod hon alldeles intill trädet jag satt under. Hon la en hand på stammen och något som såg ut som elektricitet gick genom trädet, upp till grenarna och ut till bladen som började lysa. Det såg ut som att tusentals eldflugor slagit sig ner på grenarna för att vila. Hon böjde sig ner mot mig, blundade, och andades lugnt. Precis när hennes läppar skulle nå mina blåste en svart rök in över fältet. Gräset vissnade, varelserna som betade blev till aska och de lysande löven tappade sin lyster och vissnade till små bruna sköra knyten. När jag såg hur hennes blå ögon blev svarta av sorg ville jag omfamna henne, men när jag rörde vid henne föll hon i bitar, som att krossa en vas med en slägga. Sen kom tsunamin, en hel ocean på marsch rakt mot mig. Den dundrade fram genom skogen, slukade fältet på bråkdelen av en sekund och...

Det är det sista av drömmen jag kommer ihåg. Jag är van vid att vakna med konstiga bilder i huvudet och har ett rykte om mig att gå med tankarna uppe bland molnen, men det var något med henne som kändes bekant. Vem var det?

Efter att ha legat i sängen en halvtimme och vridit mig bestämmer jag mig för att stiga upp och sätta mig framför tv:n. Det är fortfarande åtta timmar kvar tills jag måste infinna mig i Dr. Dunges laboratorium. Får jag ingen mer sömn innan dess lär jag vara väldigt trött medan jag står och arbetar bland sladdar och vätskor. Det är tur att alla tv-kanaler så här dags bara visar program speciellt framtagna för människor som lider av sömnlöshet, problemet är snarare att min kropp inte mår bra av att sova i tv-soffan allt för ofta.

"Tv på!" säger jag och lägger mig så bekvämt jag kan i soffan. Gnisslet den gör varje gång man använder den vittnar om tio svåra år av slitage och tyget är nästan helt bortskavt på sina ställen. Det kanske börjar bli dags att hitta en soffa som är mer anpassad för sömn. Men med rätt tv-program spelar det inte någon större roll. "Hem till gården", muttrar jag. Jag har inte en susning om vad den handlar om. Den sänds bara så här dags och jag kan inte föreställa mig att det finns någon i vaket tillstånd som kollar på det. Det är billigare än sömntabletter. (Ett tag diskuterade politikerna huruvida det egentligen borde få heta tittarsiffror när det aldrig är någon som faktiskt tittar på programmet, utan bara sover framför tv-skärmen.) Jag slänger av mig tofflorna som landar snyggt bredvid soffan, rättar till kudden och stänger ögonen när vinjettmusiken börjar spela. Skönt, äntligen lite sömn.

"HALLÅ JIM!" Jag vaknar med ett ryck. Det känns inte som att jag hann sova speciellt länge innan jag vaknade på nytt. Klockan är bara 32.30 än så länge och himlen är fortfarande svart. Jag slänger en blick mot tv:n och ser att den har bytt kanal. Den här kanalen visar en vitflimrig irriterande bild. Det blinkande ljuset skär in i näthinnan, men hörde jag inte den säga mitt namn? Nä, jag måste ha hallucinerat.

"Hem till gården", säger jag och kliar mig i ögonen. När jag fått bort sömndimman ser jag en text på skärmen. BEGÄRD TJÄNST OTILLÅTEN. Vad tusan ska det här betyda? Jag upprepar "Hem till gården" om och om igen tills jag upptäcker att jag nästan vrålar sönder min hals.

"Ge mig en sekund bara, Jim, så ska jag förklara", säger plötsligt en elektronisk röst från tv:n. Har jag tappat förståndet? Den vet vad jag heter! De nervösa svettdropparna är tillbaka i min panna, men jag vågar inte röra mig. Jag bara stirrar på skärmen som fortfarande blinkar.

"TV AV!" kastar jag ur mig i panik.

"Jag kan inte låta dig göra det än", svarar rösten med ett obehagligt lugn.

"TV AV! Hör du inte vad jag säger, skrälle! TV AV!" Då slutar skärmen att blinka och ett ansikte dyker upp i rutan. Det är hon!

"Jim, du måste lugna dig!" säger hon. Hon ser ut precis som i min dröm, de klarblå ögonen, håret som skimrar i blått och det vackra leendet. Det är bara en sak som är sig olik.

"Vad har hänt med dina ärr?"

"Mina ärr?"

"I min dröm hade du en massa ärr och sårskorpor i ansiktet."

"Det där vet jag inget om, är jag rädd. Det finns kanske en förklaring till det också, men nu måste du lyssna på mig, för vi har ont om tid."

"Har vi?"

"De kan komma vilken sekund som helst!" Hon ler inte längre.

"Vilka då? Var är du?"

"Det kan jag inte säga! Det enda du ska veta nu är att världen inte alltid har sett ut som den gör nu! Havet du bor i är inte oändligt, det finns några landmassor kvar! Och flodvågen dödade inte allt liv, många finns..." En dörr bakom henne slås upp och ett nattsvart mörker väller in.

"Vad är det som händer?"

"De är här! Jag måste gå NU! En sista sak: Dr  Dunge är inte att lita på! Jag kommer kontakta dig igen så snart som möjligt!" Hon försvinner ur rutan och sen slår tv:n över till Hem till gården igen. Två karaktärer som jag aldrig sett förut är mitt i en häftig konflikt. Jag har tankarna på annat håll. Jag nyper mig i armen och inser att jag inte drömde den här gången. Fan.